En skogsstig i Skavarböle på Vessölandet leder till en skylt som informerar om att det är ett naturskyddsområde som vi stiger in på. Efter en kort promenad på det lugna området möts vi av en av de första bodarna på det kulturhistoriska området Mjåviken.
Det är boden som i folkmun kallas för ”bastun”. Även om det inte egentligen är en bastu så har byggnaden en gång i tiden använts både för övernattning och matlagning av byborna i Skavarböle och Baggböle då de fiskat i viken.
Bakom hörnet skymtar man själva viken och dess naturliga skönhet. Kvällen är blåsig och något molnig men miljön är ändå påtagligt somrig och stillsam. Viken kantas av fyra ytterligare fiskebodar som en gång i tiden använts som förvaring för fiskeredskap.
Mjåviken är en speciell plats, inte bara på grund av dess historiska byggnader som härstammar från 1800-talets början. Viken i sig är väldigt djup, mellan åtta och tio meter.
– Det är ett unikt område. Många som besöker platsen undrar om viken är utgrävd när den har så raka kanter, men den är helt skapad av naturen, berättar Robert Juslin.
Juslin är Vessöbo och har sommarstuga nära intill Mjåviken. Hans pappa Tor Juslin har skrivit böcker om Vessö.
Fisketurer tills 1920-talet
Då byborna i Skavarböle och Baggböle tog sig till Mjåviken för att fiska under 1800- och 1900-talen fick de gå tre kilometer längs med skogsstigar. Därför använde de sig ofta av ”bastun” för att övernatta, vilket de gjorde ända till 1920-talet.
Fiskebodarna var uppdelade enligt gårdar i byarna. Juslin berättar om fisket utgående från Arthur Karlssons berättelser. Karlsson var född i Skavarböle och deltog i de sista fisketurerna på 1920-talet.
– På våren fiskade byborna främst vid Pellinge men på hösten fiskade de strömming i Mjåviken. Man talade om blåbärsströmming, förmodligen eftersom man började samtidigt som blåbären mognade, säger Juslin.
Fiskandet gjordes med notdragning och pågick hela hösten tills isen kom. Gårdarna bildade olika notlag, och fördelade fisketurerna sinsemellan så att alla skulle ha möjlighet till att fiska.
– Notlagen leddes av en så kallad notkung. Noten, som i princip är ett stort nät, lades ut i den yttre kanten av viken och spändes från den ena stranden till den andra sidan.
Det krävdes ungefär tre man per sida för att spänna noten och mitt i viken satt notkungen i en båt och styrde verksamheten och såg till att noten var på rätt djup. Därefter drog fiskarna upp sin fångst, strömmingen saltades och man vandrade tillbaka med fisken till byn.
I fall fångsten var stor använde man häst och släde för att köra den. Den strömming som byborna inte åt, sålde husbönderna på vintermarknaden i Borgå.
Myter och legender
Mjåviken var något av en mytomspunnen plats och under tiden då man ännu fiskade där var det vanligt att folk trodde på olika skrock. I Arthur Karlssons text Fisket och fiskarlivet i Mjåviken från Borgå folkhögskola 1933 berättar han om en ande som byborna trodde att härskade över Mjåviken.
Anden kallades för ”Slottsbisin” och sades vara iklädd hatt och en lång rock. Om nätterna sades han vandra förbi bastun och många var rädda för att gå utomhus på natten.
Också i samband med notdragningen hade man vissa vidskepelser. Till exempel brukade man hälla brännvin på noten under årets första fiske, för att få god tur med fångsten.
Juslin berättar också att det ryktats om att estniska skepp hämtat sand från Mjåviken som förts till det bygget som kom att bli staden S:t Petersburg, men påpekar att det inte finns några källor på det.
En sommargäst på Vessö, som Yle Östnylands reporter mötte på vägen till Mjåviken, berättar att han hört att Johan Ludvig Runeberg ska ha fiskat i Mjåviken en gång i tiden. Robert Juslin tror inte att det stämmer.
– Runeberg fiskade nog troligen bara på sitt sommarställe Kroksnäs, som ligger norrut på Vessö.
Naturskyddsområde i dag
Mjåviken har varit ett fridlyst område sedan september 1948, på delägarnas initiativ. Området är än i dag i privat ägo i form av en samfällighet, och sköts av byborna.
– Att området blev fridlyst får vi vara tacksamma för. Husen står kvar här ännu 100 år efter att fiskeverksamheten upphörde, säger Juslin.
Fridlysningen innebär att man inte får ta i land med båt och att man varken får ta levande eller döda växter med sig från platsen. Inga motorfordon får heller röra sig på området. Fiske är fortfarande tillåtet.
I princip innebär fridlysningen också att man bara får vistas på området i fall man har ägarnas tillåtelse, men Robert Juslin säger att markägarna inte motsätter sig att besökare promenerar omkring så länge de sköter sig.
Som tidigare nämndes så är det byborna som fortfarande sköter om Mjåviken. Underhållsarbetet handlar främst om att fixa pärttaken, vilket förut gjordes med hjälp av talkokrafter men som på senare år har skötts av en lokal timmerman.
Skötseln av bodarna försvåras på grund av att skogen växer allt närmare inpå husen, och vissa av barrträden borde avverkas. Det här är något som miljömyndigheterna ännu inte gett tillåtelse för, berättar Juslin.
I dagens läge ordnas det i Mjåviken friluftsgudstjänst en gång om året, den första söndagen i augusti, och Wessölandets ungdomsförening har ibland brukat ordna viskvällar på platsen. Utöver det står Mjåviken ensamt och stilla.
– För det mesta kommer jag hit med vänner och bekanta för att visa området och det tror jag att alla Vessöbor gör med stolthet, säger Robert Juslin.