Centerns stöd har legat på en låg nivå så länge att man kan fråga sig om framtiden är att vara ett av de medelstora partierna. I Sverige har systerpartiet visat att man ändå kan ha inflytande i regeringspolitiken.
Trots att Sverige med sina minoritetsregeringar och blockpolitik skiljer sig från Finland har också Centern här hemma visat att man kan bli ovärderlig för en regeringssonderare.
Antti Rinne hade nämligen inte lyckats bilda sin vänsterledda regering utan Centerns – till en början motvilliga – medverkan.
I Sanna Marins regering har Centern fått sin vilja igenom flera gånger, till regeringspartnernas förtret. Till exempel De Grönas Maria Ohisalo har flera gånger darrat av ilska efter regeringsgräl, och statsministern har stampat med foten och sagt att det en gång för alla får vara nog.
Ändå har Centern aldrig varit nära att lämpas ut från regeringen. Tvärtom var det Centern som lyckades röka ut statsministern, före detta SDP-ordföranden Antti Rinne, med hänvisning till att han inte hade tillräckligt förtroende.
Allt detta åstadkom Centern med ett väljarstöd på 13,8 procent.
Nu ligger stödet på en ännu lägre nivå, och partikansliet börjar antagligen förbereda strategier för hur partiet kan maximera sitt inflytande med 10 eller 12 procent av rösterna.
Men partiets ordförande Annika Saarikko vill inte delta i en sådan diskussion, åtminstone inte i offentligheten.
– Jag är inte alls övertygad om att vårt nuvarande stöd är det som vi stannar vid. Centern ska också i framtiden vara en betydande samhällskraft, och en röst för Centern är ett budskap om att man inte vill att Finland ska halka in i blockpolitik, säger hon till Svenska Yle.
Centern närmare Samlingspartiet i ekonomiska frågor
Speciellt partierna i den politiska mitten, Centern, SFP och De Gröna, är skeptiska till en blockpolitik av svensk modell där medborgaren har att välja mellan en renodlat socialdemokratisk regering eller en borgerlig regering. Samtidigt ger en sådan modell mer makt till mittenpartier som kan agera kungamakare, när ingetdera blocket lyckas få majoritet i riksdagen.
Centern, som först ledde en borgerlig regering i fyra år och nu har suttit i en vänsterledd sådan, får ändå finna sig i att agera slagpåse ibland när de stora reder ut sina mellanhavanden.
Lite pinsam för partiet var debattduellen mellan Sanna Marin (SDP) och Petteri Orpo (Saml) i början av åretc, när diskussionen plötsligt gled in på Centerns politiska ideologi. Marin förklarade att Centern inte är något borgerligt parti, varpå Orpo kvickt flikade in att han där ”håller helt med”.
Annika Saarikko tog åt sig. Hon har ännu inte glömt situationen när Svenska Yle intervjuar henne nästan två månader senare.
– Vilken Centerns plats, uppgift och ideologi är, det bestämmer Centern själv. Vi är i mitten, där är centerns plats. I enskilda frågor kan man kanske ändå placera oss till höger. Vad beträffar ekonomin är det klart att vi just nu har mer gemensamt med Samlingspartiet än med vänsterpartierna.
Vad tycker du om ekonomers kritik mot regeringen om att man efter coronatiden börjat lösa problem i samhället genom att skapa nya stödformer till medborgarna?
– Jag har märkt att de här krisernas tid har lett till att man längtar efter en starkare stat och statliga stöd, men det är inte bara ett finskt fenomen. Energikrisen har drabbat människor så orättvist att de stöden har varit motiverade. Jag håller med ekonomerna i att vi inte kan vänja oss vid att staten alltid kommer emot med stöd. Men ekonomerna ser frågan ur teoretisk synvinkel, medan beslutsfattarna ansvarar för vad de gör direkt inför medborgarna.
Skattelättnader och mindre byråkrati i glesbygden
Centern brukar lyckas aktivera sina väljare när det riktigt gäller. Väljarstödet i kommunalvalet blev högre än de dystra partimätningarna målade upp Ännu bättre gick det i välfärdsområdesvalet, men då räknades inte Helsingfors med. För partiet gäller det att hota med glesbygdens förfall om det hamnar i opposition.
I år finns en hel del förslag för landsbygdens väl i paletten. Till exempel vill Centern införa nya så kallade särskilda ekonomiska regioner (fi. erityistalousalue), där ekonomin skulle vara mindre reglerad än i resten av landet. I de här regionerna skulle företag kunna få skattelättnader, samtidigt som den statliga byråkratin skulle minska.
– Varför i all sin dar skulle vi i Finland inte skapa särskilda ekonomiska regioner när det redan finns sådana i tjugo andra EU-länder? Om en region ska få särskild status ska den vara kopplad till regionens ekonomiska situation. Till exempel om man hamnar i trångmål på grund av stora förändringar eller förluster, eller om det finns ett stort tryck på ekonomisk tillväxt i form av arbetskraftsbrist.
Centern och Saarikko har tänkt sig att de här regionerna främst finns i glest befolkade och ekonomiskt utsatta områden i östra och norra Finland.
Är tanken alltså att eftersom det är för dyrt att upprätthålla en hög servicenivå i de regionerna, så kan man lätta på kraven och statliga regleringar i stället?
– Vi tycker att det är oersättligt viktigt att försvara närservicen och människornas lika värde. Jag tycker det är motiverat att hitta ett annat sätt att försäkra kvaliteten på servicen än genom att skapa nya normer. Normerna gör saker osmidigare och kan fjärma beslutsfattarna från vardagen och hur man bäst förverkligar besluten.
