Allt medan världen utanför skiftar i allt djupare toner av snövitt och skymningsgrått, ska vi här i Kvanthopp dyka ned i avsnitt två av vår serie i sju delar, om regnbågens färger.
I den här serien bekantar vi oss med spektrumets färger och deras betydelse för människan, från förhistoriens dimmor fram till vår tid, den moderna vetenskapens tidevarv.
Och vilka är de här färgerna då? De är naturligtvis röd, orange, gul, grön, blå, indigo och violett. Rött behandlades i november, så december månads färg är med andra ord orange.
Och det är ju en helt ypperlig färg med tanke på årstiden, för på många håll är just orange julfärgen nummer ett, med en direkt koppling till helige Nikolaus, jultomtens förebild.
Och vilken är den kopplingen då, och varför är orange Nederländernas nationalfärg, och varför var de gamla alkemisterna så intresserade av orange – läs eller lyssna vidare så är du snart lite klokare.
Spektrumet som metafor för livet
Innan vi dyker ned i den orange oceanen, en liten allmän reflektion kring spektrumet och dess färger. Vi tänker ju för enkelhetens skull att regnbågen har sju färger, som sagt. Vi har inrett separata, distinkta fack i våra hjärnor där vi placerar föremål enligt vilken av de sju färgerna de utstrålar.
Men i verkligheten funkar det ju inte så. Färgspektrumet har inga skarpa, klart definierbara gränser mellan rött och orange, eller mellan orange och gult, eller mellan gult och grönt, och så vidare. Det är ett kontinuerligt intervall av våglängder som vår hjärna sedan tolkar som olika färger. Och varje färg flyter alltså sömlöst ihop med färgen intill.
För mig är det här en sorts representation av själva livet. Också livet tenderar vi ju att dela in i distinkta ”färger”. Livet är ett flöde, som en dag, från gryning till skymning.
Vi går från babyålderns röda gryningsvärme via ungdomens klara, gula solsken, till livets högsommar med sina gröna blad och ljusblåa skyar, och slutligen till ålderdomens allt djupare blåa och mörkt violetta kvällsskyar. Alla de här åldrarna har sina distinkta karaktärer, precis som regnbågen har sina olika färger.
Men när jag ser på ett babyfoto av mig själv, och sedan tittar på min 54-åriga spegelbild, så undrar jag när övergången skedde från det där till det här? Jag menar, varje kväll, så länge jag minns, har jag sett exakt lika ut i badrumsspegeln som följande morgon. Samma ansikte, samma spegel. När gick jag från gryningsrött till skymningsblått? Kan jag peka på datumet i kalendern? För någonstans måste det ju ha skett.
Som sagt så sker det lika steglöst som färgspektrumets glidande från rött till orange, till exempel. Och får spektrumet någon sorts ålderskris för det? Nej, det får det naturligtvis inte.
Men kanske det var nog filosoferat för den här gången. Dags att titta närmare på den här månadens färg, som alltså är orange.
Naturen älskar orange
Orange är färgen mellan gult och rött i spektrumet av synligt ljus. Det är vad vår hjärna uppfattar då ögonen serverar den ljus med en våglängd mellan ungefär 585 och 620 nanometer.
I traditionell färglära är orange en sekundär färg som man får genom att blanda gult och rött. I den moderna, så kallade RGB-färgmodellen räknas orange som en tertiärfärg, en tredje rangens färg, i och med att gult, den ena komponenten utöver rött, inte är en primärfärg.
Naturen älskar ju hur som helst orange, det förekommer i morötter, pumpor, sötpotatis och apelsiner och vem vet vad, och ofta då i form av det fotosyntetiska pigmentet karoten. Det är karotenet som färgar höstlöven i sprakande färger efter att det gröna klorofyllet har avlägsnats.
Sitt namn, orange, har färgen fått från apelsinen, vad annat. Svenskan har importerat ordet orange från engelskan, som i sin tur knyckte det som sådant från franskans ord för frukten i fråga, pomme d’orange.
Det franska ordet kommer i sin tur från italienskans arancia, baserat på det arabiska ordet nāranj (نارنج), som är lånat från persiskans naarang, härlett från sanskritens nāraṅga (नारङ्ग), som i sin tur kommer från ett ord som syftar på pomerans på sanskrit. Hängde ni med?
Den tidigaste kända användningen av orange som färgnamn är hur som helst från England anno 1502, i en beskrivning av kläder som hade köpts till Margareta Tudor, drottning av Skottland och prinsessa av England.
Till svenskan anlände ordet orange faktiskt relativt sent. Den första kända användningen förekom så pass tidigt som 1532, men det dröjde fram till mitten av 1900-talet innan orange slog igenom på allvar. Fram till dess talade man om brandgul.
