Namnet Berta Wallach slås in i mässingsplåten. När namnet och informationen om personen är förevigade i mässingen, sätts plåten på en gatsten gjuten i betong.
Ytterligare en så kallad snubbelsten håller här på att bli färdig från konstnären Gunter Demnigs verkstad.
De här snubbelstenarna placeras utanför hus där nazisternas offer, oftast judar, i tiderna har bott.
Just den här stenen kommer att gå till Linz i Österrike och med den minns man alltså judinnan Wallach som år 1936 flydde från sitt hem i Österrike till USA.
– Vi kommer snart att ha fyra verkstäder där stenarna tillverkas. Vi har en i Berlin, en i Amsterdam och så bygger vi en till här i grannbyn, säger Gunter Demnig som jag träffar i den fjärde verkstaden, den som finns i anslutning till hans hem i staden Alsfeld.
På jakt efter sina rötter
Till konstnärens förvåning har stenläggningarna under de senaste åren hela tiden blivit fler.
– Jag tror att det handlar om en generationsfråga. Det är nu barnbarnen och delvis också barnbarnsbarnen som vill veta vad som hände med familjen och var man har sina rötter.
– Vi hade en stenläggning där vi hade bjudit in personer från fem olika länder på tre kontinenter och de hade aldrig tidigare träffats. Många familjer har i tiderna bokstavligen spritts för vinden, säger Demnig.
De första snubbelstenarna placerades redan i mitten av 1990-talet och i fjol nådde man upp till 100 000 utplacerade stenar runtom i Europa, därav några också i Finland.
Det som började i liten skala i samband med en utställning i Berlin år 1996 blev plötsligt något stort då de tyska statsjärnvägarnas resemagasin publicerade en artikel om stenarna.
– Efter det ringde telefonen konstant och det började också komma förfrågningar från utlandet. I dagens läge krävs det alltså fyra verkstäder för att komma till rätta med efterfrågan.
– Själv har jag också börjat delegera en del av stenläggningarna. Mina knän är inte längre i bästa skick, säger Demnig.
Kritiken att allt redan sker på rutin skriver Gunter Demnig ändå inte under.
– Stenarna kan jag sätta på plats med ögonen förbundna. Men det som händer runtomkring är ingen rutin. Jag talar om de människoöden man konfronteras med när man talar med de drabbade familjerna, säger Demnig.
”En fortsättning på demonstrationerna”
År 2019 var den 76-årige konstnären Demnig på stenläggningsresor 270 dagar av året och en februarisöndag 2024 går hans resa bland annat till den bayerska staden Ansbach.
Här placerades de första snubbelstenarna år 2014 och inför en grupp på 30 till 40 personer placeras i dag elva stenar till.
– Det fanns i tiderna en stor judisk befolkning i Ansbach men alla spår utplånades under nazitiden. De här människorna och vad de har gjort för staden är något som är viktigt att minnas, säger Alexander Biernoth, som är historiker och en av initiativtagarna till stenläggningarna.
I dag kommer man bland annat ihåg Josef Rosenfeld som år 1936 tvingades sälja sitt hus i Ansbach och 1942 deporterades till gettot Piaski i Polen för att där dödas på hittills okänt datum.
I Ansbach vill man gärna se tillställningen i ett sammanhang med de i Tyskland sedan vintern pågående demonstrationerna mot ytterhögern.
– Jag ser stenläggningarna som en direkt fortsättning på demonstrationerna. Om man fråntar människor deras rättigheter ser man här konkret vilket öde de har gått till mötes.
– Vi som stiger över de här stenarna måste konfronteras med lärdomen att inte låta det ske på nytt, säger Alexander Biernoth.
”Fel att inhibera stenläggningar”
Med tanke på antisemitismen i spåren av händelserna i Mellanöstern, samt med en i Tyskland och Europa stärkt ytterhöger ser också konstnären Demnig att hans projekt spelar en viktig roll.
Och han uppmanar samtidigt att inte backa för hot och påtryckning.
– Till exempel i Nederländerna hade vi november sex orter som inhiberade stenläggningarna på grund av rädsla för attentat Jag anser att det här var fel. Det är nu eller aldrig som de här stenläggningarna borde genomföras. Man kan dessutom alltid ansöka om polisskydd, säger Demnig.
– Jag ser det som att vi gör det här för de unga. Många frågar sig hur det här i tiderna var möjligt och därav kommer också ett ansvar för att se till att det aldrig händer på nytt.
För att föra projektet vidare har man satt upp en stiftelse och i dag är alltså många fler än bara Demnig involverade.
– Stenarna spelar förstås en roll. Det handlar ju ändå om det mest vitt utspridda konstminnesmärket i Europa. Det finns inte något motsvarande, säger Gunter Demnig.
I Ansbach blir det i något skede åtminstone en stenläggning till. Ungefär 20 av stadens tidigare invånare saknar fortfarande en egen minnessten.
