1970-talet var då kvinnor bildade band och mer och mer frigjorde sig från att bara vara artister. Man gjorde gitarrdriven, samhällsmedveten rock och skrev sina egna låtar och prövade sig fram i olika stilar som fortfarande påverkar musiker idag. Den andra delen av Svenska Yles serie om kvinnor och musik handlar om 1970-talet.
1970-talet som förändringens årtionde
1970-talet blev på många sätt ett förändringens decennium. Det gällde inte minst kvinnans ställning i allt från politik och ekonomi till musik och kultur.
De värderingar som hade fötts på 60-talet som fredsaktivism, kvinnans ställning i samhället, mer jämlikhet mellan könen och fritänkande var inte längre lika radikala som då, utan började inkorporeras i en mer allmän värdesyn.
Det kalla kriget mellan öst och väst fortsatte och den lågkonjunktur som följde på oljekrisen 1973 gav prägel åt resten av decenniet. Det var både hög arbetslöshet och hög inflation.
Trots det började vi ändå förflytta oss från ett industrisamhälle till ett tjänstesamhälle. Med andra ord var det många som fick det bättre ställt. Det gällde inte minst kvinnorna som nu började få egen ekonomi.
Rörelser och protester
Miljörörelsen växte och många protesterade mot till exempel kärnkraft. Vietnamkriget gav också upphov till många protester och fredsmarscher.
Vänsterrörelsen var kraftig i många länder – inte minst i Finland och Sverige. Något som även återspeglades i musiken, till exempel gruppen Agit Prop i Finland och proggen i Sverige.
Den feminism som börjat gro på 60-talet växte nu över allt större delar av världen. Det var inte minst tack vare att det nu kom fler kvinnliga politiska ledare som visade att även kvinnorna kunde.
Argentina fick sin första kvinna som president och Centralafrikanska republiken, Portugal och Storbritannien fick sina första kvinnliga premiärministrar.
Kvinnorörelsen märktes även i musiken. Den i Australien födda sångerskan Helen Reddy fick en listetta i USA med låten I Am Woman och där blev den något av en signaturmelodi för kvinnornas frigörelse.
KLICKA HÄR för att höra "I Am Woman" med Helen Reddy.
Helen Reddy var även den första västerländska kvinnliga artist som blev inbjuden att sjunga i Folkrepubliken Kina.
På 1970-talet började kvinnorna således visa alltmer attityd och ta större plats i (rock)världen. I synnerhet mot mitten och slutet av decenniet när punken kom.
Men de första tecknen kom redan i brytningsskedet mellan 60- och 70-talen.
Blandade band ovanliga
Det var länge mycket ovanligt att kvinnor gjorde annat inom rockmusiken än sjöng medan det främst var männen som spelade instrumenten. Det var även ovanligt med rockband som bestod av både män och kvinnor.
Men det kan förstås få sin förklaring i att som barn lekte pojkar oftast med andra pojkar och flickor med andra flickor. När de sedan växte upp fortsatte de helt enkelt umgås enligt samma invanda mönster. Det var bara leksakerna som byttes ut mot instrument. Och de trakterades alltså oftast av grabbarna.
Det här ledde till att kvinnans roll inom rockmusiken ofta blev den passiva medan mannen blev den mer aktiva parten.
Kvinnliga låtskrivare
Men sångerskor fanns det förstås, liksom kvinnor som skrev låtar.
Carole King är ett utmärkt exempel på en kvinna som (tillsammans med sin man Gerry Goffin) startade som låtskrivare på 1960-talet för att år 1971 ge ut den hyllade och storsäljande soloplattan Tapestry.
På den sjöng Carole King dels egna nyskrivna låtar, men även sådana hon skrivit för andra artister och som blivit kända med dem, till exempel Aretha Franklins (You Make Me Feel Like) A Natural Woman och The Shirelles Will You Love Me Tomorrow.
Andra populära låtar från Tapestry var You've Got a Friend och singeln It's Too Late/I Feel the Earth Move som låg etta på amerikanska hitlistan i fem veckor.
KLICKA HÄR för att höra "It's Too Late" med Carole King.
