– Ungern satsar mycket pengar på sina kulturinstitutioner, men det är de som regeringen uppfattar som lojala som tilldelas stöd, konstaterar den ungerska teaterkritikern och forskaren Noémi Herczog, som också tillhör teatertidskriften Színház redaktionella ledning.
Hon är långt ifrån ensam om den åsikten.
I ett färskt nummer av svenska Teatertidningen säger också de internationellt kända regissörerna Ildikó Gáspár och János Szász samma sak.
”Det är bara kultur med nationalistiska och patriotiska förtecken som ges utrymme i Ungern”, konstaterar Szász.
Men stämmer det? Och hur har det påverkat teatern i Ungern, en fråga som är intressant också för Finland eftersom det här är just teatern som under hösten fått stå som exempel för regeringens kulturpolitiska nedskärningar.
Tre kontroversiella tecken på ett kulturkrig
Det är framför allt tre internationellt uppmärksammade händelser som fått omvärlden att tala om ett kulturkrig.
Då chefen för Budapests Nya Teater István Márta år 2012 inte fick sitt kontrakt förnyat, ersattes han med György Dörner som i sin ansökan förklarade att han ville stå för ”ungerska värden” och att teatern skulle medverka till att ”ungrarna skulle återerövra sin kultur och sitt land”.
Chefsbytet ledde till demonstrationer utanför teaterhuset, teaterchefer runtom i Europa gav Márta sitt stöd, men Dörner gick segrande ur striden.
Samma år utsattes chefen för Nationalteatern i Budapest, Róbert Alföldi, för något som kallats för en antisemitisk homofobhatkampanj, att teatern under hans ledning blivit en ”anti-ungersk bordell som bara sätter upp pornografiska bögpjäser”.
Han ersattes 2013 av Attila Vidnyanszky, en Fidesz-anhängare som sade att repertoaren hädanefter skulle spegla ett ”odlande av traditioner, och närvaron av den ungerska själen och tanken om Ungern”.
Störst uppmärksamhet fick ändå regeringens beslut att ersätta ledningen för landets kända film- och teaterhögskola med en Fidesz-lojal ledning. En motivering löd att högskolan i framtiden skulle betona nationalistiska och religiösa värden i sin undervisning.
Nationalteatern i Budapest ska bjuda på teater som speglar den ungerska själen och tanken om Ungern
Det ledde till att studenter och lärare i nästan tre månader ockuperade universitet. En av dem som deltog i kampen var Zita Szenteczki, en av få centrala yngre kvinnliga reginamn i Ungern just nu.
– Det var en fin tid, alla på skolan var involverade, allt från städpersonal till professorerna, minns hon.
– Men också om den kampen fick mycket uppmärksamhet utomlands, så slutade det med att vi förlorade.
När jag intervjuar Zita Szenteczki befinner hon sig i rumänska Transsylvanien, där hon sätter upp en version av Sound of Music tillsammans med lokala ungdomar. Därefter ska hon tillbaka till Budapest för ett projekt där en av Förintelsens överlevare delar sin historia med skolelever, och en regi av Lars von Triers Breaking the Waves på Radnóti-teatern.
Radnóti hör tillsammans med Katoni, Örkény och Trafó till en alternativ teaterkvartett med stadsteaterstatus i Budapest, som för tillfället inte styrs av Fidesz. Det har gett dem möjligheten att fortsätta sin verksamhet mer eller mindre som förr.
– Problemet är att Budapest är en fattig stad, just för att den leds av oppositionen. Och det innebär att teatrarna där har begränsade resurser, säger teaterkritikern och forskaren Noémi Herczog.
Liksom alla andra jag talar med konstaterar också Herczog att ungersk teater inte utsätts för någon uttalad politisk censur, men istället kan man tala om en ekonomisk censur som framför allt drabbar fria grupper och institutioner som kunde klassas som alternativa.
– Dessutom, tillägger Zita Szenteczki, har det blivit svårt att planera för framtiden när många teatrar och grupper ännu i december inte visste hur stort stödet för 2025 skulle bli.
Istället för en uttalad politisk censur kan man tala om en ekonomisk censur, det är de lojala som belönas
I fjol kom kulturministern János Csák också med förslaget att hela kultursektorn i framtiden skulle styras via råd utnämnda av regeringen.
För scenkonstens del hade det betytt att alla teatrar skulle tvingas sända in sina framtida repertoarplaner till Nationalteaterns chef, som sedan skulle ge sitt godkännande innan stöd kunde betalas ut.
