Tänk dig en komiker och tre singer-songwriters, alla från Österbotten, alla med ett komplicerat förhållande till glesbygden och alla tänker lite för mycket på döden.
Resultatet blir en föreställning där artisternas melankoliska musik krockar med Alfred Backas drastiska humor, som pendlar mellan dödligt allvar och bisarrt trams. Det vill säga ungefär så som livet är för det mesta.
Det är komikern Alfred Backa som är den felande länken mellan den melankoliska musiken som spelas av Rickard Eklund, Josefin Sirén och Månskensbonden. De tre sistnämnda är utmärkta representanter för den nya österbottniska vågen inom populärmusiken.
Vi träffade de fyra plus regissören Alexandra Mangs under en repetition på Bio Astra i Vörå för ett samtal om den österbottniska melankolin och humorns befriande kraft.
Två ägg i samma korg
Idén till showen kläcktes efter att Backa och Eklund hade träffats. Tillsammans ruvade de på äggen som stavades döden och glesbygden. De hade tydligen lagts i samma korg.
Alfred Backa förklarar:
– Det behövde inte bara vara döden men det fick gärna vara det. Och då kunde jag göra nånting som knyter ihop det. Jag kan göra olika karaktärer, som i en teaterföreställning, som kan vara den felande länken där emellan det som är sorgligt och det som är glatt, där gränsen går mellan komedi och tragedi.
Men hur är det för en musiker som är känd för sina melankoliska låtar att stå på en scen tillsammans med en renodlad komiker? Rickard Eklund har funderat på det:
– Det går om man litar fullständigt på den andra personen, vilket jag gör med Alfred. Han är som en komisk klippa som man har med sig på scenen. Då får man själv slappna av och göra sin grej. Vi har jobbat ihop också tidigare och vet var vi kan mötas, komiskt och tragiskt.
Den österbottniska melankolin
Också Markus Bergfors, för allmänheten mera känd som Månskensbonden, är känd för låtar åt det mera melankoliska hållet. Han har också en teori varför det är så.
– Vi jobbar ju utgående från var vi står och det är ju så att glesbygden avfolkas. Det blir mindre och mindre folk och det försvinner mycket aktiviteter, föreningar läggs ner och så vidare. Melankolin finns i miljön och då är det ganska naturligt att det också kommer fram i musiken.
Josefin Sirén är inne på samma spår.
– Alla mina låtar är melankoliska. Jag har ingen glad låt. Och det känns som att det är ganska övergripande för den här showen. Det är mycket melankoli i alla våra låter.
Något som Rickard Eklund håller med om:
– Jag har en historia med melankoli i mina låtar, precis som alla andra här. Men det som är så spännande i den här showen är det där utrymmet där humorn och tragiken möts. Var drar man gränsen? Var fastnar skrattet i halsen? Jag tycker vi utforskar något intressant här. Därför har den där seriösa dialektmusiken haft en våg här och nu.
Bra med en regissör
Regissören Alexandra ”Mimmi” Mangs är ansvarig för att showen håller ihop, att det finns en balans mellan det melankoliska och det komiska.
– När vi träffas tycker jag att vi har ett väldigt fint samarbete. Vi jobbar väldigt kollektivt. Jag tycker att vi förstår varandra väldigt bra, berättar hon.
Den så kallade Österbottniska afton, en musik- och humorföreställning om glesbygden och döden, hade premiär i Närpes och Oravais i november. Showen fortsätter efter årsskiftet.