För länge sedan var jag på en spelning där jag lyssnade på ett band jag inte hört förut. Alla musiker var etablerade proffs, musiken var free jazz. Jag förstod ingenting, men jag valde ändå att stanna kvar. Vad var det som jag inte förstod?
Jag bestämde mig för att stänga ut allt annat och började med att lyssna bara på trummisen. Då jag insett vad det var han gjorde tog jag itu med basisten, och så vidare.
När jag var färdig hörde jag en helt ny helhet som jag ursprungligen inte hade lagt märke till.
Techno fick endorfinerna att flöda
Då house- och technomusiken gjorde entré vid decennieskiftet 1980–1990 förstod jag inte alls vad det handlade om. Jag hade några musikervänner som genast steg på house- och technotåget, men största delen antingen hatade eller undvek den världen.
För mig personligen, som spelat disco sedan medlet av 1970-talet, lät techno och house bara som disco men med bättre sound och mera bas.
År 1991 i samband med Ruisrock-festivalen ordnade man ett nattparty i nuvarande Åbohallen. Adrian Sherwood On U Sound System och Deee-Lite med Bootsy Collins som gäst uppträdde, vilket skulle efterföljas av rave hela natten. Jag gick dit främst för att kolla in banden och framför allt Bootsy och Adrian Sherwood.
Då dj:arna börjat spela tyckte jag att musiken var trist, men då jag började se mig omkring såg jag att hallens bänkrader var fyllda av dansande människor. Jag insåg att felet ligger i mig. Jag gick en bit högre upp på läktaren, stängde ögonen och lät rytmen ta över. Jo, musiken var måhända enformig att lyssna på, men när jag dansade kunde jag plocka upp vilken rytm som helst.
Efter en kvart hade jag slutat tänka och bara öste på. Sedan kom endorfinerna och jag dansade hela natten.
Hiphop var länge för mig ett svart hål. Jag tyckte att rapen oftast täckte de i och för sig ofta funkiga och fina beatsen och oftast begrep jag inget av vad som sades. Det här var tills jag blev god vän med en rappare i vars sällskap dörren till hiphopen öppnades och jag började höra själen i musiken.
Entusiasm som krossar fördomar
Jag valde de här exemplen ovan eftersom jag uppfattar det som att det är just till de här musikstilarna som de flesta vänder ryggen.
Jag skulle också ha kunnat berätta om min blivande svåger som spelade Led Zeppelin med både luftgitarr och knuten näve. Eller förstås om min pappa som spelade swing, dixieland och flera av dåtidens stiliga svenska föregångare med en entusiasm så ärlig att den skulle ha krossat fördomarna hos vem som helst. Jag var ju ett barn och portarna var färdigt på vid gavel.
Eller så kunde jag ha berättat om en förälskelse som levt hela sitt liv i den klassiska musikens värld. Här fungerade det åt båda hållen – hon öppnade dörren till den klassiska musiken för mig och jag fick henne att upptäcka musik som var ny för henne.
Hur mycket av vår musiksmak är en slump?
För några veckor sedan spelade jag på Helsingfors Svenska Marthaförenings 30-årsmiddag. Under middagen spelade jag Jennifer Warnes och Joe Cockers Up Where We Belong. Alla sjöng med i låten i bordet närmast mig. Jag tyckte också att den lät bra bra och tänkte att jag skall spela den i Lux någon dag.
Följande gång jag planerade Lux tog jag fram låten – och konstaterade att den inte alls lät på samma sätt som under Marthornas middag. Jag kände direkt att den inte passar i programmet, åtminstone inte just den dagen. Jag kommer nog att ge den en ny chans, men där och då kändes låten alldeles för färdigt tuggad.
Hur mycket är vår musiksmak en slump? Hur mycket är den formad av vad storebror, grannen eller kusinen råkat visa oss? Hur olika kan en sång låta beroende på situationen man hör den i?
Föräldrarna till de yngre generationerna har i mycket större omfång lyssnat på popmusik än föräldrarna gjorde på till exempel 1960-talet. Är skygglapparna då mindre om man vuxit upp i hem där man lyssnat på både AC/DC, Kent eller Roberta Flack än om man börjat först i tonåren?
De egna favoritsångerna är något heligt. Jag gillar tanken på att det finns många låtar utanför den egna musiklistan som berör en på djupet, utan att man kanske själv på förhand vet om det.
Jag tror ju inte på musikstilar som sådana, jag tror på fina sånger och kompositioner. Jag tror på pärlor.
Har du själv tankar kring ämnet? Kommentera gärna under artikeln.
Måns Strömberg är musikredaktör och dj och programledare för musikprogrammet Lux.