Tapestry låg i sin tur hela 15 veckor i rad överst på Billboards albumlista och det var ett rekord för en kvinnlig artist – ett rekord som skulle hålla sig i över 20 år tills Whitney Houstons The Bodyguard: Original Soundtrack Album knäckte det.
Togs ej på allvar
Trots den manliga dominansen inom rockmusiken fanns det naturligtvis även kvinnor som själva spelade sina instrument. Men de togs inte riktigt på allvar eftersom rocken långt sågs som något enbart män skulle ägna sig åt. Därför var det sällan dessa kvinnliga aspirerande rockare någonsin hördes utanför det egna garaget.
I bästa fall kunde tjejbanden väcka en del intresse och uppnå viss popularitet på lokal nivå, men längre än så nådde det just aldrig. Därför var det också mycket svårare för unga kvinnor att hitta kvinnliga förebilder att se upp till och ta efter, medan grabbarna hade hur många manliga rockare som helst att ta inspiration av.
Men det hindrade ändå inte vissa kvinnor från att målmedvetet gå sina egna vägar och plugga elgitarren i förstärkaren och vrida upp volymen så det skallrade i garagets fönsterrutor.
Fanny visade vägen
Ett av dessa band var amerikanska Fanny. De visade att det inte var enbart männen som kunde både släppa loss och lira tajt samtidigt.
Fanny startade år 1969 i Los Angeles av kvinnor som lirat i olika tjejband ända sedan början av 1960-talet. Det var producenten Richard Perry som upptäckte dem och som övertalade ett skivbolaget att ge dem kontrakt.
Fannys första större hit blev låten Charity Ball (1971) som blev en topp-40-hit i USA.
KLICKA HÄR för att höra "Charity Ball" med Fanny.
Fanny turnerade världen över främst som förband för bland andra Slade, Jethro Tull och Humble Pie. År 1975 kom Fannys största hit Butter Boy (topp-30), men då hade bandet nyligen slutat.
Fina karriärer
Flera av Fannys medlemmar fortsatte inom musiken och fick fina karriärer som musiker för andra artister.
Gitarristen June Millington blev musikproducent. Hon har även ett musikläger för unga kvinnor. Tillsammans med sin syster Jean har de fortsatt som The Millingtons och gav senast år 2011 ut en skiva på Junes skivbolag Fabulous Records.
Patti Quatro fick en karriär som uppskattad gitarrist och studiomusiker för sin syster Suzi Quatro, Electric Light Orchestra, Keith Moon, France Gall med flera.
Trummisen Brie Brandt går numera under namnet Brie Howard och av alla före detta Fanny-medlemmar fick hon den kanske mest mångsidiga karriären. Efter Fanny spelade hon både i studio och live med Carole King, Jimmy Buffett, Elton John, Robbie Nevil och Jack Wagner.
Brie Howard har även varit med i banden American Girls och Boxing Gandhis som bägge gett ut skivor. Boxing Gandhis finns ännu. Dessutom har hon agerat i flera långfilmer.
Bowie saknade Fanny
Ett av många Fanny-fans som saknade dem var David Bowie. Ännu år 1999 pratade han varmt om dem i en intervju där han hoppades att de en dag skulle få det erkännande de länge gjort sig förtjänta av.
Mot slutet av Fannys karriär kom gitarristen Patti Quatro med i gruppen. Hon hade startat på 1960-talet i tjejbandet The Pleasure Seekers. År 1968 blev de ett av de första tjejbanden som fick ett större skivkontrakt. Bandet turnerade runt USA med en för sin tid rätt spektakulär scenshow.
KLICKA HÄR för att höra "What a Way To Die" med The Pleasure Seekers.
År 1969 bytte The Pleasure Seekers namn till Cradle och de började samtidigt spela litet tuffare och tyngre musik. Men det hann aldrig bli något desto vidare av Cradle heller därför att år 1971 erbjöds sångerskan och gitarristen i bandet ett solokontrakt. Hon var Pattis syster Suzi Quatro.
