”En lögn kan löpa halvvägs runt jorden innan sanningen har fått på sig stövlarna”.
Så har det hetat i ordspråket sedan länge, men det framstår redan som ett både naivt och föråldrat konstaterande. På det globala, digitala torg vi lever på mår faktaresistensen nämligen bättre än någonsin.
Min åsikt är mer värd än din doktorsavhandling, tycks allt flera resonera.
Etablerad forskning och vetenskap får se sig överkörda av dem som bestämt sig för att ”göra sin egen research”.
I den tidsanda som råder är det bara logiskt att Metachefen Mark Zuckerberg beslöt att kasta bolagets faktagranskare under bussen. Alltså de som hållit ett öga på vad som landar i till exempel Facebooks flöden.
”Vi ska tillbaka till våra rötter, nu är det slut på censuren”, meddelade Zuckerberg stolt i ett uppenbart fjäskande för Donald Trump och hans trogna vapendragare Elon Musk. Zuckerberg vet mycket väl varifrån vinden blåser med tanke på affärsmöjligheterna, och vänder kappan därefter.
Den här ekonomisk-politiska trions makt över informationsspridningen och opinionsbildningen väcker visserligen oro på bred front, men den oron överröstas av krav på ”yttrandefrihet”. Att Musk själv är lindrigt sagt selektiv i sin vurm för yttrandefriheten verkar inte bekomma hans stora fanclub.
Snart heter det antagligen att faktagranskning, det vill säga vad som stämmer och vad som inte stämmer, är en del av ”wokekulturen” (alternativt en del av ”vänstern”). Det importerade skällsordet woke har ju blivit den behändiga universalstämpeln att dra till med i brist på mer välargumenterad kritik.
Den ter sig alltså rätt hopplös, kampen för att sanningen (eller åtminstone strävan efter den) har ett värde.
Snart heter det antagligen att faktagranskning det vill säga vad som stämmer och vad som inte stämmer, är en del av ”wokekulturen” (alternativt en del av ”vänstern”)
Faktagranskarnas utmaning (och det finns lyckligtvis kvar av dem, Yle har just grundat ett eget team) handlar inte längre om att punktera enskilda falska nyheter, utan man tampas med hela verklighetsuppfattningar och världsbilder som snedvridits.
Den sammantagna volymen falsk eller vilseledande information blir nämligen ofta så stor att det blir lönlöst att pricka någon specifik lögn.
Till exempel bränderna i Los Angeles har lett till en sällan skådad flodvåg av desinformation – än är det jämställdhetsarbetet (!) som försvårat räddningsinsatsen, än är det kan tänka Ukrainahjälpens fel. För att inte tala om allt AI-generat och manipulerat bildmaterial.
Bara fantasin sätter gränser för vilken nonsens som kan användas i politiskt syfte.
Klimatförändringens inverkan på bränderna, alltså den övergripande faktiska verkligheten, nämns i bisatser (om ens det).
Visst, det absurda USA kan tyckas fjärran från oss, men i det globaliserade informationsflöde vi lever når allting Finland med en viss fördröjning. De identitetspolitiska tvisterna som kommer på löpande band är bara ett exempel.
Klimatförändringens inverkan, alltså den övergripande faktiska verkligheten, nämns i bisatser (om ens det)
Jag tror ändå att ingen, inte ens den mest inbitna yttrandefrihetskämpen, önskar samma erosion av sanningen hos oss. Finland präglas fortfarande – alla olyckskorpar till trots – av en sällsynt stark tillit till etablerade medier, vilket faktiskt är en avgörande del av landets försvarsförmåga.
Men det är lönlöst att hoppas på att någon statlig reglering eller myndighetskontroll ska agera vindskydd här. Faktagranskare kan säkert höja medvetenheten kring de här frågorna, men det är inte heller något trollspö.
I slutändan handlar det om dig och mig. Vad väljer du att tro på och varför?
Jonas Jungar är Svenska Yles innehållschef med ansvar för etik och journalistik. Han är medlem av Opinionsnämnden för massmedier 2025–2027.