Jag vill inte bo bland främlingar. Alltså vill jag lära känna några av de 140 nyanlända flyktingarna här i Nagu. Då slutar de vara främlingar.
Det var utgångspunkten då ett femtiotal personer på Svenska Dagen gick på #flyfie -vandring (uttalas "flyffig") från Nagu flyktingcentral i Hotell Strandbo till Jungfrudansen i Finby.
Att jag nu skulle känna dem vore kanske att ta till överdrift, men i varje fall har jag kommit i kontakt med dem och känner mig själv väl till mods. Av flyktingarnas glada ansikten att döma gillade också de vandringen. Jag kan bara spekulera i vad de egentligen tycker om att plötsligt befinna sig i Åbolands skärgård, på en idyllisk men avlägsen ort med 1400 invånare och 3000 öar.
Kommunikationen haltar
Själv har jag knappast varit med om någon större kulturkrock. Eller snarast språkbarriär. Även till de i engelska mest bevandrade var det svårt att förmedla tankar:
"Det kan bli svårt att gå med barnvagnen bland stenbumlingarna". - "Cyklar du ned för den hala bergsklacken, unge man, riskerar du att dratta ikull". - "Jo, visst får du bilderna. Vi delar dem i morgon på Facebook och Dropbox."
Den djupaste kommunikationen hade jag med en bilchaufför från Bagdad. Han hade lärt sig helt skapligt ryska på jobbet och jag frustrerades av att min egen ryska är allt annat än haraschå. Men lite frågor kunde jag ändå ställa.
Vilka vägar hade han kommit? Jo, först med båt från Turkiet till Grekland. Han bar "maja malinka datsch" (sin lilla dotter) och hade jämte packning 32 kg på ryggen. Efter Grekland kom de till "Estonia". Vadå Estonia? Jo Estonia. Sedan Serbia, Avstria, Germania, Danemark, Sverige och så hit. Nå hur känns det här då? Här är det "spokojnoj" (lugnt).
Vandringen organiserade jag med andra frivilliga, som jag jobbat med tidigare i andra Nagu-sammanhang. Sofia Ek tog fotografier, Matilda Åberg gick och pratade med flyktingförläggningens personal på förhand, och fixade det så att våra medvandrare på förhand skulle ha en aning om vad vi hade tänkt oss.
Nå, blev #flyfie-vandringen lyckad? Ja och nej. Ja, vi trivdes och hade det bra. Ja, vi fick ett ömsesidigt förstahandsintryck av varandra, och intrycket var gott. Nej, vi kunde inte berätta så mycket för varandra, om vare sig Nagu eller Irak. Nej, vi hade inte så mycket informationsutbyte, helt enkelt för att mängden gemensamma ord var så liten.
Kaj, 8 år
Mina reflektioner blir därför mest spontana och intuitiva betraktelser, sådant som barn är bra på, och känner jag mig själv rätt tror jag Kaj 8 år skulle ha skrivit om upplevelsen ungefär så här:
Nu ska jag berätta om när vi gick till Jungfrudansen med flyktingarna här i Nagu. När vi hade kommit dit där de där flyktingarna bor kom det en arabisk farbror fram till mig och sa något på ryska åt mig. Då sa jag kom, kom, för jag ville visa ett sjökort med ryska bokstäver, som finns på ett café.
Han hade en blå yllemössa (som det stod Luleå på) och tog en bild av sjökortet, för han kunde ju ryska. Han skulle visa bilden åt sina vänner. Han sa nog vad han hette, men det var svårt. Azaldin tror jag.
Sedan gick vi mot Sportplanen. Då märkte jag att en tant hade en barnvagn med. Den kan bebisen ju inte åka i sedan i skogen! Jag försökte säga det åt Azaldin, men jag är så dålig på ryska. Jag låtsades gå in i skogen bredvid vägen och pekade på barnvagnen och sa på svenska att det kan bli svårt. Jag vet inte om de förstod.
När vi sedan kom in i skogen blev de glada. De fick nästan klättra för stigen är ibland litet stenig. En pojke hade en stor cykel som han ville cykla med på ett halt berg. Jag tänkte att jag skulle säga att han kan trilla. Men han såg så glad ut och skrattade, så jag sa ingenting.
Efter en stund kom vi fram till Jungfrudansen och då gick jag först in. Det är en labyrint som svänger åt olika håll, och så är där en sten i mitten som man kan sitta på. Alla var glada. Jag tog bilder och Fia tog bilder och de där flyktingarna tittade på bilderna. De ville också ha dem. Endel hade egna kameror och tog egna bilder.
Sen pratade jag med Azaldin, han min ryska kompis från Bagdad. Han sa att de som inte är från Irak, de är från Afghanistan. Men så såg jag två flickor som såg ut precis som om de skulle vara från Afrika. Då sa Matilda att endel är från Somalia.
Sen bjöd jag morötter fast jag sa att det var karameller men de är så små och söta så de är ju som karameller. De där barnen från Irak var glada och åt av morötterna. Matilda bjöd på vatten.
Kaj, 8 år
Och sen gick vi tillbaka till Strandbo. Vi pratade inte så mycket med varandra som jag skulle ha viljat, för de förstod inte vad jag sa och inte förstod jag heller vad de sa. Det tycker jag är synd.
Dessutom tycker jag det är dumt att de skulle lära sig prata på finska och inte svenska som nästan alla mina kompisar i Nagu. Det är ju dumt om jag ger dem morötter och de tror att jag ska bli glad om de säger kiitos och inte säger tack.
Aj jo, ännu en sak, när vi gick hem så var det en farbror som måste bära en stor stor barnvagn på ryggen genom blåbärsrisen i skogen, för han hade nog inte förstått vad jag sa när jag sa att det skulle bli svårt. Jag tog en bild av honom, för det såg så lustigt ut. Vi skrattade båda två.
Och när vi kom hem sa Matilda att hon hade hört om en pojke som var med som inte kunde sova på nätterna, för han drömmer ännu om när de hade bombat huset där han bodde. Honom tycker jag synd om. Fast det är ju bra att han har det bättre nu i Nagu. (Kaj, 8 år)
Förstås hade jag kunnat skriva ovanstående med annat ordval och annan meningsbyggnad, men tyvärr hade analysen inte blivit mer djuplodande. Men kanske man måste nöja sig med ett förstahandsintryck som är naivt och känslomässigt.
Välkomstkulturen i Nagu
Glädjande nog är känslorna i huvudsak positiva, för Nagu verkar vara fullt av hjälpsamma människor. Utanför flyktingförläggningen stod en nybliven Nagumamma som undrade när hon kunde ge bort kläder som hennes dotter vuxit ur. Med tanke på att dottern just fyllt fem veckor fanns det nog en ännu större vilja att hjälpa, än att bli av med överblivna kläder.
Till sist en ögonblicksbild av Nagus egen variant av det som på tyska kallas Willkommenskultur, nämligen Matildas lista.
Nagus egen fru Schindler, Matilda Åberg, har upprättat en lista som finns i Strand café. Nagubor kan för två euro betala in en kopp kaffe här och en kopp te där, och så när det kommer flyktingar till caféet (för att använda dess wifi som är mindre överbelastat än Strandbos, och man vill ju fortsätta umgås med sina vänner över nätet), ja då får de en kopp från Matildas lista.
"Den här koppen bjuder Sofia Ek på." Genialiskt, tycker jag. Minskat främlingskap mellan nyanlända och Nagubor, det mår alla parter bättre av.
Kaj Arnö