När Suzi Quatro slog igenom år 1973 var hon ungefär den enda kvinnan inom rocken som samtidigt sjöng, spelade sitt instrument, skrev låtar och ledde sitt eget band. Hon bevisade att man verkligen inte behövde vara man för att klara sig inom rockmusiken.
Suzi Quatro visade också att kvinnor kunde spela minst lika bra som män – och i många fall bättre.
Saknade förebilder
Susan Kay “Suzi” Quatro föddes år 1950 i Detroit, USA. När hon var 6 år gammal såg hon Elvis Presley på tv och så var hon fast. Men eftersom det inte fanns några motsvarande kvinnliga rockare hade Suzi heller ingen kvinnlig förebild att ta efter.
De som kom närmast var jazzsångerskan Billie Holiday och Mary Weiss i tjejpopgruppen Shangri-Las eftersom hon klädde sig så tufft. Shangri-Las är kanske mest kända för deras hit Leader of the Pack från år 1964.
KLICKA HÄR för att höra "Leader of the Pack" med The Shangri-Las.
Redan som 7-8-åring började Suzi Quatro spela klassiskt piano och trummor/percussion tillsammans med fadern som hade en egen jazztrio. När Suzi var 14 år gav fadern henne en fin Fender Precision-elbas och så hade Suzi hittat sitt främsta instrument.
Samma år – 1964 – fick Suzi komma med i systern Pattis band The Pleasure Seekers (senare Cradle). Där lärde hon sig mer konkret om hur det gick till att vara rockmusiker. Vilket var en bra skola inför solokarriären som inleddes år 1971.
Quatro upptäcktes
Suzi Quatro upptäcktes då av den brittiske musikproducenten Mickie Most. Som så många andra i musikindustrin letade även Most just då efter en kvinnlig rockare med attityd som kunde fylla den lucka som uppstått efter Janis Joplins död år 1970.
Strax före Suzi träffade Mickie Most hade ett annat skivbolag redan kontaktat henne och sagt att de kunde göra henne till den nya Janis Joplin. Till det hade Suzi svarat att hon inte ville bli den nya någonting, utan den första Suzi Quatro. Och det gick Mickie Most med på. Men det innebar att hon måste flytta till Storbritannien.
Suzi Quatros stora genombrott kom år 1973 med singeln och blivande glamrockklassikern Can The Can. Låten (liksom många andra av Quatros tidiga hittar) var skriven av den brittiska låtskrivar- och producentduon Nicky Chinn och Mike Chapman.
KLICKA HÄR för att höra "Can The Can" med Suzi Quatro.
Tillsammans fick de i rask takt stora hittar även med singlarna 48 Crash (1973), Daytona Demon (1973) och Devil Gate Drive (1974).
Suzi Quatro var på många sätt en pionjär som kvinna i den annars så mansdominerade rockvärlden. Visserligen hade det funnits kvinnliga rockartister tidigare som Janis Joplin och Grace Slick, men de hade inte tagit klivet lika fullt ut som Suzi Quatro. Hon var den första kvinnan som blev tagen på fullt allvar som både sångerska och rockmusiker. Och det kanske främst av rockindustrin.
Först men inte sist
Så Suzi Quatro var den första – men långt ifrån den sista. Hon skulle influera andra kvinnliga musiker som Tina Weymouth (Talking Heads och Tom Tom Club), KT Tunstall och tjejrockband som Girlschool och The Runaways.
Om Suzi Quatro visade att också kvinnor kunde vara tuffa solostjärnor inom rocken, så gjorde The Runaways detsamma på bandfronten.
The Runaways bildades år 1975 av trummisen Sandy West och kompgitarristen Joan Jett. Det skedde via producenten Kim Fowley. Han hjälpte dem även att hitta de övriga tjejerna till bandet. De mest kända av dem är sologitarristen Lita Ford och sångerskan Cherie Currie. De yngsta tjejerna i bandet var endast 16 år gamla när de startade The Runaways.
Varje tjej formade sin bandkaraktär efter någon av sina idoler, så att till exempel Joan Jett tog efter Suzi Quatro.
