Oppitunteja eläville (Lektioner för levande) är en typisk Petterssonsk mångtydbar titel, som egentligen kan innehålla precis vad som helst.
Det vi serveras är ett grönmurrigt lagerlokal-liknande utrymme. Vi har fyra gulklädda vetenskapsmän som med futuristiska experiment försöker utreda framtiden, och däremellan varvar smalltalk med maktkamper om allt mellan ledarskap och rummets enda arbetsbord.
Lägg till två receptionistkvinnor som med jämna mellanrum i bästa Kaurismäki-stil fyller tomhet med underbar indiemusik, och du har alla pusselbitar i Akse Petterssons första produktion som Nationalteaterns husdramatiker.
Och? Kan man fråga sig. Är det allt?
Det finns orsak att spola tillbaka en smula. Eller egentligen ganska mycket.
Succékoncept
Det är på dagen elva år sedan som Akse Pettersson fick tilläggsattributet ”Y-generationens teaterröst” med succéföreställningen Kaspar Hauser på Q-teatern i Helsingfors.
Efter det har nya succéer på framför allt Q-teatern och Teatteri Takomo följt, ofta med en I väntan på Godot-estetik, en väntan på att något ska hända som han lyckas fylla med spännande och djupt existentiellt och filosofiskt innehåll.
Samtidigt har han skapat en arbetsform där han tillsammans med skådespelarensemblens improvisationer kring ett specifikt innehåll skapar föreställningens text.
Det härligt fungerande konceptet har han nu tagit med sig till Nationalteatern.
Också nu har startpunkten för Oppitunteja eläville varit ett stort existentiellt dilemma, som han utförligt och intressant diskuterar i det digitala programbladet.
Det är tankar kring utopier och verklighetens återvändsgränder och ickelineära tidsuppfattningar, och en längtan tillbaka till 1970-talet då utopier ännu levde starkt. Som han säger sig föreställa det decenniet, trodde man då att världen kan förändras radikalt, att det är möjligt att föreställa sig en kvalitativt annorlunda framtid. Men postmodernismen, analyserar han, har fått varje utopi att dö innan den ens fötts.
Istället för utopier, är det idag dystopier som regerar.
En sådan startpunkt kunde leda fram till en föreställning fylld av teser och påståenden. Men då Pettersson låter sitt existentiella grubblande möta en teaterscen, är det som om han istället för att servera statements låter allvaret sväva löst i salongen, fritt för alla att grabba tag i det man som åskådare själv finner intressant.
Det som görs synligt är istället pjäskaraktärernas fumlande och smalltalk.
Och då är vi tillbaka vid den nu aktuella föreställningen på Nationalteatern.
”Försiktigt optimistisk föreställning”
Liksom i Petterssons många succéer drivs denna ”försiktigt optimistiska föreställning om personlig dumhet” (Petterssons egen formulering) framåt av infall och ordlekar och till synes tomt prat.
I den 70-talsdoftande laboratoriemiljön spelas de fyra vetenskapsmännens vardag fram via galna misslyckade experiment och utdragna rökpauser och incidenter där maktförhållanden utmanas.
Här finns mycket som stämmer. TV-rutan med bilder från 70-talet, allt från gamla Helsingforsvyer med torgliv och mattvätt via reklambilder och tidens militärdiktaturer och överpolitiska vardag.
Skådespelarna verkar trivas i den lekfulla miljön, inte minst Joonas Heikkinen som lika problemfritt som i TV-seriesuccén Queen of Fucking Everything kastar sig in i återkommande galet upprörda och förtvivlade utbrott. Och musiken av och med Ringa Manner och Karin Mäkiranta är härligt vemodig och minimalistisk, perfekt som ett sätt att klippa mellan scenerna.
Någonstans under ytan syns spår av stora teman, makt och okunskap, dumhet och osäkerhet, element som sällan uttalas men som man som åskådare själv ska gripa tag om.
Men då Pettersson nu flyttar sitt framgångskoncept till Nationalteatern, blir det hela ändå lite problematiskt. Det är som om något saknades. Är det miljön som Q-teatern eller Takomo som platser tillför? Är det något med arbetsprocessen, med improvisationer som grund för manuset, som sitter bättre i de små scenernas atmosfär än på en stor institution?
Slutresultatet är nämligen smått förvirrande. Det är som om känslan av väntan på att något snart ska hända aldrig lyfter. Enskilda scener fungerar, de kan vara precis lika elegant komiska som tidigare. Men helheten får aldrig riktigt luft under vingarna.
Kanske är det just den atmosfär som de små teatrarna automatiskt bidrar med som saknas? Eller är det något med 1970-talet som ram, decenniet som Pettersson föreställer sig var tiden då man ännu kunde föreställa sig en ljusare framtid?
Själv minns jag 70-talet som en närmast tråkig tid, även om Finland som nation tog stora steg framåt i frågor som utbildning och hälsovård för alla. Istället har jag föreställt mig 1960-talet som optimismens tid, vilket bekräftades av färska Dylan-filmen A Complete Unknown där man mitt i kärnvapenhot och sociala orättvisor kunde tro på att gräsrotsrörelser på riktigt kunde göra framtiden ljusare.
Nu känner jag som åskådare inte mycket av utopins möjligheter, vilket lite drar mattan under föreställningens idé och laddning.
Samtidigt som jag trivs väldigt bra i det Petterssonska teateruniversumet, lämnar jag den här gången salongen utan den upprymda känsla av teatermagi som han så ofta fyllt mina teaterkvällar med.