Pappa betalar, är en bekant fördom om Svenskfinland. Men nu skulle kulturfältet verkligen behöva en så kallad pappa som betalar ur egen ficka när statskassan ska slimmas.
Under 1990-talets recession klarade sig konst- och kulturfältet någorlunda med hjälp av öronmärkta vinstmedel från Veikkaus. Men de sinande tipsmedlen som i år dessutom flyttades över till den allmänna statsbudgeten, där de inte längre är öronmärkta, gör läget osäkert när staten ska slimma flera miljarder.
Också institutionerna går osäkra när Kultur- och undervisningsministeriet ska spara åtminstone 125 miljoner under den här regeringsperioden. Samtidigt minskar också många kommuners kulturanslag.
När två av finansieringens tre pelare krackelerar, blir trycket på den tredje nu allt starkare: fonderna och stiftelserna.
– När den offentliga finansieringen minskar, växer stiftelsernas och fondernas betydelse ytterligare. Det syns redan nu, säger Susanna Pettersson, vd för den finska kulturfonden, Suomen Kulttuurirahasto.
I årets ansökningsomgång till Svenska kulturen märks att folk är oroliga och ansökningarna är fler än förut
Sören Lillkung, vd Svenska kulturfonden
Också Sören Lillkung, vd för Svenska kulturfonden, märker av ett ökat tryck.
– I årets ansökningsomgång till Svenska kulturen märks att folk är oroliga och ansökningarna är fler än förut och de ansökta beloppen är högre än tidigare.
De statliga och kommunala bidragen kallar Lillkung för stabila kulturpengar. Att kulturaktörerna i allt högre grad tvingas bygga sin basverksamhet på privat finansiering är väldigt instabilt, framhäver han.
– Det blir absolut inte bättre för den som ska bedriva verksamheten om kulturaktörerna allt mer tvingas förlita sig på privata medel. De privata medlen består av donerade medel som man söker i kortare cykler. Fonderna och stiftelserna måste hela tiden pröva hur medlen används på bästa möjliga sätt, säger Sören Lillkung.
Kan kulturen få mera pengar?
Kulturministern Sari Multala säger att branschen ska kunna växa också utan direkta stöd och efterlyser mer privata pengar. Men finns det sådana?
Ja, det finns, tror Susanna Pettersson. Hon jobbade i många år i Sverige som överintendent och chef för Nationalmuseet innan hon tillträdde som chef för den finska kulturfonden, och fick erfara en stor skillnad mellan länderna.
Kanske den största skillnaden är att det är helt okej att prata om pengar i Sverige. I Finland gömmer man det man har,
Susanna Pettersson, vd Suomen Kulttuurirahasto
– I Sverige finns fler privatpersoner som stöder kultur direkt ur sin egen ficka helt enkelt, och det fungerar rätt bra. Kanske den största skillnaden är att det är helt okej att prata om pengar i Sverige. I Finland gömmer man det man har, säger hon och fortsätter:
– Jag tror att det finns potentiella donatorer också i Finland och skulle gärna se att det växte fram en donationskultur också här.
Också Sören Lillkung tror att det skulle finnas fler donatorer i Finland som skulle vara villiga att donera pengar till konst och kulturfältet. Men det skulle kräva skatteincitament.
– I andra länder, bland annat Holland, har man gjort det skattetekniskt möjligt att donera stora summor till kulturinstitutioner och dessutom kunna dra summorna i beskattningen. Det här borde också utredas i Finland. Många väljer att donera pengar via stiftelser och fonder men det här vore ett mera direkt sätt.
Kulturens värde i samhället hotad
Sören Lillkung oroar sig för att kulturen och bildningen håller på att nedmonteras för snabbt när starka högervindar blåser och allt ska bekostas med egna pengar. Också Pettersson ser som den största risken att kulturens värde i samhället överlag är hotad.
Både Pettersson och Lillkung betonar ändå att stiftelse- och fondpengarna inte kan ersätta det offentliga stödet.
– Vi kan om möjligt lindra smärtan. Men oavsett vilka regeringskonstellationer vi har inom de kommande åren så ska det sparas pengar. Hur man prioriterar är avgörande, säger Lillkung.
Nytt samarbete på gång: ”Offentliga sidan ska inte komma undan sitt ansvar”
Både Lillkung och Pettersson sitter med i den arbetsgrupp som ska bidra till att få fram en ny kulturpolitisk redogörelse i Finland.
Syftet är att få längre bågar och se över kulturpolitiken i Finland flera decennier framåt, men också att se över samarbetsmodeller mellan staten, kommunerna, företagslivet, stiftelser och fonder, men också privatpersoner, när det gäller finansieringen.
– Alla parter ska vara medvetna om vad den andra gör, så att vi får en bättre samverkan mellan det offentliga och det privata, så att fältet inte skulle lida allt för mycket av det här. Den offentliga sidan ska ändå inte komma undan ansvaret, säger Pettersson.
Pettersson nämner två redan existerande goda exempel: den nya fonden Nya klassiker som finansieras av staten och fyra stiftelser, var syfte är att stärka konstens ställning och relevans i samhället samt konsttestarna, där åttondeklassare får delta i högklassiga konstevenemang. Konsttestarna har hittills finansierats av Kulttuurirahasto och Svenska kulturfonden tillsammans med staten, men nu fortsätter enbart med stiftelsepengar.
”Pruta inte på barn och unga”
Det viktigaste är att inte pruta bort barn och unga under spartider, eftersom det är den generationen som kommer att vilja betala för konst och kultur i framtiden, framhåller Lillkung.
Han tycker också att det är viktigt att inte bryta ner strukturerna och institutionerna inom konst- och kulturfältet, eftersom de är en viktig del av vårt bildningssamhälle.
– När det gäller det fria konstfältet av mer tillfällig karaktär och finansieringsformer tar fonderna däremot över allt mer i någon mån eftersom vår utdelning generellt sätt växer, säger Lillkung.
Lillkung är också styrelseordförande för Stiftelser och fonder, en förening där alla Finlands betydande stipendiestiftelser ingår. Medlemmarna i föreningen delar sammanlagt ut över en halv miljard euro i år, varav 76 miljoner går till konst och kultur. Det här kan jämföras med den offentliga sidan, där kultur- och undervisningsministeriets egentliga anslag till konst och kultur i år är cirka 556 miljoner euro (nedskärningar är att vänta i budgetramförhandlingar i april) och de kommunala anslagen totalt 998 miljoner euro.
– Fondpengarna är ändå småsmulor mot vad det offentliga betalar, säger Lillkung.