Vem strejkar?
De flesta som strejkar är det som vi av tradition har kallat för arbetare, det vill säga städare, köksarbetare, busschaufförer, byggnadsarbetare, fabriksanställda och dylikt. De är alla medlemmar i olika fackförbund som hör till Finlands fackförbunds centralorganisation (FFC). FFC har ganska långt varit den drivande kraften i att organisera strejker.
Till FFC hör bland annat Industrifacket, servicefacket Pam, bil- och transportbranschens arbetarförbund AKT, Byggnadsförbundet och de offentligt anställdas fackförbund JHL.
En liten del av dem som strejkar är tjänstemän. De hör till tjänstemannacentralorganisationen STTK. Det handlar till exempel om fackförbundet Pro. De fackförbund som hör till Akava har inte meddelat om strejker. Till centralorganisationen Akava hör fackförbund för högutbildade personer.
Hur förverkligas strejkerna?
De pågående strejkerna räcker i högst ett dygn per arbetsplats. Flera arbetsplatser berörs varje dag av strejkerna. Fackförbunden meddelar i förväg vilka arbetsplatser och företag som berörs vilken dag.
Strejkerna började under tisdagen (7.11) i norra Finland och i Uleåborgs valkrets. Strejkvågen går över hela Finland, en valkrets i taget. Strejkerna pågår i sammanlagt tre veckor.
Varför strejkar facket?
Den här gången handlar det om politiska stridsåtgärder, alltså inte om strejker som har uppstått på grund av strandade förhandlingar om nya kollektivavtal. FFC och STTK protesterar mot den sittande regeringen och mera specifikt mot flera lagändringar som regeringen planerar.
Fackförbunden accepterar inte nedskärningarna i den sociala tryggheten, till exempel att barntillägget ska slopas från arbetslöshetsunderstödet och att kriterierna skärps för vem som kan få bostadsbidrag.
FFC och STTK accepterar inte heller regeringens planer att minska strejkrätten, alltså förnya lagstiftningen om arbetsfred. Regeringen vill slå fast att strejker av politisk karaktär får räcka i högst tjugofyra timmar. Regeringen vill också höja böterna för olagliga strejker och införa personliga böter för dem som deltar i strejker som domstolen har konstaterat vara olagliga.
Fackförbunden protesterar också mot regeringens strävan att främja lokala avtal. Facket kritiserar också regeringens strävan efter att varje arbetsplats själv kan välja vem som förhandlar med arbetsgivaren. Det leder till att de fackliga förtroendemännen förlorar sin position och sitt inflytande.
FFC och vissa av STTK:s medlemsförbund ordnade redan tidigare i höst tre veckor av utmarscher och demonstrationer, men fick inte önskat utfall. Därför går centralorganisationerna nu ett steg längre och håller dygnslånga strejker.
Vad vill facket uppnå?
FFC:s ordförande Jarkko Eloranta vill få till stånd vad han kallar för en riktig dialog med regeringen. Han hör till dem som har anklagat regeringen för att endast ha lyssnat på arbetsgivarorganisationerna Finlands näringsliv EK och Företagarna i Finland då regeringen förhandlade fram sitt regeringsprogram.
Eloranta vill ha riktiga trepartsförhandlingar, att arbetsgivar-, arbetstagarorganisationerna och regeringen sätter sig ner och förhandlar. Han har kritiserat regeringen för att ha slagit fast åtgärderna för hur sysselsättningsmålen ska uppnås redan i regeringsförhandlingarna. Trepartsförhandlingarna har enligt FFC hittills endast varit en chimär.
Facket kritiserar regeringen för att förverkliga sina mål stegvis, ett lagförslag i taget. FFC vill i stället att förnyelserna i arbetslivet görs som en helhet.
FFC och STTK vill att regeringen backar på många punkter. Centralförbunden vill att regeringen slopar sina planer att skära i den sociala tryggheten och minska strejkrätten.
Vad är nästa steg?
Nästa steg är att arbetsminister Arto Satonen (Saml) kallar till förhandlingar för att förnya avtalssystemet, hur parterna förhandlar fram nya kollektivavtal för olika branscher.
Regeringen vill införa en avtalsmodell i samma stil som den som har tillämpats i Sverige i tiotals år, att exportindustrin först förhandlar fram löneförhöjningar som blir en allmän linje. Ingen bransch ska kunna förhandla sig till specialarrangemang.
Under senare tid har bland annat vårdfacken Tehy och Super lyckats förhandla fram extra lönepåslag för att få upp sjukskötarnas och närvårdarnas löner från en lönegrop. Dylika avtal ska inte vara möjliga i framtiden om regeringen får som den vill.
Varken arbetsgivarorganisationen Finskt näringsliv EK eller FFC har några som helst förväntningar på seminariet. Parterna står för långt ifrån varandra för att snabbt kunna förhandla sig fram till gemensamma lösningar.
Den lagstiftning som ska förnya strejkrätten ska vidare till riksdagen i början av nästa år, efter att berörda har lämnat in sina utlåtanden. Varken arbetsgivar- eller arbetstagarorganisationerna var nöjda med Arbets- och näringsministeriets lagförslag då det presenterades för allmänheten.
Finns det en risk för en generalstrejk?
Centralorganisationerna har varit ytterst förtegna om nästa steg i kampen mot regeringens arbetsmarknadspolitik, men det som står klart är att fackföreningsrörelsen kommer att sätta hårt mot hårt. FFC och STTK skulle förlora ansiktet om fackförbunden gav upp nu.
Det finns en risk för en utbredd och lång strejk, men som det nu ser ut verkar inte en generalstrejk vara realistisk. För att det ska utbryta en generalstrejk ska alla tre centralorganisationer FFC, STTK och Akava delta i strejken.
Akava har av tradition starka kopplingar till statsministerpartiet Samlingspartiet. Akava har inte varit redo att delta i stridsåtgärderna än så länge, men kritiserar en del av regeringens målsättningar.
Det som däremot är möjligt är att det utbryter en storstrejk. Källor säger till tidningen Helsingin Sanomat att FFC gör sig redo för strejker på bred front början av nästa år. Alla fackförbund som hör till FFC kommer enligt HS att strejka samtidigt.
Om en storstrejk bryter ut kan JHL stoppa tågtrafiken i hela landet. AKT kan i sin tur stoppa buss- och lastbilstransporterna och verksamheten i våra hamnar.