”Maggie föreställer sig sitt kärleksliv bredvid sin dotters kärleksliv, som två linor, eller rep, eller tjocka, underjordiska rör som löper längs med varandra.”
Två linjer som löper parallellt, men aldrig möts – så skulle man kunna sammanfatta Maggie och hennes tonårsdotter Lanas liv.
Relationen mellan mor och dotter är ansträngd. De bor i samma lägenhet men de korsar inte riktigt varandras väg – Lana duckar frågor och undviker ögonkontakt, och vid köksbordet råder ofta plågsam tystnad.
Maggie är från Vietnam – hon kom till Sverige för tjugo år sedan som nygift med ett klappande hjärta med friska slag och drömmar om en ljusnande framtid. Besvikelsen blev stor när hon plötsligt fann sig vara oavlönad köksa på mannens lilla vietnamesiska restaurang i Eslöv, tjugo kilometer norr om studentstaden Lund.
Sedan mannen lämnade den gravida Maggie för sjutton år sedan är hon ensamstående mor till Lana som aldrig har fått veta vem fadern är – något som blivit ett ömmande och öppet sår mellan mor och dotter.
Lana beskrivs som duktig i skolan, hon har en stor vänkrets, men samtidigt förefaller hon att vara oberäknelig, ombytlig och opålitlig. Det är något rastlöst och oroande över henne. Att hon går omkring med en liten kniv i handväskan är ett (av flera) alarmerande tecken.
Nu bär det av och det är ingenting att oroa sig över! Det blir som det blir! Man kan aldrig veta vad som ska hända, och det är så det ska vara! Man vill inte att livet ska vara förutsägbart! Att dagarna ska passera medan man sitter hemma och ruttnar, mor och dotter, ensamma och blodfattiga!
ur När andra njuter
Självreflekterande och slängigt
När andra njuter är som en tvåfilig motorväg där berättarperspektiven pendlar mellan å ena sidan Maggies perspektiv, å andra sidan Lanas synvinkel.
Quynh Tran är skicklig på att ta fram kvinnornas olika röster och karaktärer i ton och stil – från Maggies självreflekterande, kommenterande och ständigt ifrågasättande inre röst till Lanas mer rastlösa och fladdriga funderingar.
Partierna med Lana känns ibland som tagna ur en tonårsroman: jargongen och snacket med tjejkompisarna är slängigt och handlar ofta om utseende, alkohol, fester, killar och sex.
Maggie framstår för sin del som en kvinna med skinn på näsan – även om skörheten och sårbarheten ständigt lurar under ytan.
På många sätt påminner Maggie om modersgestalten Constance i Adrian Pereras böcker – såväl Maggie som Constance har lämnat sina hemländer (Vietnam respektive Sri Lanka) med ring på fingret och förhoppningar om ett lyckligt liv. Båda har blivit besvikna och separerat från sina män, blivit ensamstående föräldrar och sedan hankat sig fram på olika låglönejobb.
Det är framför allt något i tonfallet och temperamentet som binder Maggie och Constance samman – en innerlighet och ett insisterande i kombination med en form av undfallenhet och tveksamhet. Inte minst i förhållande till barnen.
Att Maggie och Lana befinner sig i varsin bubbla, instängda i varsitt rum, är också något som präglar själva strukturen i boken.
Här finns ett glapp som gör att de olika trådarna inte riktigt tvinnas samman – understundom känns det som om man läser två olika berättelser som skulle kunna stå stadigt på egna ben.
Den svåra kärleken
Ett centralt tema i berättelsen är kärlek och åtrå – den förlorade och hett efterlängtade, liksom den lätt fångade men snabbt förgångna.
Maggie har inte haft en seriös relation sedan hon skiljde sig från sin man, men i tillbakablickar får vi ta del av hennes minnen från ungdomstiden i Quy Nhơn, mopedutflykter och kärleksmöten med en hemlig älskare på sockerrörsfälten mitt under värsta regnsäsongen.
Den 17-åriga Lana har inte haft en kille på ett halvår, vilket verkar vara en stor anomali i hennes liv. Under de senaste åren har Lana nämligen haft ett antal pojkvänner som hon lämnat av en eller annan orsak – killarna har helt enkelt inte förmått ge henne det hon anser sig behöva.
Såväl mor som dotter verkar ha svårt med anknytning. De lämnar innan relationen blir alltför seriös, de ställer sig vid sidan av och ser på när andra njuter, de har svårt att ge sig hän. De sårar hellre än blir sårade.
En omsorgsbärande mor och en rebellisk dotter
Quynh Tran debuterade för fyra år sedan med den hyllade och mångfalt prisbelönta romanen Skugga och svalka, en suggestiv och sensitiv uppväxtskildring som handlar om inbördes relationer i en familj.
Skugga och svalka består av rapsodiska sjok där berättelsen växer fram i olika scener eller tablåer som avlöser varandra, som fotografier i ett familjealbum.
I debutromanen kännetecknas Quynh Trans språk av ett måleriskt och filmatiskt grepp. Språket är sinnligt och fullt av stämningsskapande och stämningsförstärkande bilder och beskrivningar.
I jämförelse med Skugga och svalka är När andra njuter en mer tungrodd berättelse – här finns en del intresseväckande sidospår och tanketrådar som virvlar förbi och inte riktigt får fäste, en förklaring eller utveckling.
Quynh Tran förmår dock på ett såväl känsligt som kusligt sätt gestalta all den osäkerhet och undertryckta oro, all den svärta och sköra sårbarhet, som finns i väggen, i mellanrummet, mellan en omsorgsbärande mor och en rebellisk tonårsdotter.