Ur den ”fiskfria” sjön Infjärden metade man upp två mörtar och två gäddor, som sedan fick åka till ett laboratorium i Tammerfors för undersökning.
KVVY-undersökningen fokuserade på att mäta metallhalter i fisken. Arsenik, zink, krom, kvicksilver och koppar – alltså sådana metaller som man tidigare konstaterat att bottensedimenten i den svårt förorenade sjön innehåller.
Laboratorieundersökningarna visade att fisken inte ska användas som mat. Den innehåller bland annat för höga halter av kvicksilver.
Det här gjordes redan för fyra år sedan, men forskningen kom till kännedom efter att Yle i mars i år rapporterade om fisk som åter lever i Infjärden, fast sjön är så förorenad att där inte borde finnas fisk överhuvudtaget.
Kvicksilverhalten kom inte som någon överraskning för miljöinspektör Esa Hirvijärvi, som idag leder arbetet vid stadens miljösektor.
Hirvijärvi var också den som metade upp fisken som skulle till laboratorium för fyra år sedan.
– Jag trodde nog att mängden kvicksilver i fisken skulle vara ännu större.
Även halterna av koppar och zink i fisken överskred kvantifieringsgränsen, eller den lägsta koncentration vid vilket ett ämne kan kvantifieras med acceptabel riktighet.
Inget gränsvärde finns fastslaget för hur höga halter av någondera metallen som får finnas i fisk. Detsamma gäller för arsenik, som även fanns i fisken i halter över kvantifieringsgränsen.
Växtlighet och jordlager täcker gifterna på botten
I över hundra år har industriell verksamhet funnits vid Infjärdens strand nära Vasa centrum.
Bland annat Kemiras kemikaliefabrik och försvarsmaktens gasskyddsdepå har verkat på platsen och lämnat efter sig tusentals kilogram arsenik, krom och koppar samt hundratals kilogram kvicksilver på sjöns botten.
På bottnen slumrar också gamla sprängladdningar och extremt giftig vit fosfor.
Under årtiondenas gång har de giftiga ämnena täckts av lager med sediment och vattenmossa växer numera överst.
I dag är vattnet i sjön inte längre giftigt, endast väldigt surt.
Att sjön idag faktiskt innehåller fisk kom fram då Esa Hirvijärvi för några år sedan beslöt sig för att ta reda på om det faktiskt stämmer att sjön är så tom på liv som man då antog.
Enligt Hirvijärvi har sjön åtminstone under 1990-talet förmodligen varit fiskfri, även om det aldrig officiellt bevisats.
Och redan på stranden kunde Hirvijärvi se att det finns liv fisk i sjön.
– Jag upptäckte att det finns hur mycket fisk som helst.
Hirvijärvi berättar att mörtfisken hittar sin näring i sjöns bottensediment och då utsätts för alla de skadliga ämnen som finns där.
– Och gäddorna, som är rovfisk, äter mört och får på så vis i sig samma gifter.
Dike förbinder sjön med havet
Men hur har gädda och mört ens tagit sig till den förorenade sjön?
Infjärden har från början varit en havsvik, som sedan formats till en sjö på grund av den kraftfulla landhöjningen i Kvarkenområdet.
Idag förbinder endast ett litet avloppsdike sjön med havet.
Esa Hirvijärvi berättar att fisk under sin lek om vårarna kan röra sig långa vägar, rentav genom en rörbädd i betong.
Den fisk som idag lever i Infjärden har alltså troligtvis stigit från havet till sjön för att leka.
– Merparten av den fisk som stiger till mindre sjöar för att leka där, återvänder sedan till havet. Men Infjärden är såpass stor och djup att en del fisk klarar sig utmärkt där året om.
Återvänder alltså fisken till havet?
– Helt klart finns det en rörelse fram och tillbaka. En del av fisken återvänder till havet efter vårens lek.
Men Hirvijärvi bedömer samtidigt att den fisk som bara stiger till Infjärden för att leka och sedan snabbt lämnar sjön för havet igen inte hinner utsättas för så stor skada. Fisk som leker ägnar nästan ingen tid åt att äta.
Men fisk som innehåller kvicksilver kan ändå dyka upp här och där.
– Rovfåglar äter kanske i viss mån den här fisken. Det är ett välkänt fenomen att gifter ansamlas under näringskedjans gång, säger Hirvijärvi.
Hur stor skada innebär den giftiga fisken för människan och miljön?
– För människan är fisken från Infjärden skadlig endast om man äter den, och skadan för miljön är i praktiken obefintlig.
Detsamma säger Antton Keto, programchef vid Miljöministeriet.
Enligt Keto kan gifterna föras vidare i näringskedjan, men för människan innebär de en risk endast om man äter dem.
Tungmetallerna sjunker allt djupare
Esa Hirvijärvi tror att mängden kvicksilver i Infjärdens fisk kan minska på sikt.
– Åtminstone sedan när de här förorenade bottensedimenten har sanerats så minskar den. Då mängden skadliga ämnen sjunker så kommer också kvicksilverhalten i både mörtfisk och rovfisk att börja sjunka.
Antton Keto vid Miljöministeriet uppger att tungmetaller inte försvinner ur vattendrag av sig själva. Istället sjunker de bara djupare ner i bottnen, medan organiskt material samlas ovanpå.
Men ju mindre de skadliga ämnena är i kontakt med vattnet, destu mindre cirkulerar de.
– På så vis avtar de skadliga effekterna, men det här är en otroligt lång process, säger Keto.
Han påpekar också att det finns en stor risk med att gräva bort de förorenade bottensedimenten. Då frigörs en massa skadliga ämnen och hamnar antingen i närområdet eller i vattendrag längre ner.
Keto tar Kymmene älv som exempel. Industri som bedrivits längs älven har förorenat den med dioxiner, furaner och kvicksilver som lagrats i älvens bottensediment. Det har man låtit dem göra och det är förbjudet att muddra i älven.
Men på 70 år har den svårt förorenade älvens vattenkvalitet förbättrats avsevärt.
– I en sjö är riskerna med att avlägsna bottensediment ändå mindre än i en älv, så det lönar sig absolut att noggrant överväga. Rent praktiskt är det också lättare att genomföra, säger Keto.
Flera decennier lång tvist pågår än
Tvisten om en sanering av Infjärden har nu pågått i tiotals år.
För tillfället behandlar förvaltningsdomstolen ett besvär från Kemira, som handlar om regionförvaltningsverkets beslut att delvis förkasta bolagets ansökan om miljötillstånd.
Motparten är Vasa stad, som på flera punkter är oense med Kemira kring hur Infjärden borde saneras.
Den här texten är en översättning av artikeln Tältä näyttää pinnan alla yhdessä Suomen saastuneimmista järvistä, jossa kaloja ei pitänyt enää olla skriven av Jaana Mattila, Yle Pohjanmaa. Översättning och bearbetning av Moa Mattfolk, Yle Österbotten.