Zoë Jay är sedan snart tre år tillbaka bosatt i Helsingfors och jobbar som forskare vid Spetsforskningsenheten för europeisk rätt, identitet och historia vid Helsingfors Universitet.
På hösten inleder hon ett eget initierat fulltidsprojekt som forskare av Eurovision Song Contest.
Jay är född och uppvuxen i staden Hobart på ön Tasmanien i södra Australien. Hon tog sin examen vid University of Tasmania, där hon studerade internationella förbindelser. Hennes plan har alltid varit att åka iväg, se världen och lära sig andra språk.
I Finland hamnade hon av en slump.
– Jag sökte flera jobb överallt i Europa, jag var färdig att jobba var som helst där man ville ha mig. Helsingfors Universitet var de första att erbjuda mig ett jobb. Så jag tackade ja.
Jay hade besökt Finland en gång tidigare, så hon visste att hon skulle trivas. Framförallt Helsingfors påminner väldigt mycket om hennes hemstad Hobart.
– Och i motsats till internationella stereotypier så tycker jag att de flesta finländare har varit väldigt vänliga och välkomnande. Och mycket tålmodiga med min usla finska, säger hon och skrattar.
Föll för Eurovisionen under studietiden
Att forska i Eurovision Song Contest har sedan länge varit ett sidoprojekt för Jay, men hon blev ett fan av tävlingen redan innan hon började studera ämnet.
– Jag hörde om Eurovisionen under studietiden och tänkte att det låter som en ganska cool grej som många inte vet så mycket om, så jag tänkte att det ska få bli en del av min personlighet.
Jay följde på allvar med Eurovisionen för första gången år 2012 då den arrangerades i Baku i Azerbajdzjan. Sedan dess har hon årligen tittat på showen tillsammans med vänner och andra dedikerade fans.
Ännu på 1990- och 2000-talet sågs tävlingen som något löjligt och pinsamt dit länder skickade sina b-klassartister
Zoë Jay
Under studietiden fick hon sedan chansen att på riktigt forska i Eurovision Song Contest.
– Min studiehandledare hade en kollega, Ben Wellings, som arbetade på ett bokprojekt tillsammans med några andra Eurovisionsakademiker. Då bad jag om att på något sätt få delta i projektet, för jag hade ett stort intresse och påstod mig dessutom veta mycket om ämnet.
Tillsammans med Wellings skrev hon ett kapitel för boken. Texten handlade om Storbritanniens dåvarande skepticism gentemot tävlingen, ett resultat av att landet gått från att vara mycket framgångsrikt i Eurovisionen till att inte klara sig något vidare de senaste 20 åren.
– Ifjol bevisade dock Storbritannien att de visst kan skriva och delta med högklassiga låtar då Sam Ryder och låten Spaceman kom tvåa i tävlingen.
Forskning om Eurovisionen mer upplysande än många inser
Jays stora dröm har hela tiden varit att få forska och jobba mera med ämnet Eurovisionen. Därför beslöt hon sig för att ansöka om pengar för ett eget projekt om Eurovisionsfans och kulturell diplomati.
– Jag är intresserad av hur fansen påverkar varandra över landsgränserna och om de är medvetna om hurdan internationell roll de fyller.
Projektet fick grönt ljus och nu har hon tilldelats anslag för att från och med september jobba fulltid med att forska i ämnet.
Under en längre tid var uppfattningen den att du måste sjunga på engelska för att vinna
Zoë Jay
Att man på universitetsnivå forskar i Eurovisionen kan vid första öronkastet låta underligt – kanske till och med som ett skämt. Men Eurovisionen är mycket mer omfattande än vi kanske förstår, menar Jay.
– Folk är i allmänhet ganska förvånade över hur mycket lärdom det finns i det. Det är ett enormt evenemang, hundratals miljoner människor tittar ju på det varje år, så det är minst lika värdefullt att studera som till exempel de olympiska spelen eller fotbolls VM.