Och jag menar, det är väl inte så konstigt att man associerade färgen med eld, alla hade ju sett eld och visste vilken färg den hade. Apelsiner däremot, hur många vanliga nordbor kände ens till att sådana existerade på 1800-talet och tidigare?
Det svårböjda orange
I ärlighetens namn, brandgul är ett betydligt mer lätthanterligt ord än orange, som bara ställer till med besvär när man ska skriva det i böjd form. Ska man skriva orangt, oranget, orange eller orangefärgat? Och i pluralis oranga, orangea, orange eller orangefärgade? Det kan vara otroligt irriterande.
Med brandgult blir det däremot inga sådana problem, det är ett ord som passar som handen i handsken i det svenska böjningssystemet: brandgul, brandgult, brandgula. Få se om någon språkvårdare på korståg snart vill att vi börjar använda det ordet igen.
Fast jag är tydligen ung nog att tillhöra den generation som har vuxit upp med orange och inte brandgult. Vi talade aldrig om brandgult i min barndom, på sjuttiotalet. Kanske brandgult hade fasats ut redan då, eller så beror det på att min mormor var lärare och försökte banka in orange i våra barnaskallar för att det fanns direktiv på det.
Hur som helst så ställde jag den här frågan till mina Facebookvänner, och det blev en livlig diskussion, där de flesta nog ansåg att orange är det enda rätta, och många var inte ens bekanta med termen brandgult.
Leif skriver till exempel: ”Har aldrig använt annat än orange. Ordet brandgult kan jag inte påminna mig ha hört”. Lotta skriver att ”Alltid använt orange utom då jag talar om ”brandgula liljor”. Wivan är av samma åsikt ”Brandgul lilja (som ofta felaktigt kallas kejsarkrona). Annars orange.”
Peter är däremot bekant med ordet: ”Alltid brandgult som barn. Glidande övergång 70- tidigt 80-tal.”
”Ibland använder jag brandgul för dramatikens skull”
Roger skriver i sin tur: ”Brandgult använder jag endast då jag sjunger Härjarvisan”.
Jag målar för mitt inre upp den härliga scenen,
blodrött mitt i brandgult, ej prins Eugen en
lika mustig vy kan måla, ens om han målade
med sked
Carin säger: ”Brandgult som barn, d.v.s. 60 och delvis 70-talet”. Marianne är av samma mening: ”Som barn sade jag brandgult och nu som vuxen (61) så blir det orange”.
Dan har en bra poäng: ”Orange säger inte allt, ibland använder jag brandgul för dramatikens skull”. Visst är det mera uttrycksfullt, tror att jag ska ta efter Dan där.
Nadja är också för brandgult: ”Min farmor sa alltid brandgul och tror nog att jag sa så ibland i min barndom (90-tal) men sen har jag mest använt orange. Är ändå förtjust i ordet brandgul och försöker använda det ibland.”
Marko säger i sin tur: ”I Sverige på 70-talet brandgult. I Finland orange.”
Kim är inne på samma spår: ”1966-ish fick man en uppsättning kritor, bl.a. Brandgult till lektionen ‘Teckning’. (I Sverige dit vi emigrerat).”
På det hela taget så verkar det som om orange skulle ha anammats mer heltäckande här i Finland i ett tidigare skede än i Sverige, där brandgult har levt kvar in på sextiotalet eller så.
Apelsinen, symbol för helige Nikolaus guld
Men orange är julens färg, eftersom apelsinerna är julens frukter. Åtminstone i den anglosaxiska världen, där det på många håll hör till jultraditionen att inkludera apelsiner i julstrumpan som man hänger upp på spiselkransen inför jul.
Det här sägs reflektera legenden om de tre påsar med guld som biskopen av Myra, senare känd som Sankt Nikolaus, ska ha gett till tre fattiga jungfrur att använda som hemgift.
Gåvan sägs ha räddat de tre fattiga systrarna från att säljas till slaveri eller prostitution. Det här ledde ju som vi vet till att Sankt Nikolaus blev förebilden till vår tids jultomte, och enligt vissa källor till att folk i den anglosaxiska världen började lägga en apelsin – ett betydligt förmånligare alternativ till guld – i julstrumpan. Det finns för övrigt ett helt Kvanthoppavsnitt på temat Sankt Nikolaus, du hittar det på Yle Arenan.
Men också här hos oss är det ju populärt med apelsiner så här till jul. Många tycker om att torka apelsinskivor i ugnen, på grund av doften när de tillagas. De torkade apelsinerna används sedan som juldekorationer, eller i kransar, som julgranspynt eller som del av julbordsdekorationen.
