Fem minnen från skolgymnastiken: ”Som att bli utröstad ur Robinson vecka efter vecka”

Jag hatade, hatade, hatade gymnastiken i skolan. Det handlade om prestation i stället för rörelseglädje. Lärarna lyfte också upp utseendet och kunde säga ”nu ska vi träna triceps flickor, så ni inte får gäddhäng”. Värst var ändå skidåkningen. Jag hade inte egna skidor och fick låna skolans värdelösa, slitna och gamla utrustning. De duktiga pojkarna skidade förbi medan läraren hojtade ”kämpa på flickor”. Inte ens i vuxen ålder går det. Fick en panikattack häromåret när jag skulle prova skida igen, eftersom jag kände mig så dålig, ful och värdelös!

Anonym

I sjunde klass i högstadiet (på 1990-talet) hade vi en obehörig gymnastiklärare vars pedagogiska metoder verkar ha varit inspirerade av något slags straffkolonier. De klena och långsamma fick springa, simma och skida längre sträckor än de andra som ”redan kunde”. Det här innebar att vi som inte var några större atleter hatade gympan. På åttan fick vi en utbildad gympalärare och undervisningen blev fantastisk! Undervisning och motionsglädje istället för tvång och bestraffning. I gymnasiet hade vi världens bästa gymnastiklärare som ville att alla skulle ”hitta sin grej”. Vi testade massor med olika grenar och hade ständigt roligt. Utförandet behövde inte vara perfekt, huvudsaken var att man visade god vilja och gjorde sitt bästa.

”En långsam medelmåtta”

Jag avskydde gymnastiktimmarna som pesten. Lärarinnorna hade sina favoriter (gymnaster, fotbollsspelare och andra som tränat aktivt i åratal) och vi som var klumpiga och knubbiga fick försöka hänga med. Inte tal om att någon skulle ha lärt oss ”okunniga” löpteknik eller annat. Så vi sprang långsamt, missade slag i boboll, blev valda sist, nådde inte sandgropen i längdhopp och fick gå halva Coopertestet. Som tack fick vi usla vitsord, vilket kändes som ett sista hån. Gymnastiktimmarna var en plåga då ”de perfekta” hånskrattade och fnissade när vi dåliga misslyckades, gång på gång inför publik. De dåliga vitsorden motiverade inte heller. Vilken dåre införde sifferbetyg i gymnastik?

”Gympatraumaiserad”

Jag gick i lågstadiet under åren 1974–1980. Jag var alltid lite klumpig, varken vig eller snabb. Gympadräkten och tossorna var ett måste. Jag var lite rundare, så att klä sig i den mörkblå gympadräkten var inte roligt. Gympan i högstadiet var ännu värre, speciellt att behöva klä om, duscha och visa sig naken inför alla.

Anonym

Tack vare skolgymnastiken har jag aldrig velat delta i någon lagidrott på fritiden. Jag var varken snabb eller hade vidare bollsinne som ung. Det i kombination med lärarnas lösning att dela in lag, så att två lagkaptener väljer lagmedlemmar turvis, gjorde att man tiotals gånger under skolgången stod där sist. Ibland var man så oönskad, att kaptenen lät motståndarlaget ta de två sista som stod kvar. Som att bli utröstad ur Robinson vecka efter vecka. Det här var fram till början av 1990-talet. Jag hoppas gymnastiklärarna har fått förstånd efter det.

Wasabu