En gång i min barndom på 1970-talet står jag bredvid min pappa i hans hemby, Brändöby i Brändö kommun, i Ålands nordöstra skärgård. Pappa talar dialekt med en släkting, och jag faller in i samtalet och härmar tonfallet, så där som barn gör.
Släktingen ger mig en lång blick som får mig att stelna till och skämmas. Jag tar det som att dialekten är förbjuden för mig, och jag slutar försöka tala brändiska där och då.
Det är först nu, femtio år senare, som jag igen på allvar vågar intressera mig för den dialekt som jag på något sätt ändå upplever som min, fast jag inte talar den.
Lyssna på dokumentären:
– När du var ung var det ingen som vågade prata brändiska med dig, säger Benita Granlund, när jag intervjuar henne för audiodokumentären.
Benita bor i Åva, grannbyn till Brändö by. Brändö kommun har snäppet under femhundra fasta invånare, och varje by har sin egen variant av brändiskan. Många har tipsat mig om att jag måste ha med Benita i min dokumentär.
Hon är en av dem som fortfarande aktivt värnar om dialekten, genom att prata den dagligen. Dessutom har hon startat en facebookgrupp, där man kan skriva in ord och uttryck ur dialekterna i Brändö.
– Man har blivit något mobbad som barn, speciellt av fastålänningar, berättar hon.
Och tillägger att det kanske inte är så nu längre, men när hon var barn kunde man inte tala skärgårdsdialekt utan att bli gjord till åtlöje av dem som talade ”oppländska” (det som talas i Mariehamn).
Jag är uppvuxen i Åbo, och i brändöbornas öron är mitt sätt att tala att ”tala fint”. Rötterna till den uppfattningen finns förutom i stadsbornas nedlåtenhet också i grymma folkskollärares metoder vid förra seklets tidigare decennier.
Identitet och samhörighet
Varför ska skam vara så kopplat med hur man talar? När jag lekte med min småkusin från Stockholm som jag träffade på Brändö om somrarna, så skämdes jag i min tur över hur min kantiga åbosvenska lät, och härmade hennes Stockholmska i stället. (Det satte ingen stopp för.)
Men jag skämdes ju också över att jag dristat mig till att försöka tala brändiska, och den skammen satte stopp för alla vidare försök att ta till mig dialekten för en lång tid.
– Under de senaste tjugo åren har vi i alla fall fått veta att det inte är någon skam att tala dialekt, säger Benita Granlund. Och det har nog att göra med Eva Sundberg.
Eva Sundberg är en språkvetare, som intresserat sig för Brändödialekterna ända sedan hon på sjuttiotalet deltog i en ortsnamnsutredning med Svenska Litteratursällskapet, då i byn Fiskö. Senare har hon gett ut boken ”Dialekterna i nordöstra Ålands skärgård”.
– Dialekt handlar om identitet och samhörighet, säger Eva Sundberg.
Och det kan ju vara en viktig förklaring till varför det kan kännas så olidligt att höra en utomstående rådbråka ens egen dialekt, att man ger hen en menande blick.
Min radiodokumentär Snälla, lär mig din dialekt är mitt försök att närma mig brändödialekterna och samtidigt lära mig mer om dem.