Iiris Härmäs ”Hyvästi Afrikka” är en dokumentär som fungerar på många plan. Via en fantastisk vänskapsrelation skildras kampen för ett mera jämställt Uganda. Och för en positivare värld.
Det börjar lågmält med två kvinnor som vandrar mellan höga tallar i jakt på höstens guld. Finska Riitta och afrikanska Catherine plockar kantareller och kommer via dem in på en diskussion om sina länders matvanor.
De jämför gravad lax med gräshoppor – och enas om att fortsätta vara oense om vad som egentligen kan anses vara en delikatess.
I det här skedet är det inte utan att man suckar lite lätt och gör sig beredd att avfärda det hela som ännu en film som spelar med mer eller mindre klichémässiga kulturkrockar. Men knappt har den tanken hunnit ila genom ens huvud innan det framgår att Afrika inte alls är någon främmande, exotisk kontinent för den finska kvinnan.
Nej, Riitta har levt större delen av sitt liv i Uganda. Det är i samband med sitt arbete som läkare där som hon lärt känna Catherine. Och mycket snart inser vi att relationen mellan dem bygger på betydligt mer dramatiska omständigheter än matlagning.
Två kvinnor med en mission
Riitta och Catherine har vigt en stor del av sitt liv åt att arbeta för att stärka kvinnans ställning i ett samhälle som ser mannen som den självskrivne ledaren. Den som tar vad han vill ha. När han vill.
Genom att hålla kurser i sexualkunskap för allt från vanliga par till religiösa ledare försöker organisationen COFCAWE skapa grogrund för såväl familjeplanering som ökad jämställdhet.
Catherine vet vad hon talar om. Och vad hon opponerar sig mot. Hon har blivit våldtagen, utnyttjad och förtryckt. Efter flera barn fick hon nog, skilde sig och bestämde sig för att hon inte behövde fler män.
Nu bor hon med sin bästa vän Riitta. Och jobbar för att andra skall våga gå sin egen väg. Även inom ett äktenskap. Såväl mannen som kvinnan mår bättre om de förstår hur den andras kropp fungerar. Och att äga rätten till sin egen kropp är det första steget till ökad jämlikhet.
Fin dramaturgi
Det är sällan man ser dokumentärer med en så balanserad struktur som denna. Här finns en fin dramaturgisk kurva och en laddad inre dynamik. Ingenting skrivs en på näsan – det man behöver veta portioneras ut i lämpliga doser. I ett tempo som gör det möjligt för en att reflektera och dra egna slutsatser.
Bildspråket fungerar och varje scen är betydelsebärande i sig samtidigt som den leder vidare i händelseförloppet. Man kan inte annat än applådera samarbetet mellan regissören Iiris Härmä, fotografen Visa Koiso-Kanttila och klipparen Niels Pagh Andersen.
Många scener är oslagbara i sin enkla skönhet. Som den där de två kvinnorna delar en avslappnad kvällsstund på verandan. Riitta är djupt försjunken i en bok medan Catherine helt går upp i en rytmisk dans. Bägge gör sin egen grej, ändå är det uppenbart att de gör det tillsammans.
Dramatik på flera plan
Men vid sidan av vardagslunken, lektionerna och inblickarna i olika människors liv finns här också renodlad dramatik. På flera plan. I samma veva som Riittas pensionering rycker närmare ställs plötsligt hela hennes livsverk på spel.
Illvilliga krafter försöker stoppa COFCAWE genom att hävda att organisationen sprider homosexuell propaganda. Att den försöker fördärva den unga generationen.
Om man har bevis? Räcker det inte att två av organisationens förgrundsgestalter bor tillsammans? En singelkvinna är illa nog – två singelkvinnor tillsammans är en vandrande katastrof.
Och i samma veva som verksamhetens framtid blir allt osäkrare förväntas Riitta bereda sig på att lämna landet. Efter flera decennier i Uganda med Catherine vid sin sida borde hon nu återvända till Finland. Ensam.
Hur skall det gå?
Lovsång till kärleken
”Hyvästi Afrikka” säger tacknämligt mycket om det viktiga arbete som görs för att förbättra kvinnans situation på olika håll i världen - men det finaste med den är ändå att den rymmer så oerhört många aspekter av kärlek.
Kärlek till ett land och en kultur. Kärlek till ett yrke och en uppgift. Kärlek till den egna kroppen och allt levande. Kärlek mellan föräldrar och barn. Mellan äkta makar. Mellan vänner.
Och allt detta utan att bli vare sig sentimental eller sötsliskig. Vad mer kan man begära?