Många recept för julgodis och bakverk inkluderar torkade apelsiner som ingrediens, för den fräscha smaken de ger till olika julrätter.
Ja, och så ska vi inte glömma apelsinpomandern eller julapelsinen, en apelsin dekorerad med torkade kryddnejlikor, som kan hängas upp i ett rött sidenband i dörröppningar, i fönster eller i julgranen. Efter julen kan man hänga apelsinpomandern i en garderob där den håller kläderna fräscha med sin doft. Traditionen härstammar från England eller USA.
Apelsinerna färgade av sig på språket
”Men vänta nu, varför talar du om apelsiner, skulle inte det här avsnittet handla om färgen orange”? Jo, men som sagt så har färgen orange fått sitt namn från apelsinen, på 1500-talet. Portugisiska köpmän tog med de första apelsinträden till Europa från Asien i slutet av 1400-talet och början av 1500-talet, tillsammans med sanskritordet nāraṅga, som sedan spred sig till de flesta europeiska språken.
Det är förresten lustigt att när jag ställde frågan om någon har använt ordet brandgult i betydelsen orange, så var det någon som konstaterade att brandgult för hen representerar en ljusare, uttryckligen eldgul nyans, medan orange ger en mörkare association.
Och faktum är alltså att i mitten av 1500-talets England var färgen som kallades ”orange” uttryckligen en mörkare, rödbrun färg. Det här kom sig av att apelsinerna ofta mörknade och blev lite bruna under den långa sjöresan från Portugal eller Spanien.
Förbättringar av transporter och införandet av en apelsinlund i Surrey i England gjorde senare att den färska frukten blev mer bekant för de bredare folklagren, och färgen som kallas orange skiftade på 1600-talet mot det som vi numera uppfattar som orange, apelsinens färg.
Orange blev med tiden nationalfärg i Nederländerna och symboliserar också den protestantiska Oranienorden, verksam bland Nordirlands protestanter. Termen hänvisar i båda fallen till den nederländska fursteätten, huset Nassau-Oranien.
Huset Nassau-Oranien var ett av de mest inflytelserika kungahusen i Europa under 1500- och 1600-talen. Det fick sin början 1163 i det lilla feodala furstendömet Oranien norr om Avignon i södra Frankrike.
Orange, protestanternas stridsfärg
Furstendömet Oranien tog däremot inte sitt namn från frukten, apelsinen alltså, utan från en gammal romersk-keltisk bosättning i området. Oranien är uppkallat efter den keltiska vattenguden Arausio, inte apelsinen. Men Oranien kom ändå att associeras med apelsiner, eftersom det låg mitt på rutten som användes till att frakta apelsiner från sydliga hamnar som Marseille till norra Frankrike.
Det kan ha varit det här som fick Oraniens kungliga familj att anta färgen orange som sin signaturkulör på 1570-talet. Färgen kom hur som helst efter det att förknippas med protestantism, sedan huset Nassau-Oranien hade ställt upp på den protestantiska sidan i de franska religionskrigen.
En medlem av ätten, Vilhelm I av Oranien, blev förgrundsfigur för den holländska revolten mot den spanska ockupationen av Nederländerna under åttioåriga kriget (nederländska frihetskriget, 1568–1648). Vilhelms ledarskap bidrog till att Nederländernas Förenade provinser kunde förklara sig självständigt 1648.
Vilhelms orange-vita och blå rebellflagga blev därför föregångaren till Nederländernas moderna flagga.
Men den nederländska trikoloren inkluderar ju i motsats till den irländska, inte orange, utan rött. Exakt varför orange byttes ut till rött, vilket skedde mot slutet av det nederländska frihetskriget, vet ingen med säkerhet. Men det finns teorier om saken.
En teori säger att pigmentet som användes för att färga flaggan orange var benägen att skifta mot rött med tiden, och för att undvika förvirring ändrades flaggans orange rand officiellt till röd.
Andra historiker tror att förändringen var ett resultat av 1654 års engelsk-holländska fredsavtal, som förbjöd alla medlemmar av huset Nassau-Oranien från att bli statschef i Nederländerna.
Holländsk orangegalenskap
Men, oavsett så är färgen på holländarnas blod – och deras fotbollslags uniformer – i allra högsta grad orange, vilket ingen kan missa, allra minst på Koningsdagen, den 27 april, då den holländska nationen drabbas av ”orangegalenskap” (oranjegekte), och folk klär sig i orange eller färgar håret orange och gör allt möjligt annat på det temat.
