Författaren Malin Klingenberg och illustratören Maria Sann är nu ute med Gamlingarna, den fristående fortsättningen på Rymlingarna (2024) och Främlingarna (2021).
I den här bilderboken går de tre vännerna Linnea (jaget), Jona och Ebba bara till parken på dagen när det är ljust ute. För när det är mörkt kommer gamlingarna. De spottar på marken, slänger skräp i naturen, skriver fula ord i sanden och lutar sig mot väggarna. Barnen använder också bara den ena av de två gungorna, för i den andra har Ebba hört att gamlingarna har gömt en kniv.
Barnen aktar sig för gamlingarna och håller sig undan, men så råkar det sig att Linnea träffar på en av dem i butiken.
Bakom hyllan med müsli stöter jag ihop med en gamling. Jag blir så rädd att jag hickar. Ljudet får honom att titta på mig. Jag blir stel som en pinne
ur bilderboken Gamlingarna
De andra gamlingarna syns inte till, men istället dyker gamlingens mamma upp. Kom nu Alexander, säger hon.
Kan vi köpa chips? säger gamlingen.
Inte på en vardag, säger mamman.
När en av gamlingarna nu fått ett namn och en mamma som har åsikter om när man får eller inte får köpa chips, sker en vändning. Barnen blir modigare och vågar till och med prata med dem i parken.
Gamlingarna har också mammor
Malin Klingenberg har en känsla för vad som upptar barns tankevärld i olika åldrar. Då de tre vännerna befann sig i dagisåldern i den föregående boken Rymlingarna (2024), intresserade det förbjudna och att tänja på de vuxnas regler. Nu när barnen har nått skolåldern och själva får gå till parken, är det gamlingarna, det vill säga tonåringarna som fascinerar.
För ett par förstaklassare finns det knappast något mer intressant än de skrämmande, håglösa tonåringarna som sysslar med skumma saker och rör sig efter skymningen. Det här har Klingenberg beskrivit på sitt eget underfundiga sätt, där humor alltid är en av ingredienserna.
Illustratören Maria Sann har ett bildspråk där den tydliga formen och färgskalan väcker associationer till reklamteckning. Omslagsbilden imponerar med sina skuggor och starka kontraster medan inlagan är mer naivistisk med en tecknarstil som är avsiktligt barnslig men full av uttryck och charmigt förvridna perspektiv.
I Rymlingarna ondgjorde jag mig aningen över att färghelheten var murrig och att texten ibland inte syntes så väl mot den mörka bakgrunden. I den här boken finns inte det här problemet.
Det här är duon Klingenbergs och Sanns fjärde samarbete. Det är alltid roligt att följa hur en idé utvecklas och får en fortsättning, allt eftersom barnen i bokserien växer och blir äldre.