Inte längre den skrattretande showen den en gång var
På frågan om hur Jay tycker att Eurovisionen har utvecklats under åren lägger hon stor vikt på hur evenemanget de senaste drygt tio åren har utvecklats till det mycket finslipade, professionella och högkvalitativa tv-programmet det är i dag.
– Ännu på 1990- och 2000-talet sågs tävlingen som något löjligt och pinsamt dit länder skickade sina b-klassartister. Väldigt få tog den på allvar och det var mycket lätt att göra narr av den.
Jay menar att utvecklingen mot det bättre började kring 2010 och kulminerade år 2012 då en mycket påkostad show ordnades i Baku – året då Sveriges Loreen vann i överlägsen stil med låten Euphoria.
– Även om låten var en ganska traditionell poplåt så hämtade hon in nya element i framförandet, det var mycket kreativt och framförallt spännande. Låten klarade ju sig dessutom mycket bra utanför evenemanget.
– Överlag kan man säga att det här blev en vändpunkt i tävlingen som hädanefter blev mycket eftertraktad bland alla sorts artister.
Betyder det här att du inte ser finländska Lordis vinst år 2006 som en vändpunkt?
– Jo och nej. Jo, att det var den första rocklåten att vinna tävlingen, men showmässigt faller nog bidraget inom den gamla uppfattningen att man på eurovisionsscenen skulle vara lite kitschig och fjollig. Lordis nummer ska nog inte tas på alltför stort allvar.
Fansen gillar artister som sjunger på det egna språket
Även om Loreens vinst i Eurovisionen år 2012 enligt Jay är en milstolpe i tävlingens historia är det två andra bidrag som hon rankar som sina personliga favoriter:
– Definitivt Måneskins Zitti E Buoni (Italien, 2021), för jag är ett stort fan av rockmusik! Men jag älskar också Conchita Wursts Rise Like a Phoenix (Österrike, 2014). En otrolig låt och en otroligt vacker performans. Hon är den mest glamorösa personen i världen!
– De två låtarna är på något sätt den högra och den vänstra, eller soluppgången och solnedgången av eurovisionens musikstilar: den klassiska eleganta och den högljudda roliga.
En annan grej som Jay finner både intressant och glädjande med tävlingen är att det igen har blivit allt vanligare och populärare att sjunga på det egna modersmålet.
– Jag tror att det är en hel del fans som uppskattar det. Under en längre tid var uppfattningen den att du måste sjunga på engelska för att vinna, men en hel del vinnare de senaste åren har bevisat att så inte är fallet.
Tror på Käärijäs finurliga låt
Även om Jay är ett stort fan av Eurovisionen brukar hon inte följa med de europeiska ländernas egna nationella uttagningar.
– Jag gillar att höra låtarna för första gången under själva evenemanget – och förhoppningsvis bli överraskad! Jag gör mitt bästa för att låtarna ska hållas hemliga för mig innan Eurovisionsveckan, men det blir allt svårare eftersom min forskning ju förutsätter att jag ska studera dem.
UMK-finalen följde hon däremot med, så Käärijäs Cha Cha Cha har hon hört – och hon gillar den skarpt.
– Jag vill att den ska vinna, och det här säger jag inte bara för att jag bor i Finland. Jag behöver inte höra de andra för att veta att det är min favoritlåt.
– Det är en mycket finurlig låt. Å ena sidan är den skojig, och ganska finländsk, men samtidigt musikaliskt mycket gränsöverskridande. Det finns lite av allt för var och en.
I övrigt tycker hon att det ska bli intressant att se om Loreen kan fullborda sin comeback och samtidigt leva upp till förväntningarna.
– Hennes låt är ju nu redan otroligt populär – och skyhög vinnarfavorit. Men det finns många bra låtar i år, bland annat flera fina rocklåtar – och det tycker jag är skoj.