En del av artikelns innehåll är möjligtvis inte tillgängligt till exempel med en skärmläsare.
Nordiska trähusidyller har sina avigsidor. De ligger lite avsides. De är charmiga, men ganska folktomma, förutom några månader om somrarna. De har ofta sett bättre tider.
Kristinestad i Österbotten är inget undantag. Den har aldrig drabbats av några större eldsvådor och är därför väl bevarad. Men den är också väl bevarad eftersom den har haft sin storhetstid på 1800-talet.
Efter det vaggades småstaden in i en törnrosasömn och väntar på att någonting ska liva upp den på nytt. Men det tycks dröja.
Den lilla staden, Bottenhavets bortglömda pärla, har förlorat över 30 procent av sina invånare sedan 1990. Och det finns ingenting som kan stoppa trenden.
Därför är det beskrivande att Kristinestad är Finlands hittills enda så kallade Cittaslow. Sakta men säkert tynar den bort.
Samtidigt är den där lite morbida charmen av sådana städer ein gefundenes fressen för olika nordiska deckarförfattare. Också för de österbottniska.
Om man vill skriva sin första deckare är det ett bra tips att förlägga den i en verkligt existerande småstad som sedan kan använda den som lockbete i sin turism.
Ingrid Hedström, svensk deckarförfattare
Nu har turen alltså kommit till Kristinestad. Men överraskande nog är det ingen finlandssvensk författare som har skrivit den nya deckaren Hämnden i Kristinestad.
Författaren heter Kaisu Tuokko. Hon är från Kristinestad men hennes modersmål är finska. Det är också språket boken först publicerades på.
På finska heter den rätt och slätt Kosto (Hämnd, 2023). Kaisa Tuokko jobbar för övrigt också med böcker. Hon är förläggare för barn- och ungdomsböcker på förlaget Otava i Helsingfors.
Faktumet att hon till vardags jobbar med litteratur för tonåringar märks. Mera om det lite senare.
Kanonviken
Men först tillbaka till Kristinestad. En ung man, Jonas Snellman, 17 år, har hittats drunknad i Kanonviken strax utanför stan. På hans kropp finns det spår av misshandel.
Klipporna vid Kanonviken är en känd samlingsplats för småstadens ungdomar och det blir ofta rörigt där på småtimmarna. Alkoholen flödar och små piller knastrar mellan tänderna. Om morgnarna minns man sedan inte så mycket längre.
De här minnesluckorna försvårar polisen Mats Bergholms utredningar avsevärt. Han är ursprungligen från orten men bor och jobbar numera i Vasa.
Han råkade vara på sin sommarstuga i Kristinestad och får därför uppdraget att ta sig an utredningen. Han får hjälp av lokala poliskrafter som machomannen Leevi Laajavuori och hans antipod feministen Line Bäckström.
En stor och avgörande roll i utredningen tillkommer IT-specialisten Dag Björklund. Det är nämligen många chattar som ska genomsökas och många inlägg på de sociala medierna som ska hittas eller rekonstrueras.
Poliserna får mycket hjälp i sitt arbete av Eevi Manner, journalisten med ett förflutet på de stora tidningarna i huvudstaden, som nyligen har flyttat tillbaka till sin hemstad där hon har fått jobb på den lilla lokala blaskan Suupohjan Kaiku. (Fun fact: Det har på riktigt funnits en tidning med detta namn i Kristinestad mellan 1897 och 1919.)
Cybermobbning
Under utredningens gång kommer det snart fram att den döde Jonas har våldfört sig på en ung kvinna, Ella Aaltonen, samma natt som han försvann. Lite senare dyker det upp videor av misshandeln på en annan ung persons konto på nätet.
Och så är utredningen i gång. Den hjälps åt och försvåras samtidigt av det faktum att alla känner alla. Den lokala omertàn fungerar rätt så bra i början men dyrkas så småningom upp med hjälp av bekantas bekanta som har hört än det ena och än det andra.
Kaisu Tuokkos deckare blev en omedelbar försäljningssuccé när den kom ut för två år sedan. Den har redan fått en uppföljare, Yksin, som kom ut 2024.
När man läst Hämnden i Kristinestad förstår man framgången. Boken är ytterst välskriven och det här kommer också fram i den mycket välgjorda översättningen som har gjorts av Uppsalabon Mattias Huss.
Tvåspråkigheten
Det är extra intressant att tvåspråkigheten i en österbottnisk kuststad skildras från ett finskt håll. Hos finlandssvenska författare blir sådana skildringar ofta ensidigt vinklade enligt mottot ”Det är ni som e dom konstiga det är jag som e normal” (Joakim Thåström).
Hos Tuokko talar Kristinestadsbor olika språk, men det är inte språket de talar, som definierar dem, utan deras förehavanden.
”Laajavuori var uppenbarligen inte lika självsäker på svenska som på sitt modersmål. Han visste också att merparten av finlandssvenskarnas finska var bättre än hans svenska. Det faktum att de andra som pratade var finlandssvenskar eller åtminstone uttalat tvåspråkiga tycktes inte bekomma honom.”
ur Kaisu Tuokkos Hämnden i Kristinestad
Ungdomar
Jag skrev ovan att Kaisu Tuokko jobbar med barn- och ungdomslitteratur. Och att det märks. Hon känner verkligen till dem. Hur de fungerar, hur de tänker, hur de känner. Titta bara på det här citatet ur boken:
”Mats (Bergholm) kände en ilande sorg och försökte ringa till Joakim. Denne drämde dock luren i örat på honom och följde upp med ett sms:
Pappa, du kan reglerna, inga samtal så länge ingen har dött
Det har det faktiskt nu, tänkte Mats, men han ringde inte upp igen.”
Det här gör boken till en alldeles utmärkt present för läslata ungdomar. De kommer att sluka den!
Att deckaren dessutom tillhandahåller ett intressant och trovärdigt polisarbete, är spännande från första till sista sidan och har överraskande och ändå logiska vändningar angående förövarna gör saken minsann inte sämre.
Och visst blev man också lite mera nyfiken på Kristinestad. Kanonviken googlades fram och tittades på i satellitläge.
En sista eloge går till musiken som boken genomsyras av. Kent-citatet på bokens första sida sätter tonen.
På en eventuell Spotify-lista skulle mycket Kent samsas med bland andra Billie Eilish, Morrissey, Crowded House och ja, faktiskt också Arne Alligator.