– Ibland kan man som recensent läsa en annan kritikers text och fundera – har vi alls sett samma film? Här har vi nog sett samma film med Silja men vi är olika nöjda med resultatet, säger Moliis-Mellberg.
Silja Sahlgren-Fodstad tar fasta på temat hämnd som i slutet av filmen lämnar henne besviken.
”För visst lurar det en fara i ett hämningslöst bejakande av rätten att utkräva hämnd – eller?”
Citat ur Silja Sahlgren-Fodstads recension (Svenska Yle).
– Hämnd har en tendens att fastna i ytan, det är en så primitiv känsla och det är lätt att skapa en identifikationskänsla hos tittare. Det är svårt att få ett hämnddrama med finess. Tittaren får inte tillräckligt med tankestoff, det stannar vid hämnden, du kan inte tänka bort om den, det stör mig.
Hämndaspekten hör till filmens svagaste punkt håller Martina Moliis-Mellberg med om, men ser istället andra teman som mer centrala i filmen.
– För mig handlar den om makt och trauma och trovärdighet, vad vi blundar för, vad vi väljer att glömma – kanske för att det gynnar oss. Zoë Kravitz vill göra en film som handlar om misogyni på ett strukturellt plan, jag tänker att det är en metoo-thriller.
Hur recenserar man utan att avslöja för mycket?
– Det varierar, men jag avslöjar aldrig slutet på en film. Försöker undvika spoilers generellt, vilket kan vara jätte frustrerande när man skulle vilja säga intressanta saker om viktiga vändpunkter, säger Moliis-Mellberg.
– Det är svårt, slutet är alltid centralt i en film. Men jag är yrkesskadad av att ha recenserat Marvel-filmer där publiken kastar tomater på en om man nämner karaktärens namn, säger Sahlgren-Fodstad.
Hela samtalet hör du på Arenan. Där berättar kritikerna också vilken som är deras favorit hämndfilm.
