När James Webb-teleskopet sköts upp i rymden vid jul 2021 tänkte man sig att det kommer att fungera i ungefär tio års tid. För att hållas i läge 1,5 miljoner kilometer från jorden behöver teleskopet nämligen använda bränsle.
Färden ombord på en Ariane-raket visade sig ändå gå så exakt att forskarna i dag bedömer att det finns bränsle kvar för hela 20 års bruk, kanske till och med längre.
Dubbelt med tid för observationer betyder att rymdforskarna kan ha ett mer strategiskt grepp i arbetet med teleskopet.
– Vi trodde att vi skulle skumma grädde, men nu behöver vi inte göra det, säger Eric Smith, en av vetenskapsmännen som arbetar med James Webb-teleskopet på USA:s myndighet för rymdfart och rymdforskning Nasa till brittiska BBC.
Rymdteleskopet är ett samarbetsprojekt mellan europeiska rymdorganisationen ESA, amerikanska Nasa och den kanadensiska rymdstyrelsen CSA.
Krabbnebulosan sågs av kinesiska astronomer redan år 1054. I dag vet vi att det är ett expanderande moln av gas som utgör resterna efter en supernova.
Nära infraröd blick på rymden
James Webb-teleskopet är också försett med en NIR-kamera. NIR står för nära infraröd, vilket är elektromagnetisk strålning inom ett våglängdsområde som sträcker sig från 750 nanometer till 1400 nanometer. Det handlar alltså om våglängder som är längre än synligt ljus.
NIR-kameran har bland annat fångat resterna av supernovan Cassiopeia A. På bilden av den exploderade stjärnan kan man se stjärnskalet som utvidgas träffa gas som stjärnan avsöndrade innan den exploderade.
Det som syns som orange och rosa på bilden är tätare områden av gaser som svavel, syre, argon och neon från stjärnkroppen. NIR-kameran visar därmed att den döende stjärnan sprack som glas när den exploderade.
På rymdteleskopets bild av Jupiter betyder ljusare färg högre höjd. De vita fläckarna och strecken är alltså sannolikt moln på väldigt hög höjd från planetens yta. De mörkare bältena norr om ekvatorn signalerar att det inte finns mycket moln där. Vid polerna lyser polarsken i rött upp bilden.
Tittar på universum på djupet
Bland det som rymdforskarna på Nasa kommer att utnyttja James Webb-teleskopet till även framöver är djupa blickar. Det innebär att teleskopet länge fokuserar på ett och samma område i rymden för att på så sätt snappa upp minsta lilla ljus från även avlägsna galaxer.
På så sätt hoppas man att James Webb ska få syn på de allra första galaxerna och kanske till och med någon av de allra första stjärnor som tändes i universum.
– Vi trodde att vi skulle se suddiga stjärnklumpar, men vi ser också fullt formade galaxer med perfekta spiralarmar, säger professor Gillian Wright, direktör för Astronomy Technology Centre i Storbritannien till BBC.
– Teoretiker undersöker redan hur man ser sådana mogna strukturer så tidigt i universum, säger han.
Enligt Wright är det här ett tecken på att James Webb-teleskopet redan förändrar vetenskapligt tänkande.
Stjärnbildning på bild
På bilden ovan syns en del av en stjärnbildande region, kallad Sagittarius C, som ligger cirka 300 ljusår från det supermassiva svarta hål, kallat Sagittarius A, som utgör Vintergatans centrum.
Det inringade rosa området är ett protostjärnkluster. Där finns alltså flera så kallade protostjärnor, blivande stjärnor som befinner sig i ett förstadium i sin utveckling till stjärna. I protostjärnor samlas moln av väte, helium och rymdstoft.
Infraröda mörka moln är enorma molekylmoln som kan synas som en silhuett mot infraröd strålning.
Källa: BBC