När filmregissören Ridley Scott (tipsad av sin manusförfattare Dan O'Bannon) övervägde att engagera konstnären H. R. Giger för att utveckla ett rymdmonster för sin kommande sci fi-skräckfilm visste han att resultatet skulle bli något unikt.
Den schweiziske bildkonstnären hade gjort sig känd för sin säregna stil. Han var häpnadsväckande skicklig på att måla så gott som fotorealistiska mardrömsscener där uråldrig teknologi och biologi verkade smälta samman, ofta med ett kraftigt sexuellt formspråk. Hans bilder är på en och samma gång vackra, fasansfulla och obegripliga, grejer som bränner sig fast på näthinnan helt enkelt.
Det var klart att monstret skulle bli banbrytande. Frågan var om det skulle funka eller inte. Filmstudion 20th Century Fox oroade sig begripligt nog för att hans stil skulle vara för obehaglig för den breda publiken.
Scott beslöt sig för att ta chansen. Han bad Giger planera ett monster utgående från en tavla med titeln Necronom IV som Giger färdigställt år 1976. I den finns många delar av monstrets ikoniska utseende med, den vagt mänskliga formen med det absurt avlånga bakhuvudet, svansen och de dinosaurielikt utstående ryggkotorna.
Gigers monster var inget mindre än en intergalaktisk våldtäktsparasit.
Men Gigers föreställningsförmåga tog inte slut vid hur monstret såg ut, det skulle ju göra något också.
Hans idé bygger på en verkligt obehaglig tankelek.
Då levande varelser förökar sig könligt inte bara människor, utan allt från insekter till växter, sker en sammansmältning av två uppsättningar av dna för att skapa en ny individ. Vardera föräldern bidrar med halva arvsmassan. Mammas ögon, pappas leende.
Men tänk om den arvsmassa som förenade sig med din istället var något helt främmande? Alien, som det heter på engelska?
Inspirerad av jordiska djurs metamorfoser föreställde sig Giger dessutom en varelse som gick igenom flera olika former under sin livscykel, som grodor som går från ägg till yngel, till vuxen, men i ett mardrömslikt uppsnabbat tempo.
Denna varelse skulle i sitt yngelstadium överfalla sina offer och impregnera dem med en arvsmassa som förenade sig med deras för att skapa en ny individ som var anpassad för förhållandena på nya planeter. Larven växer sig större i offrets kropp tills den spränger fram ur dess bröstkorg, och som fullvuxen ute i världen kan den lägga sina läderartade ägg och hitta nya offer som blir levande föda för dess avkomma.
Monstret omges av ett obscent formspråk som vimlar av anspelningar på mänsklig reproduktion med sekret och könsdelar, och inte minst den biologiskt vansinniga mekaniken då människor föder barn. Monstret är kraftfullt och så gott som osårbart, och utan annan vilja än en blind drift att fortplanta sig.
Gigers monster var inget mindre än en intergalaktisk våldtäktsparasit.
Han gav inte monstret något namn, vilket skärpte fasan kring hans skapelse, precis som det är omöjligt att veta hur en ”ur-Alien” ser ut, då hälften av arvsmassan alltid härstammar från andra organismer. (Under filmseriens gång har monstret döpts till Xenomorph, eller ”främmande form” på grekiska.)
Med tanke på det var kanske filmstudions tvivel helt förståeliga. Det måste ha framstått som en vågad chansning.
Men som man säger, the rest is history. Ridley Scott lyckades från sin plats i regissörsstolen ta vara på spänningspotentialen hos detta vidriga monster och skapade en banbrytande otäck rymdthriller som 45 år senare fortsätter att inspirera till uppföljare. Filmen är dessutom en föregångare då Sigourney Weaver spelar huvudrollen som en tidig kvinnlig actionhjälte.
Gigers monster har blivit en popkulturell ikon som 45 år efter att det första gången chockade publiken fortsätter att inspirera till uppföljare. Alien är här för att stanna.