– Då Csák avgick i somras lades de planerna på is, men det finns inget som säger att de inte kan bli aktuella igen, konstaterar Herczog.
Ungerns kultursektor hör till Europas mest stödda
Det intressanta med Ungerns kultursektor är att den är väl finansierad, den hör till Europas i särklass mest stödda. Och det, konstaterar Adam Berzsenyi Bellaagh, kunde alla ta efter.
Bellaagh är en ungrare som vuxit upp i Sverige men som i över tio år varit konstnärlig ledare för teatern i Budaörs strax utanför Budapest. Det är en teater med 14 anställda som tidigare var känd som en komediteater, men som under Bellaaghs ledning satsat mer på drama. Under hösten har man spelat pjäser av kända namn som Ödon von Horváth, Suzanne Osten och Ivan Vyrypaev.
Ni borde ta exempel av Ungern, inte skära i kulturen utan stödja den bättre
Att hans teater med en repertoar som inte alls låter speciellt nationalistisk verkar må ekonomiskt väl, kan ha att göra med att staden Budaörs liksom Budapest inte styrs av Fidesz.
Men Berzsenyi Bellaagh vill bredda min bild av Ungerns kulturliv. Enligt honom skiljer sig det som sker i Ungern inte nämnvärt från utvecklingen i många andra europeiska länder. Att staten vill bestämma över konstscenen går i Ungern dessutom långt tillbaka i historien, det har inte alls börjat med Fidesz.
– Om man i Finland hänvisat till utvecklingen här, så kan jag bara säga att ni borde ta efter oss. Inte skära i kulturen utan snarare stödja den bättre.
Men Berzsenyi Bellaagh medger att den fria scenen har fått det svårare.
– Det som också är sorgligt, tillägger han, är hur uppdelat samhället är idag, och hur svårt det blivit att kommunicera med varandra. Det syns också inom teatern, att vi har delats upp i två olika läger fast vi alla borde vara på samma sida och slåss för teaterns framtid.
Teater som en ventil för politiskt otillfredsställda
Att regeringen undvikit att skära i kulturbudgeten, förklaras av många med att Fidesz-ledaren Viktor Orbán har förstått att konst och kultur är viktiga redskap för att behärska folks tankar och idéer. I Ungern har teatern dessutom länge, redan under kommuniststyret, klassats som en ventil för de politiskt otillfredsställda. Därför är det viktigt för regeringen att teatersektorn är lojal.
Det har fått många kända teaternamn att flytta utomlands, men Zita Szenteczki har inga planer på att flytta.
Just nu är det rädslan som styr många människors handlingar
– Jag vill regissera utomlands ibland, men jag upplever det som oerhört viktigt att fortsätta jobba i Ungern. Det här är mitt hem och det är här som jag har mina kontakter och mitt språk, säger hon.
Det existerar också sammanhang utanför det etablerade systemet där man träffas och söker stöd hos varandra.
– Vi är en grupp vänner på 70–80 personer som träffas regelbundet för att byta erfarenheter, berättar Szenteczki.
– Kanske för att vi klassas som något som bara finns i marginalen kan vi fortfarande göra produktioner som kan kännas väldigt politiska. Och det är viktigt, för jag tror vi med våra arbeten kan bygga något bättre. Vi vill ju också jobba för Ungern.
– Men hur jag känner mig? Bättre ibland, sämre ibland. Jag önskar att framtiden skulle föra med sig mer nyfikenhet och mindre rädsla. Just nu är det rädslan som styr många människors handlingar. Och det handlar inte bara om konsten. Också undervisningen i skolorna är väldigt styrd av Fidesz, och det känns som om många unga människor inte längre skulle bry sig.
Lojalitet belönas
Då jag frågar på vilket sätt teatrar kan visa att de är lojala gentemot regeringen, eller hur en nationalistisk teater ser ut, får jag inga entydiga svar. Adam Berzsenyi Bellaagh säger sig inte veta om det ens går att beskriva kort, men Noémi Herczog gör ändå ett försök.
– Kanske handlar det om att fokusera på ungersk historia och samtid, men på ett sätt där ungrare framställs som goda rena själar, säger hon.
– Men det allra viktigaste är att vara lojal gentemot regeringen och att inte på något sätt kritisera den. Att dessutom vara ideologiskt nationalistisk i sin repertoar är mer som ett bonus.