Huset Nassau-Oranien styr och ställer alltså fortfarande i Nederländerna, i form av prins Willem-Alexander som vid födseln fick titlarna prins av Nederländerna, prins av Nassau-Oranien och jonkheer av Amsberg, senare också tronarvinge till Kungariket Nederländerna, som inkluderar de autonoma länderna Nederländerna, Aruba, Curaçao och Sint Maarten.
Men ännu tillbaka till historien: Huset Nassau-Oraniens internationellt sett allra kändaste medlem, Vilhelm III av Oranien, blev kung av England efter störtandet av den katolske Jakob II 1688. Jakob tog i det skedet sjappen till Frankrike.
Det var uttryckligen på grund av Vilhelm den tredje som orange blev en viktig politisk färg i Storbritannien och Europa. Vilhelm var alltså protestant, och som sådan försvarade han den protestantiska minoriteten i Irland mot majoriteten av den romersk-katolska befolkningen.
De nordirländska protestanterna marscherar följaktligen fortfarande årligen under sina orange flaggor. En sådan marsch inträffar på eller runt den 12 juli i Belfast, och då till minne av den den där gången då den katolske kung Jakob fick på nöten av sin protestantiske rival Vilhelm. Historiskt sett har de här ”orange walks” varit en källa till allsköns provokationer och konflikter mellan protestanter och katoliker i Nordirland.
Orange blev med tiden också en av färgerna på den irländska flaggan, som en symbol för det protestantiska arvet.
I USA har staden New Yorks flagga en orange rand, för att minnas de holländska kolonisterna som grundade staden. Bland annat så är Nassau County i New York uppkallat efter huset Nassau-Oranien.
Impressionisternas modefärg nr. 1
Vad annat kan vi säga om färgen orange då, utom att orange betraktas som en viktig religiös färg inom både buddhismen och hinduismen? Eller att den orangea revolutionen är namnet på den serie demonstrationer som ägde rum mellan november 2004 och januari 2005 i Ukraina som ett direkt efterspel till de ukrainska presidentvalen.
Vi kan ju nämna att Claude Monet 1872 målade en tavla kallad Impression. Soluppgång, med en orange sol och orange solljus som reflekterades på vattnet mitt i ett disigt blått landskap. Målningen lånade sitt namn åt hela den sedermera konststilen impressionism, efter att tavlan visades på den första impressionistutställningen i Paris i april 1874. Målningen föreställer en scen från Le Havres hamn, Monets hemstad.
Och de impressionistiska målarna älskade alltså orange. De hade läst på om den senaste färgteorin, och de visste att orange placerat mot azurblått fick båda färgerna att framträda mycket starkare.
Auguste Renoir målade orangefärgade båtar med orange färg direkt från tuben. Paul Cézanne använde inte färdigblandad orange färg, han blandade sitt eget orange, som han fyllde sina målningar med, ofta med inslag av gult, rött och ockra mot blå bakgrund.
En annan av den tidens målare som älskade orange var Henri Toulouse-Lautrec. Han använde ofta orange som färg på kjolarna till sina dansande damer på de parisiska kaféerna och salongerna där han hämtade sin inspiration. För honom var orange färgen nummer ett för festlighet och nöjen.
Men ingen annan målare använde orange så ofta och dramatiskt som Vincent van Gogh. För Van Gogh representerade orange och gult framför allt det rena och klara solljuset i Provence, där han målade flera av sina kändaste verk. Van Gogh skrev till sin bror Theo om hur han sökte efter ”motsättningar, med blått mot orange, med rött mot grönt, och gult mot violett”, allt för att göra färgerna mer intensiva.
Romarnas giftiga orange
Impressionisterna blandade orange med hjälp av kadmiumrött och -gult, men tidigare, under renässansen, fick målarna ofta sina orange toner från ett mineral kallat auripigment, från latinets ord för guld respektive färg. Mineralet kallas också bara orpiment. Inte minst de venetianska målarna använde massvis av det här.
Orpiment var en populär handelsvara redan i Romarriket, och användes som medicin i Kina, vilket inte kan ha slutat väl med tanke på att det består av 60 procent arsenik (och resten svavel). Orpiment har använts bland annat som fluggift och pilgift. På grund av sin slående orange färg var alkemisterna förtjusta i orpiment. Eftersom det hade en gyllene färg så tyckte de att man borde kunna göra guld av det. Men oftast blev de bara sjuka.
Hoppas däremot att du hålls frisk nu i jul! Och ännu till sist, en påminnelse: har du ännu inte skapat dig ett Ylekonto så föreslår jag att du gör det, det är busenkelt och helt gratis. Så kan du till exempel favoritmarkera Kvanthopp sedan, så missar du inte ett avsnitt.