Svenska Yles granskning visar att personer som suttit livstid i fängelse för brott mot liv kan friges trots att det i den så kallade farlighetsbedömningen framkommer riskfaktorer som inte förespråkar frigivning.
En aprildag för snart elva år sedan fick Marja-Leena Hautamäki uppleva hur illa det kan gå då personer med upprepad våldsproblematik skadar en anhörig.
Då fick Hautamäki budet om att hennes 34-årige son Markus hade dödats av sin ex-flickvän och hennes nya partner. Det var ett utdraget förlopp där Markus hade knivhuggits otaliga gånger och misshandlats svårt.
Hautamäki hade hela tiden levt med en rädsla för vad som skulle kunna hända. Nu hade det värsta hänt.
Mord blev dråp
Ex-flickvännen var våldsam och hade vid tidigare tillfällen knivhuggit Markus och slagit honom i tinningen med en stekpanna.
Österbottens tingsrätt dömde ex-flickvännen för mord och partnern för medhjälp för mord. Men ex-flickvännen överklagade och Vasa hovrätt sänkte straffet till dråp.
– Brottet ansågs inte som tillräckligt rått trots att det varit ett utdraget lidande, säger Hautamäki.
Kvinnan dömdes till nio års fängelse, men eftersom det var hennes första brott satt hon av fyra år och hade fotboja i ett halvt år.
– Jag tycker inte det är rätt.
Svår balansgång
Generellt kan man säga att det inte finns stora skillnader mellan straffpraxis och hurudant straff finländarna överlag anser att ett visst brott borde ha.
Befolkningens attityder till lämpliga straffnivåer mättes 2017.
En del skillnader finns i undersökningen: till exempel skulle medborgarna döma till något strängare straff för våldsbrott och sexuellt våld.
Däremot skulle medborgarna döma till lindrigare straff än domarna för skattebedrägeri och rusmedelsbrott.
Tro på ändring
Dagens kriminalvård utgår ifrån att människor kan ändra sig, att man med rätt verktyg kan lämna brottsligheten bakom sig.
Men trots att man är dömd för brott mot liv kan man inte tvinga någon att under sin fängelsetid gå i rehabilitering eller delta i annan slags vård.
Har man suttit inne så har man suttit av sitt straff och då ska man ha rätt att integreras tillbaka i samhället
Annika Röjdahl, USM
En person som suttit i fängelse i många år och inte deltagit i någon rehabilitering kan ha svårt att återanpassa sig i samhället.
Det vet Annika Röjdahl som är handledare för brottspåföljdsklienter på understödsföreningen för svenskspråkig missbrukarvård USM.
– Men jag lever efter den devisen att har man suttit inne så har man suttit av sitt straff och då ska man ha rätt att integreras tillbaka i samhället.
Hopp finns men det hänger på vilja
Röjdahl jobbar bland annat med återfallsprevention, alltså hur personer som ska friges ska tänka och göra annorlunda för att inte begå nya våldsbrott.
– Vi ser bland annat på vilka situationer som kan vara riskfyllda och hur man bör agera för att inte hamna i trubbel.
Röjdahls klienter är svenskspråkiga fångar i fängelser runtom i Finland.
I oktober 2023 var de 55 till antalet, det vill säga cirka två procent av alla som sitter i fängelse i Finland.
Röjdahl är ändå realist och vet att inte alla kan bli fria från ett våldsamt beteende.
Men hopp finns alltid, menar Röjdahl. Med hjälp av terapi och egen reflektion kan man komma långt.
– Det är ju fast i vilja. Om man inte vill så går det ju tyvärr inte.
Win win
Röjdahl påminner om att varje människa som samhället kan hjälpa och stödja så att hen inte begår nya våldsbrott, är en trygghet för omgivningen och dessutom klirr i statskassan.
– Varje arbetande människa vi har i Finland betalar skatt tillbaka till samhället och varje sådan människa är en tillgång.
Men Röjdahl vet att det finns de som saknar empati och reflektionsförmåga och inte är villiga att ta emot hjälp.
– Och de blir ju nog farliga i samhället om de inte tar emot hjälp, så är det bara.
Inte svartvitt
Marja-Leena Hautamäki vet att diskussionen är svår, att det inte är svartvitt.
Men hon tycker att straffen inte är tillräckligt stränga.
– Och jag tycker att de borde sitta av hela strafftiden, inte få komma ut i förtid. Får du nio år ska du sitta nio år.
Hautamäki vet att det finns de som gör bot och bättring, men ”alla gör det inte”. Hon är därför för regeringens förslag om att införa förvaringsstraff.
– För de kan vara fortsatt våldsamma och göra något igen.
Hon säger att människor visst ska få en ny chans, men om man inte är villig att ta emot den rehabilitering och samtalsterapi som erbjuds i fängelset så ska det få konsekvenser.
Bad om att de skulle sluta
I dag är Hautamäki erfarenhetsexpert på Huoma, som är en anhörigförening för de som mist en anhörig på grund av brott mot liv.
Sorgen och ilskan och saknaden finns fortfarande kvar, men hon har lärt sig leva med det som hände.
– Det går upp och ner hela tiden. Jag tänker på honom jämt.
Hautamäki sörjer bland annat att hon aldrig fick några barnbarn. Markus var hennes enda barn.
Får du nio år ska du sitta nio år
Marja-Leena Hautamäki, anhörig
Hur ofta plågas du av tanken på de där timmarna som han lidit i bostaden där brottet skedde?
– Inte alltid, men ibland. I förundersökningen säger ex-flickvännen att han bönade om att de skulle sluta slå. Och jag är så ledsen för att jag inte kunde hjälpa honom.