Ni vill införa en studielånskompensation, så att staten betalar tillbaka en del av lånekapitalet om den studerande flyttar till glesbygden efter studietiden. Var finns denna glesbygd?
– Vi tycker att man snabbt borde få i gång ett försöksprojekt. Man har antagit att det kunde genomföras i små kommuner i östra Finland. Själv har jag nyss besökt Kajanaland och Norra Karelen, som båda lider av läkarbrist. Skulle kommunerna där ha lättare att hitta nyexaminerade läkare om de fick vara med i experimentet?
Kan inte problemet med begränsningar bli att grannkommunen eller grannregionen inte får vara med? Där ser man pengarna gå förbi och själv får man ingenting.
– Det finns orsak att dryfta de här särskilda ekonomiska regionerna mycket noggrant och Finansministeriet har utrett specialbehandling vad beträffar beskattning. Tanken är ny i vårt samhälle, och säkert är den inte riskfri eller utan kryphål.
– Samtidigt är det värt att notera att om någon region får positiv särbehandling så är det inte nödvändigtvis bort från andra regioner. Vi ser för snävt på saken om vi tycker att allt bara är ett nollsummespel mellan regionerna. Om en region når framgång så vinner hela Finland.
I ert förslag är det ändå statsmakten som bestämmer vilken region som ska nå framgång, i stället för att marknaden bestämmer vart pengarna strömmar. Regeringen beslutar alltså om vem som får fördelar och vem som blir utan.
– Naturligtvis är det viktigt ur grundlagssynpunkt att regioner och människor behandlas lika. Samtidigt representerar jag ett politiskt tänkesätt där man tar speciella omständigheter i beaktande. Speciella omständigheter kan till exempel vara att det bor många invandrare i huvudstadsregionen, eller den svåra situation som uppstått i östra Finland på grund av den stängda östgränsen.
Dyrare att köra egen bil om det finns alternativ
En annan centeridé är att beskatta bilism mer i sådana områden som har fungerande kollektivtrafik och välskötta vägar. Den kilometerbaserade skatten skulle i viss mån ersätta skattebortfallet som uppstår när elbilarna blir fler och bränsleskatten sinar.
– Förändringen i hur man rör sig har varit snabbare än vi beslutsfattare någonsin trodde. Trafiken har stått för en miljardpott i statens kassa, och vi vet att vi inte kan undvara den summan i detta ekonomiska läge. Vårt förslag är att helt förnya trafikbeskattningen så att den beräknas på antalet kilometer man kör. Där kollektivtrafik inte är ett alternativ och staten inte använder så mycket medel på att hålla vägarna i skick, skulle det vara billigare att köra än till exempel i huvudstadsregionen eller nära motorvägarna.
Tanken uppstår osökt att den stora majoriteten av finländarna skulle uppge att kollektivtrafiken inte är ett alternativ för just dem. Var drar ni gränserna?
– I största delen av landet är kollektivtrafik inte ett alternativ. Det känns kanske annorlunda här vid Senatstorget i Helsingfors, men det är den verklighet som största delen av Finland lever i.
Du nämnde ändå huvudstadsregionen. Många i Esbo och Vanda säger att de inte klarar sig utan bil. Tror ni på dem, eller säger ni nej till billigare kilometeravgift för dem?
– Det bor många finländare i Nyland som behöver egen bil för att ta sig till jobbet eller få vardagen att löpa. Vi kan inte förminska dessa människors vardag, och vi måste ta också det här i beaktande när vi beslutar om en reform av hur trafiken beskattas. Det är ett stort projekt men vi måste vakna till insikt om det nu.
När får vi se en exaktare karta över kilometeravgifterna?
– Jag har ännu inte hört att andra partier skulle berätta vad de tycker borde göras åt beskattningen av trafiken. Först måste vi hitta en gemensam lösning på hur den ska se ut. Det här är utan vidare en sak för kommande regeringar att lösa.
Saarikko tycker det var modigt att ge intervju på svenska
Centern är inte ett stort parti bland svenskspråkiga finländare. I Magmas väljarundersökningar bland svenskspråkiga ligger Centern sist bland de stora partierna, efter Sannfinländarna.
Centerns föregångare Agrarförbundet hörde till de partier som under språkstridernas tid hade mest sympatier för den äktfinska rörelsen. Under efterkrigstiden har Centern ändå varit en stadig förespråkare för landets tvåspråkighet. Partiet har ett svenskspråkigt distrikt, som för övrigt leds av före detta ordförande Paavo Väyrynen.
Annika Saarikko bryter inte Centerns nuvarande linje. Svenskan ska vara ett av två nationalspråk, även om de svenskspråkigas andel minskar och andra språk ökar.
Andelen gymnasister som skriver svenska i studentskrivningarna har minskat drastiskt sedan det blev frivilligt att skriva svenska för snart 20 år sedan. Är det ett problem?
– Det är ett problem. Jag hoppas att så många som möjligt skulle skriva svenska i studenten. Regeringen har just beslutat att svenskundervisningen i finska skolor utökas med en timme i veckan, och det beslutet är jag nöjd med.
Vilket är ditt värsta minne av Svenskfinland?
– När jag började som omsorgsminister i Sipilä-regeringen var min första intervju på svenska. Det var jättesvårt att tala om social- och hälsovårdsfrågor, men nu efteråt tycker jag att det var ganska modigt av mig, och att det viktigaste var att jag försökte prata svenska.