Det verkar som om restaurangköket är skådeplatsen i var och varannan serie eller film.
Vi har den hyllade serien The Bear och skräckkomedin The Menu och på Arenan kan man just nu se den danska miniserien Bakom varje man även den med komiska drag.
Fascinationen för restaurangköket är inte alls förvånande – det är en hektisk arbetsplats med högt tempo där det inte finns plats för misstag och en plats där det också finns tydliga hierarkier.
Dessutom verkar det som om restaurangköket är en plats som drar till sig människor med en massa personliga problem som på grund av stress och press tillspetsas och exploderar.
Här är den brittiska filmen Boiling Point (2021) och miniserien Boiling Point - på kokpunkten (2023) ett av de bästa exemplen.
Likheterna till den hyllade amerikanska serien The Bear är många, men filmen Boiling Point kom faktiskt ett år innan The Bear. Båda två är stressalstrande, handlar om hetlevrade typer och relationer, men Boiling Point är intensivare och mörkare.
Filmen Boiling Point
I filmversionen följer vi kocken Andy (Stephen Graham) som har en topprestaurang i London och vi följer honom och hans team med souschefen Carly (Vinette Robinson) under en hektisk kväll just innan jul.
Det blir direkt klart att Andy är extremt överarbetad och tar ut sin stress och ångest på personalen, som i sin tur inte heller mår bra av många olika orsaker och i salen sitter gäster som är både kräsna och kritiska.
Den allt mer stressade Andy rusar omkring samtidigt som det blir allt tydligare att allting snart kommer att kollapsa, på många sätt.
Det som också bidrar till den intensiva stämningen är att filmen är inspelad i en enda 90 minuter lång tagning. Det är alltså fråga om en imponerande koreografi där kameran skickligt följer de olika skådespelarna då de rör sig i köket, salen eller bakgården.
En intressant detalj är också att filmteamet, på grund av pandemin, bara hade möjlighet att under två kvällar filma sammanlagt fyra gånger. Det vi ser lär vara den tredje inspelningen.
Boiling Point är skapad av Philip Barantini, han skrev manuset tillsammans med James Cummings och det är samma duo som också skapat serien Boiling Point – på kokpunkten. (En intressant detalj är att den dokumentärserie som 1999 introducerade Gordon Ramsey för den stora publiken också hette Boiling Point.)
Serien Boiling Point
Serien utspelar sig ett par månader efter händelserna i filmen. Man behöver inte ha sett filmen för att kunna följa serien, men det ger absolut mer att först se filmen.
I fem mycket intensiva avsnitt får vi nu följa hur Carly startat en egen restaurang och där många från personalen i den förra restaurangen valt att följa henne.
Serien inleds med en lång scen i en enda tagning, som en liten vink till filmen, men efter det släpper man det här greppet. Det finns nämligen samma intensitet och tillräckligt med drama utan att man behöver briljera med berättartekniken.
Trots att det nu är den lugna och sakliga Carly som har kommandot är stressnivån i köket hög och problemen radar upp sig liksom högen med disk.
Varför googlar den nya killen i hemlighet hur man gör bearnaisesås, varför äter en av diskarna resterna från tallrikarna och varför säger konditorn lite nervöst att allt är okej? Och är verkligen ekonomin under kontroll?
Där filmen fokuserade på kocken Andy går serien in för att skildra de anställda och här finns både alkoholism, sjukdom, fattigdom och mentala problem som man lyckas skildra på ett mycket gripande och ärligt sätt.
Samtidigt finns det också mycket humor, fast den kommer fram i förbifarten och i små sidorepliker.
Det som fascinerar mest är ändå att serien, precis som filmen, är så skickligt uppbyggd att den stress som rollkaraktärerna känner sakta men säkert även överförs till mig som tittare.
Ja, det är jobbigt, men jag kan inte sluta titta.