Trött men lycklig.
Det låter oerhört klyschigt, men just så måste Elias Salonen beskrivas denna sista dag på Dramaten.
Lycklig, trött, och lite vemodig för att tiden i Stockholm nu är förbi.
Då vi träffas inför sista föreställningen av Sara Stridsbergs pjäs Svindel, vill han inte ge intervjun på svenska. Han lovar att han ska lära sig språket, men ännu är han inte beredd.
Inom mig tänker jag att han nog ska ge ett par svar på svenska, men det får bli till senare.
Castades rekordsnabbt
För att kunna berätta hela den osannolika historien om en Dramaten-debut utan kunskaper i svenska, måste vi backa tio veckor.
Elias befinner sig i Lappland för att filma säsong två av tv-serien Pohjoisen tähti då han får ett meddelande av sin agent: en skådespelare har just inför premiären hoppat av en produktion på Dramaten, skulle han ha lust att jobba i Stockholm ett par månader?
Men jag kan ju inte ett ord svenska, tänker Elias. Och på Dramaten!?
När filmandet för dagen är förbi har han ett videomöte med regissören Rebecka Hemse, som inleder samtalet på svenska men snabbt förstår att de måste byta till engelska. Ändå ber hon honom läsa pjäsmanuskriptet och återkomma nästa kväll, så hon får höra honom göra sina repliker på svenska.
Det blev inte mycket sömn den natten.
Elias Salonen efter första zoom-mötet med Dramaten.
– Det blev inte mycket sömn den natten, minns Elias.
– Inspelningarna skulle fortsätta nästa morgon, så istället för att sova försökte jag översätta manuset med hjälp av chatGPT och fick hjälp av en finlandssvensk vän som berättade hur man uttalar mina repliker. Och då jag läste för Rebecka nästa kväll tyckte hon det gick bra, välkommen till Stockholm.
”Han är så ljus, och otroligt snabb”
Rebecka Hemse berättar att allt handlade om ren intuition när hon bestämde sig för att våga satsa på Elias.
– Egentligen visste jag så fort jag såg hans ansikte att det skulle vara han. Det låter helt fräckt att säga så, men det var det jag tänkte.
Vad var det i hans ansikte som gjorde dig så säker?
– Det var en blandning av många saker. Att han är både så ung och så gammal samtidigt, och så ljus. Han har liksom ett ljus över hela sin person, och ett skratt som ligger dolt där någonstans. Och så är han så otroligt snabb, extremt tekniskt begåvad.
Han har ett skratt som ligger dolt där någonstans.
Regissören Rebecka Hemse om Elias Salonen.
– Dessutom har jag ett stort förtroende för min agent som också är Elias agent. Hon trodde att han skulle klara det på väldigt kort tid. Och det gjorde han.
Elias roll är liten men viktig
Sista kvällen på Dramaten.
Målarsalen är utsåld, igen. Två intensiva teatertimmar utan paus.
Svindel är en berättelse om en styckmördad prostituerad kvinna, om tiden före mordet, och hur hon efter sin död ser livet fortsätta, ser sina barn som hon gett bort, och sina alkoholmissbrukande föräldrar.
Det är skådespelaren Ingela Olssons kväll, det är hon som spelar kvinnan som mördas och som med sin utstrålning håller publiken i ett järngrepp. Repliker som ”jag saknar mitt huvud, jag vill ha mitt huvud tillbaka”, ekar i ens huvud långt efter föreställningens slut.
Elias Salonen har ingen stor roll. Han gör pojkvännen med finsk bakgrund, den drogberoende pappan till kvinnans två barn. Men för föreställningen är det oerhört betydelsefullt att kemin mellan honom och Ingela Olsson fungerar. Deras gemensamma scener är föreställningens få ögonblick av sann förbehållslös lycka och framtidstro. Det är viktigt att de ögonblicken lyfter.
Publiken är hänförd. Långa applåder.
