Stödpersoner i början och slutet av livet har alltid funnits, den enda skillnaden är att de inte alltid kallat sig doulor, eller ens vetat om att de är sådana.
Då det gäller förlossningar finns det i dagens Finland både yrkesdoulor som tar betalt för sin service och doulor som jobbar på frivillig basis, till exempel via Folkhälsan. Då det gäller dödsdoulor finns det bara en certifierad i Finland för tillfället.
Mariette Pontán är doulakoordinator för Folkhälsan i Nyland. Hon berättar att den första doulagruppen för förlossningsdoulor startade på Helsingfors Mödra- och skyddshem 1992, men innan detta hade personalen doulat småskaligt redan från början av 80-talet.
Folkhälsan startade i sin tur sin verksamhet med frivilligdoulor år 2004.
Pontán berättar att en vanlig fördom är att en doula jobbar inom vårdbranschen men hon påpekar att en doula kan ha vilket yrke som helst. Man måste heller inte ha egna barn för att bli doula.
Mystiken kring förlossningen gjorde att Günsberg-Sandström ville bli förlossningsdoula
Laura Günsberg-Sandström jobbar till vardags som tradenom och är en av Folkhälsans frivilliga doulor. Hon har jobbat som doula i snart tio år och varit med om över 20 förlossningar, och menar att doulajobbet är något som man måste brinna för.
– Visst är där bakom ju också vilja att hjälpa och att arbeta med frivilligarbete men på något sätt tror jag inte att det är den största orsaken för någon. Utan nu är det ju hela den där mystiken kring vad som händer i förlossningssalen, som man ju inte som kvinna vet innan man själv är där.
Günsberg-Sandström berättar att en av orsakerna till att hon började som doula också var att bota sin babyfeber.
– Men det gick ju inte så bra eftersom jag började som doula för nästan tio år sedan och idag har ett barn som snart fyller nio, skrattar hon.
I en förlossningsdoulas jobb utgår man alltid från vad mamman eller familjen önskar sig för stöd. Innan förlossningen vill mammor ofta ha stöd i form av att diskutera och genom att få ställa frågor åt doulan som har med förlossningen att göra. Günsberg-Sandström beskriver det lite som att doulan är mammans och den potentiella partnerns bollplank.
Under själva förlossningen varierar stödet också mycket från fall till fall. Det kan handla om att massera eller röra på något specifikt ställe eller att trycka så hårt man kan till exempel på nedre delen av ryggen. Ofta kan det också behövas psykiskt stöd då mammans krafter tryter.
– Det är en helt ny situation och man vet inte på förhand hur man reagerar på den där smärtan, så sedan när man väl är där så kanske man inte alls vill det som man planerat och funderat i förväg.
Günsberg-Sandström kan inte berätta om något specifikt minne på grund av tystnadsplikt, men berättar att de allra finaste minnena är de då bebisen till slut kommer ut. Hon beskriver också samhörigheten och värmen man kan känna efter en förlossning hur hon som doula i den stunden kan känna sig som en del av en familj hon kanske bara känt i någon vecka.
– Att man får vara med där och dela den glädjen med familjen. Nu är det ju de minnena man lever på.
Att ingen ska behöva känna sig ensam fick Luther att bli dödsdoula
Förutom att doulor kan behövas i början av ett liv så kan de också behövas i slutet. Jessika Luther är Finlands enda certifierade dödsdoula och berättar att hon ser på sitt uppdrag som en skolad medmänniska som ställer upp och hjälper den döende med olika saker, beroende på människans önskemål och behov.
En dödsdoula kan göra allt från att till exempel prata om döden eller om rädslor, till att hjälpa till med det praktiska, som till exempel kan handla om att fylla i papper eller hålla reda på att saker blir gjorda. Den viktigaste uppgiften är ändå att se till att ingen ska behöva känna sig ensam.
Luther säger att hon också kan vara med då en person dör om det är det den döende eller dennes anhöriga önskar.
– Det är oftast väldigt fint och väldigt lugnt. Det är ju alltid en känslostorm som kommer men mycket på grund av min utbildning så går det att se det som ett avslut och som någonting som bara händer.
På samma sätt som förlossningsdoulan så utgår också dödsdoulan från vad den döende eller personens anhöriga har för behov. Luther påpekar också att saker trots allt inte alltid går som man tänkt sig.
– Man får ju absolut ändra sig, att inte håller vi fast vid någon form av manuskript. Det är ju mitt ansvar som dödsdoula att se till situationen.
Trots att döden ständigt är närvarande i Luthers liv, har hon en lugn relation till döden, och ser den som en del av livet.
– Men det är ju lätt för mig att säga, det finns inga erfarenhetsexperter om död. Så det kan ju hända att den dagen jag dör är jag livrädd och helt i knut. Men som det nu känns så ser jag det nog som ett avslut på någonting fint, det vill säga livet.
