Efter en paus på 13 år ska de så kallade ”Vallebyspelen” äntligen ordnas igen och ett tävlingshungrigt gäng har samlats för att delta i en ”Hela havet stormar”-turnering.
För arrangemanget står nyinflyttade betting-Betty (Cecilia Forss) som lyckats få många att delta i tippningen om vem som kommer att vinna – för en liten slant, naturligtvis.
Problemet är bara att det börjat hända konstiga saker i festlokalen: dörrar går i lås, mystiska skuggspel avtecknar sig i mörkret och när inte pianolan går igång av sig själv så är det ljudet från en släpig speldosa som får nackhåren att resa sig.
Allt detta får polismästaren (Henrik Hjelt) att dra sig till minnes den där händelsen med maskoten som försvann spårlöst tretton år tidigare. Eller rättare sagt: den som klätt ut sig till maskot försvann efter att av misstag ha blivit inlåst i källaren.
Kvar fanns bara en övergiven maskeraddräkt …
Från Bullerbyn till Valleby
Mycket är sig likt i den värld som läsare och biobesökare vant sig vid under de senaste tjugo åren – den första boken utkom 2002, den första filmen hade premiär 2008. Och så ska vi inte glömma att LasseMajas detektivbyrå dök upp som SVT:s julkalender redan 2006.
Kvarteren är fortfarande mysiga, hemmen hemtrevliga och miljöerna präglade av en fläkt från svunna tider. Bilarna har mjuka former, telefonerna är utrustade med väggkontakt och en del av möblerna kunde vara hämtade ur Ikeakatalogen från 1976.
Tryggheten sitter i att äta en fredagsbulle på det lokala caféet och umgås med sina vänner.
Om interiörerna har en viss patina så är skådisarna desto mer uppdaterade – Mario Mustafa och Elma Säterhagen-Lekander är den femte uppsättningen av duon Lasse och Maja och bägge fungerar bra i sina roller, både tillsammans och var för sig
Och den här gången blir det faktiskt en del äventyr på varsitt håll eftersom Maja börjat visa ett oroväckande stort intresse för en ny kille vid namn Sixten (Max Sadio).
När han och hans minst sagt brokiga familj sätts under lupp tar Maja mer än gärna hand om den delen av utredningen på egen hand. Inte för att Lasse bryr sig så väldigt mycket, men måste hon fladdra med blicken och peta sig i håret så fort Sixten är i närheten?
När skräcken kom till byn
Idyllen är med andra ord intakt och den unga deckarduon driftig som alltid, men det som enligt producenten Jonathan Ridings utmärker just denna film är att man i ännu högre grad än tidigare satsat på att renodla spänningen.
I en intervju beskriver han den som ”årets Halloweenfilm för barn”.
Och visst frossar regissören Tina Mackic – som även stod bakom den förra LasseMaja-filmen – i klassiska skräckelement. Här finns närbilder på ansikten som lyses upp underifrån, hotfulla oväder, gestalter som passerar i ljuskäglan från en dörr.
Branta trappor leder ner i källare vars fuktiga väggar ser allt annat än inbjudande ut, en skranglig stege reses mot väggen till ett hus med många rum och knarrande golv.
Bilden av en gammeldags docka med porslinshuvud varvas med bilden av två små flickor i likadana klänningar som står tysta i en korridor.
Låter det bekant?
Den vuxna åskådaren njuter garanterat av att sitta och pricka av verktygen som hämtats ur leklådan för skräckfilmsentusiaster, men yngre tittare kan av naturliga skäl inte göra samma kopplingar.
Frågan är om humorn och den varma grundinramningen är tillräckligt trygga element för att uppväga alla skrämseleffekter?
Även den effekt som blinkar till ännu efter att eftertexterna slutat rulla – precis som i vuxenvärldens skräckisar.
