”Privjet! Hör alla mig nu? Alina, är det din mikrofon som brusar?”
Ingrid Svanfeldt ler mot skärmen där bekanta ansikten börjar ploppa upp. Det har hon gjort klockan tio varje tisdag i snart fyra års tid.
Hon sitter vid ett enkelt köksbord i ett rödmålat hus högt uppe på en kulle i Sjundeå.
Morgonsolen lyser upp ett böljande landskap utanför fönstret med skogar och åkrar. En gul citronfjäril gör några piruetter mot den blåa himlen.
Idyllen bryts brutalt när mannen i grön munkjacka uppe i mitten av skärmen berättar om de senaste händelserna i Belarus. Det är juristen och människorättsaktivisten Leanid Sudalenka, som lever i exil.
– De har börjat attackera folk i hjälporganisationer också. En 64-årig kvinna blev gripen. Hon hade samlat in pengar för politiska fångar.
De andra deltagarna på onlinemötet tystnar. I dag deltar två journalister från Finland, en från Norge och en människorättsaktivist från Belgien. Deras gemensamma vänner, Larysa Shchyrakova och Yauhen Merkis, är inte med. De sitter fängslade i Belarus.
Leanid berättar att myndigheter i Belarus har hackat in sig i frivilligorganisationers datasystem och börjat trakassera människor som skickar pengar eller mat till politiska fångar. De frivilliga tvingas betala böter och ge bort alla donationer de samlat in för fångarna.
Leanid vet hur viktiga matsändelserna är. Han var själv en av de politiska fångarna fram till sommaren 2023.
— När jag var i fängelset fick jag en matsändelse var fjärde månad. Jag vet inte hur jag hade klarat mig utan den.
Solidaritetstimmen tar form mitt under pandemin
Det var sommar år 2020 och Finland hade under våren gått in för en historisk lockdown på grund av covidpandemin. På sommaren blev livet friare igen, då smittofallen minskade. Ingrid Svanfeldt var i färd med att bygga en stuga när hon fick ett samtal från sin gamla väninna Alina Belskaja.
”Det är något som händer i Belarus”, minns Ingrid att hon sade.
Ingrid hade lärt känna Alina under sitt första år som journalistikstuderande i Helsingfors år 1997. Den 18-åriga Alina sökte då asyl i Finland på grund av politisk förföljelse efter att hon engagerat sig i en ungdomsrörelse.
Nu, 2020, var Alina oroad över situationen i sitt forna hemland.
Där hade president Alexandr Lukasjenko styrt landet med järnhand sedan 1994. Sommaren 2020 när presidentvalet närmade sig tog han till ännu hårdare tag för att tysta ned oppositionen. Pressen i väst rapporterade om oroligheter, våldsamheter och politisk förföljelse av journalister och deras familjer.
Ingrid ville göra något. Hon ville hjälpa utländska reportrar att bevaka valet och samtidigt visa sympati för oberoende journalister i Belarus.
Hon förde samman en handfull journalister från Norden och Belarus. Bara en vecka efter presidentvalet i Belarus samlades de online för första gången. Grunden för mötet var klar från första stund.
— Min tanke var hela tiden att visa solidaritet, säger Ingrid.
Det som uppstod var ändå mer än bara kollegial samvaro. En alldeles speciell vänskap växte fram, enligt Ingrid.
Läget i Belarus blev allt mer spänt efter valet och journalister började fly landet. Yauhen fortsatte rapportera om politiska protester och blev flera gånger gripen. Tisdagsmötet levde med i turerna.
År 2022 visste de att två av dem riskerade längre fängelsestraff. Ingrid minns hur Larysa och Yauhen gång på gång upprepade ”Glöm oss inte”, och hur deras vänner på mötet lovade att aldrig glömma dem. Tillsammans försökte de komma på olika knep för att mentalt klara av en lång period utan frihet.
– Vi började fundera på vilka saker en diktator inte kan ta ifrån en människa ens i fängelset. En sak är minnet av våra möten. Larysa och Yauhen vet att vi är med dem varje tisdag klockan 10. Därför kan jag inte sluta ordna mötena, säger Ingrid.