”Min svenska har alltid varit riktigt dålig”
– Det känns lite konstigt och vemodigt nu, att allt är över, berättar Elias.
– Men jag är också väldigt stolt över att jag vågade ta den här chansen. Också för att jag tycker det här blev en riktigt fin föreställning, och att den har betytt mycket för människorna som har sett den. Att varje kväll få känna att jag är med om en viktig grej har varit så fint.
– Men nu kan jag nog medge att jag kände panik den där veckan innan premiären. Varje dag på repetitionerna tänkte jag att ... oj nej, hur ska jag klara svenskan.
Men hur var det ens möjligt, tänker jag, att en skådespelare som faktiskt inte alls behärskar svenska kunde göra det här? På Dramaten var man tvungen att skjuta upp premiären, men så lite som möjligt, vilket innebar att Elias måste hitta sin roll rekordsnabbt.
Jag hade så kort tid på mig. Jag steg upp fem på morgnarna och tankade text.
Elias Salonen om tiden före premiären.
– Det är en bra fråga eftersom min svenska alltid varit riktigt dålig, säger Elias och skrattar till, igen.
– Mycket var förstås vanligt skådespelararbete, att lära sig text och i mitt fall researcha hur en heroinpåverkad rör sig och fungerar. Det svåra var att jag hade så kort tid på mig, och att allt gick på ett främmande språk. Jag skulle ju inte bara lära mig replikerna, jag måste också förstå dem och kunna leva dem.
– Ärligt talat vet jag inte hur det gick till, annat än att jag jobbade oerhört långa dagar. Vi hade dubbla repetitionspass varje dag, så jag steg upp klockan fem varje morgon och tankade text.
– Men nu betalar jag nog priset för allt det jobbet. Nu är jag helt slut.
Trött, men lycklig.
– På Dramaten dessutom! Det finns så mycket teaterhistoria i de här väggarna.
– Det var först nu jag hörde om hur mycket Ingmar Bergman jobbade här. Jag fick kalla kårar av det, och av att träffa skådespelare som arbetat med honom. Eller att skådespelare som jag beundrat kom och såg föreställningen, och som jag sedan kunde prata med som kolleger. Alltså ... allt har varit helt osannolikt fantastiskt.
”Jag måste komma tillbaka, så jag kan lära mig mera svenska”
Men vad händer med svenskan nu?
Jag ställer frågan, och ber honom svara på svenska.
– Jag göra min Duolingo varje dag, börjar han, på svenska. Ibland söker han efter rätt ord, men pratar med flyt, utan pauser.
– Och sen jag lyssnar på svensk musik och svensk tv och film, fortsätter han. Men nu jag vet inte eftersom jag går tillbaka till Finland, att hur kan jag lära mig mera där. Så jag tänker, jag måste komma tillbaka snart.
Har du pratat svenska här på teatern?
– Jo jag pratar svenska varje dag, eller jag pratar svengelska, skrattar Elias.
– Men i makeup där är Sofia, och vi pratar bara svenska tjugo minuter innan föreställningen. Så det är bra, tjugo minuter varje dag. Det är lite ”tönkkäkieltä” fortfarande, men för två månader sedan jag talade ingenting. Så det är bättre nu.
Till slut återvänder jag till tv-serien Aikuiset, som fick Elias att slå igenom på bred front. Saknar han den serien?
– På något sätt saknar jag den nog. För min del skulle vi ha kunnat göra fast tio säsonger, men idag är jag samtidigt glad för att vi kunde sluta i tid.
Har ni aldrig tänkt att ni om tio år kunde göra en vad-hände-sedan-säsong?
– Okej, vi har nog slängt fram just den idén när vi träffas, som ett skämt då alltså. Men visst skulle det vara intressant att återvända till Oona och Arttu och se var de är om tio år.
Så kanske det en dag blir av. Och kanske Elias Salonen en dag återvänder till Stockholm.
Och kanske gör han nästa intervju på flytande svenska.