Vilken vecka det varit för svenska kultursidor!
Alla fyra stora Stockholmstidningar har satsat på att recensera ALLA sex konserter. Det är som om stadens alla kulturjournalister bara måste få uttala sig offentligt om Kent. Och det man rätt unisont kommit fram till är: Jättebra, men rätt onödigt.
Aldrig tidigare har jag sett en äldre kritikerkår så obekymrat slå fast att det var bättre förr, för att det då var på riktigt. Nu är det ”ofrånkomlig tomhet” (Aftonbladet) och ”allt igenom ödsligt” (Dagens Nyheter).
Det är som om de som sett Kent förr och var med om den riktiga avskedsturnén inte riktigt kunde smälta att vi faktiskt står här igen, bland nästan 40 000 andra, och ser de idag 50+ killarna upprepa sina gamla låtar som var bäst på att beskriva ung ångest och utanförskap och livsdesperation och småningom också vuxendystopi.
Ramen är, förstås, maffig.
Allt är välregisserat, soundet balanserat, videokonstverken och projiceringarna på den osannolikt jättelika duken är både snygga och drömlika och fantasieggande, låtarna är lika bra som alltid tidigare, och alla är glada över att få vara just där just då.
Och jag gillar inledningen, den snart 30 år gamla debutskivans Stenbrott med text som ett statement just för bandets comeback: ”Låt mig skrika färdigt, låt mig vara dum, jag är inte gjord av sten, vad är farväl, vad är inte gjort av sten?”
Det känns nästan arrogant mot enskilda låtar, som om de inte fick leva ett eget liv den här kvällen utan bara var en pusselbit i en förutbestämd helhet.
Men länge är också jag av lite samma åsikt som majoriteten av svensk kritikerkår: bra men inte så speciellt som vi hoppats på, tre stjärnor.
Kanske är det för att jag väntar på något lite extraextra, nu när det faktiskt handlar om Kents sista spelning någonsin. Men Joakim Berg säger ingenting, presenterar bandet, det är allt. Han sade väl allt han hade att säga redan under avskedsturnén för åtta år sedan.
Kanske är det också för att låtarna serveras lite som ett löpande band, ibland helt utan pauser mellan låtarna. Det känns nästan arrogant mot enskilda låtar, som om de inte fick leva ett eget liv den här kvällen utan bara var en pusselbit i en förutbestämd helhet.
Och så är det ett maffigt men lite själlöst arenaarrangemang som ibland kör över låtarnas ursprungliga känslor.
Men 90 minuter in i den sista spelningen, händer något.
På vägen dit hinner jag fundera på om det här faktiskt inte har något mer än nostalgiskt värde.
Eller om det finns någon finländsk jämförelse att komma med.
PMMP? Det var också ett band som återvände från de döda och utan nytt material reste på turné för att spela exakt samma låtar som man turnerat med 15 år tidigare, på mer eller mindre exakt samma sätt.
Visst flög en del sura uppstötningar omkring på tidningssidorna också då, men kritikermottagandet var överlag positivt. Det var imponerande att se hur Paula Vesala, Mira Luoti och bandet lyckades jaga fram den där gamla hejdlösa energin, som om det var 2010 på nytt, och skapade en bubbla där vi tillsammans kunde resa tillbaka till låtarnas ursprungliga universum, utan att det alls kändes konstruerat.
Det verkar Kent däremot inte alls sträva efter.
Joakim Berg har inte längre den där rösten som kan gestalta och förmedla desperation. Han slår inte längre konstant högerhandens knytnäve mot bröstet. Och Stoppa mig juni görs som en svulstig medelåldersversion där slutets desperata urladdning klipps bort.
Är det här alltså bara nostalgi?
I en tid av historielöshet som plågar vår tid är nostalgi hårdvaluta. Men handlar det bara om eskapism? Eller kan det finnas ett värde i att kunna tidsresa när allt vi omges av är ständigt nya nyhetsflöden som gör allt för att tvinga oss att stanna kvar vid detta ständigt nya.
Nostalgi beskylls för att vara en flykt från verkligheten. Men om det istället är nuets sociala mediers bildflöden som är en flykt, och tidsresan till något som känns verkligt är motsatsen – att återvända till känslor som betytt och betyder något stort, något ”äkta”.
Nostalgi beskylls för att vara en verklighetsflykt. Men om det i en tid där vår vardag omges av ständig verklighetsflykt istället är en tidsresa till något som varit äkta på riktigt?
Och 90 minuter in i Kents spelning i Stockholm händer något.
Redan en stund innan kommer en låt som får mig att sluta tänka på annat.
Innan allting tar slut från Isola-skivan får äntligen leva ett nedtonat liv, med sin egen kraft. Och simsalabim; det ibland påklistrat maffiga är borta, sounden är försiktiga men ljuder ändå skönt och stort i den väldiga arenan.
Sedan tar sig Joakim Berg tid att säga några ord, att det nu faktiskt är för sista gången. ”Ingen kommer tro mig längre men så är det”, säger han och avslutar sin korta och enda monolog för kvällen med ett råd till oss alla: ”Var lite snällare än du behöver!”
Och så blir den sista halvtimmen en återkommande jakt på den euforiska stämning som Kent i sina bästa stunder alltid varit så bra på att locka fram.
Förlåtelsen följer, en låt jag aldrig fastnat för men som nu laddar till stämningen ordentligt, äntligen får en låt också mala på lite längre i jakt på klimax.
Och så blir den sista halvtimmen en återkommande jakt på den euforiska stämning som Kent i sina bästa stunder alltid varit så bra på att locka fram.
Sverige och 999 följer. Och 747, förstås, klassikern, låten som Dagens Nyheter inför spelningarna klassade som bandets alla tiders bästa.
Och ja, nu blir det magiskt, den fortsätter och fortsätter, just som den ska, händer viftar i takt från höger till vänster, om och om och om och om igen, melodin mal på just så tungt och evigt och allomfattande som alltid tidigare, och vi alla 39 500 i publiken vill att den aldrig ska ta slut.
Det gör den, förstås, men euforin dör inte. Istället skruvar Kent till det ytterligare med sista sången, Mannen i den vita hatten (16 år senare), då vi alla täcks av svävande papperskonfetti och vrålande publikkärlek.
Då tar mina överord slut. Jag kan bara citera den extra versens nya ord som följer på ”men älskling vi ska alla en gång dö”: En sång kan aldrig dö.
En riktigt bra sång som en gång väckt stora känslor kan aldrig dö.
Tomas Jansson är kulturjournalist som hann se Kent 15 gånger live, första gången redan hösten 1994.