Yauhen och Larysa grips
Tisdagen den 13 september 2022 är Yauhen Merkis med på Ingrids onlinemöte klockan 10 som vanligt. Fyra timmar senare har de kontakt igen. Ingrid behöver mera information för ett projekt som handlar om tortyr bland politiska fångar i Belarus. Trots allvaret är samtalet med Yauhen uppsluppet. Vännerna skrattar och skojar.
”Du verkar ju inte sova alls, när tänker du vila?” fnittrar Ingrid i en ljudupptagning från den dagen.
Fyra timmar senare grips Yauhen Merkis. Ingrid känner djup sorg.
– Jag hade aldrig anat att det skulle skaka om mig så hårt. Men på något underligt sätt blev jag också starkare och mer handlingskraftig, minns Ingrid idag.
Flera chockbesked är på väg. Larysa Shchyrakova grips på Finlands självständighetsdag, den 6 december, även det en tisdag.
Idag har det gått ett och ett halvt år sedan vännerna fängslades. Yauhen dömdes till 4 och Larysa till 3,5 års fängelse, båda på politiska grunder.
Leanid Sudalenka, den allvarliga människorättskämpen i övre raden på onlinemötet får en fråga om vad de två kan tänkas bli utsatta för i fängelset. Hans läppar pressas hårt ihop innan han svarar.
– Det är ett helvete.
Politiska fångar får en gul bricka på kläderna
Leanid var politisk fånge i Belarus i 2,5 år och lever idag i exil. Om han satte foten i hemlandet igen idag, skulle han hamna raka vägen till fängelset. I juni 2024 blev han nämligen dömd igen, i sin frånvaro. Den här gången blev domen fem år fängelse på politiska grunder.
Han säger att de politiska fångarnas hälsa sakta bryts ned i fängelset.
– De fäster en gul bricka på dina kläder så alla ser att du är en politisk fånge, alltså lägst i rang. Först hamnar du i en isoleringscell utan madrass och utan värme, berättar han.
Efter rättegången blir den politiska fången placerad i en arbetskoloni. Enligt människorättsorganisationen Viasna är Larysa idag på en kvinnokoloni.
Yauhen å sin sida är på arbetskoloni i staden Shklou. Det är möjligt att fångarna där tillverkar skor, enligt rapporter.
– Arbetsutrymmena är inte uppvärmda, det är extremt kallt. Samtidigt arbetar du åtta timmar om dagen, sex dagar i veckan, berättar Leanid om sin egen erfarenhet på arbetskoloni.
Leanid är jurist och tänker varje dag vad han kunde göra för att hjälpa de politiska fångarna ut ur fängelset. Deras hälsa försämras för var dag som går, säger han.
– Där finns sådana som dömts till 15 år. Det är praktiskt taget omöjligt att överleva en så lång tid i de förhållanden som jag var med om.
Yauhen pratar med spindlarna i cellen
Ingrid Svanfeldt har avslutat mötet. Hon fingrar på den vit-röd-vita flaggan som har blivit en symbol för frihetskampen i Belarus.
Hon säger att hon ibland kan känna sorg för sina vänner men att hon aldrig gripits av vanmakt. I stället håller hon fanan högt, bokstavligen.
– Ibland kan jag bli helt vild. Då tar jag med mig flaggan till de mest konstiga ställen och delar fotot på sociala medier.
Det är en slags positiv galenskap som hon också tror blir räddningen för vännerna i fängelset. Hon tittar på Yauhens bild, och ett snett leende sprider sig över hela ansiktet. Hon tänker på hans möte med en spindel i en isoleringscell. Han berättade om mötet efter en kortare arrestering, innan kontakten mellan dem bröts.
– Han berättade om sin långa konversation med spindeln. Yauhen har förmågan att hitta glädjen i små saker, en fluga eller en spindel. Det är därför han kommer att klara tiden i fängelset, säger Ingrid.
Citronfjärilen fortsätter göra piruetter utanför fönstret. Någon dag tror Ingrid att också vännerna får vara lika fria.
Och visst är det stort för Larysa och Yauhen att veta att Ingrid inte har glömt dem. Att hon kallar till mötet 52 veckor om året. Och att sympatin där är något som ingen kan ta ifrån dem.