Robert Redford gillar att skildra journalister. Både som regissör och som skådespelare. 1976 var han med om att skapa en av tidernas bästa filmer om den undersökande journalistikens sanningssträvanden. Frågan är hur sann Truth är?
Mycket har hänt sedan Robert Redford och Dustin Hoffman jagade sanningen om Nixons valkampanj i Alan J. Pakulas klassiker Alla Presidentens män.
Få gör längre filmer som handlar om enbart politik och journalistisk. Det är inte tillräckligt sexigt. Det kräver för mycket tankearbete, bjuder på alltför lite action.
Vill man trots allt närma sig denna krångliga genre klämmer man in en romans mellan raderna - eller satsar på ett thrillergrepp.
Men Redford ger inte upp. Efter Lions for Lambs (2007) och The Company You Keep (2012) är det dags för ännu ett drama om journalister och journalistik.
Precis som 1976 tar vi sats i verkligheten. Denna gång i september 2004.
Den verkliga sanningen
Två månader innan det amerikanska presidentvalet 2004 sände CBS-programmet 60 Minutes ett inslag om potentiella oegentligheter när det gällde president Bush militärkarriär.
Hade han rentav lyckats kringgå att skickas till Vietnam?
Bakom inslaget stod producenten Mary Mapes. Framför kameran satt stjärnreportern Dan Rather.
Och knappt hade studiolamporna slocknat innan bägges stjärna gjort detsamma.
Bevisföringen brast. Misstankar fanns om att vissa handlingar kunde vara förfalskade. Det som skulle bli en journalistisk triumf slutade i nederlag.
Den fiktiva jakten på sanning
Regissören James Vanderbilt närmar sig dramat med det politiska journalistdramats klassiska grepp. Vi har det sammansvetsade nyhetsgänget som består av idel karismatiska gestalter. Vi har nyheten som formligen bränner hål på duken.
Och vi har klockan som obönhörligt tickar mot deadline.
Vägen mellan upptäckten av informationsmässigt sprängstoff och det ögonblick då sändningslampan tänds kantas av intervjuobjekt som backar ut i sista sekunden, "deep throats" som kommer med mustiga avslöjanden, chefer som ställer sig tvivlande till det hela.
Och naturligtvis intressanta dokument. Vita papper vars svarta bokstäver kan avgöra utgången i ett presidentval.
Hur det gick vet vi. Bush omvaldes och den ursprungliga poängen med inslaget föll i glömska. Varför bry sig om vad Bush gjort eller lämnat ogjort när allt fokus kunde läggas på frågan om dokumentens autenticitet?
Kritiken
I USA har Truth mötts av skarp kritik såväl direkt som indirekt. Vissa recensenter ondgör sig över att den gör hjältar av ett gäng journalister som de facto misslyckas. Andra hävdar att den rent filmmässigt står sig slätt om man ställer den mot ett annat 60 Minutes-drana - Michael Manns The Insider (1999).
Och CBS vägrade att tillåta reklam för filmen. Vilket man kanske kan förstå.
Men är filmen ens hälften så lyskraftig som temat den behandlar?
Svaret är både ja och nej. Den lyckas onekligen lyfta fram ett intressant fall, belysa journalistikens nuvarande läge och leverera ett antal emotionella adrenalinkickar. Men samtidigt misslyckas den med att skapa den nerv av trovärdighet som genomsyrade såväl Alla presidentens män som The China Syndrome (1979) och The Insider.
Man lyckas helt enkelt aldrig skaka av sig känslan av Hollywood. Inte för ett ögonblick glömmer man att det handlar om skådespelare som spelar verkliga människor i en verklig situation. Och i samma mån som den förser Dan Rather med en slags resning i ett mål han förlorade så utgör den en ohämmad hyllning till Redford som varvat filmlivet med samhällsaktivism.
Skådespelarfest
När man i inledningen följer firandet av Dan Rathers journalistiska insatser bidrar såväl det visuella greppet som tonfallet till att man lätt kan läsa in ett firande av Redford. Något som känns aningen irriterande. Och väldigt onödigt. För även om den snart 80-årige stjärnan idag är en åldrad version av sin "golden boy"-image så förmår han fortfarande hålla åskådaren i sitt grepp.
Han är en av dessa få "old school" - stjärnor. Dessa unika skådespelare som inte är utbytbara eller säsongsbetonade. De som alltid lyser.
Lyser gör även Cate Blanchett i rollen som producenten Mary Mapes. Och vem blir väl inte glad över att se Dennis Quaid som alltför sällan ges utrymme. Extra roligt är det att se Quaid spela mot Topher Grace - tio år efter det att de möttes i filmen In Good Company.
Så sanningen är att även om Truth inte tillfredsställer ens behov av sanning så bjuder den på fina skådespelare samtidigt som den väcker intressanta frågor. Hur många avslöjanden fastnar halvvägs? Hur många undersökningar styrs av krafter bortom journalisterna?
Och vart är journalistiken på väg? Efter filmen är det nämligen en replik som blir hängande - även om den exakta ordalydelsen förflyktigas. Men kontentan är denna: när filmens Dan Rather iakttar den mediecirkus som uppstår i det ödesdigra inslagets fotspår konstaterar han med ett småleende:
Det är här nyhetsbevakningen hamnat. Man gör nyheter av andras nyheter.