1976 kom bandets debut-LP The Runaways och den innehöll den låt som skulle bli deras mest kända – Cherry Bomb.
KLICKA HÄR för att höra "Cherry Bomb" med The Runaways.
The Runaways turnerade runt USA och var förband till bland annat Cheap Trick och Tom Petty and the Heartbreakers. I samband med deras andra LP – Queens of Noise (1977) – fick de även turnera på fler håll runtom i världen.
The Runaways räknades då ofta till den punkvåg som hade börjat växa fram trots att de själva saknade sådant samhälleligt budskap som ofta förknippas med i synnerhet den tidiga punken. The Runaways umgicks ändå gärna med band som Ramones, The Dead Boys, The Damned, Generation X och Sex Pistols.
Men det var i Japan som The Runaways skulle uppleva sina största framgångar. Om man ser till skivförsäljning och popularitet var de ett tag det fjärde största bandet där efter ABBA, Kiss och Led Zeppelin. Som ett tack till sina japanska fans gav de ut skivan Live in Japan.
Interna motsättningar
Efter det uppstod alltmer interna motsättningar i bandet så att till exempel Cherie Currie slutade och Joan Jett tog över sången. De övriga bandmedlemmarna började oftare strida om vilken musikalisk inriktning bandet skulle ta och det ledde slutligen till att The Runaways splittrades år 1979.
Av de före detta medlemmarna fick såväl Joan Jett som Lita Ford framgångsrika solokarriärer och basisten Micki (Michael) Steele som var med i början hittade man på 1980-talet i den mycket populära tjejgruppen The Bangles.
The Runaways var på så sätt smått revolutionerande att de var ett band som lirade hårdrock och protopunk. De var även kända för sina smått vågade scenshower.
Film om The Runaways
År 2010 kom en spelfilm som hette The Runaways och som handlade om bandet. Där spelade Kristen Stewart Joan Jett och Dakota Fanning Cherie Currie.
The Runaways existerade just när punken kom och med den började även allt fler kvinnor göra sig hörda inom rockmusiken.
Gör-det-själv-mentalitet
Kanske berodde det på punkens gör-det-själv-mentalitet. För mitt i allt insåg många kvinnor att de nödvändigtvis inte behövde någon man där bakom som litet styrde och ställde. Så som till exempel The Runaways hade haft med Kim Fowley och Suzi Quatro med Mickie Most.
Inom punken finns det många kvinnor som är värda att uppmärksammas och minnas. En av de viktigaste är Patti Smith.
Patti Smith föddes år 1946 i Chicago i USA. Hon är inte bara rockmusiker, sångerska och låtskrivare, utan även bildkonstnär och poet. Hon har aldrig sålt så värst stora mängder skivor, men anses ändå vara mycket viktig för främst den tidiga punken.
Det gäller inte minst hennes legendariska debutalbum Horses (1975) som öppnar med den berömda frasen ”Jesus died for somebody’s sins, but not mine”. Horses brukar ofta räknas som en av de mest inflytelserika albumen i synnerhet vad gäller den amerikanska punken.
KLICKA HÄR för att höra "Gloria" från Patti Smiths album "Horses".
Horses etablerade Patti Smith som ett av de viktigaste namnen i New Yorks punkvärld tillika med band som Ramones, Talking Heads och Blondie.
Blondie startade år 1974 och slog igenom fyra år senare med skivan Parallel Lines. På skiva var Blondie aldrig så värst punk. De var snarare det som skulle kallas new wave-musik och som föddes strax efter punken.
Den person som främst skulle komma att förknippas med gruppen Blondie var deras karismatiska sångerska Debbie Harry.
Debbie Harry inledde sin musikaliska karriär mot slutet av 1960-talet som bakgrundssångerska i folkrockgruppen The Wind in the Willows. Bandet gav ut en LP som inte många lade märke till (plats nummer 195 på USA:s albumlista) och de splittrades rätt snart efteråt.
Debbie Harry fortsatte i några andra band för att till sist landa i Blondie. Det startade hon med sin dåvarande pojkvän Chris Stein. Bandnamnet tog efter det epitet som så många män ropade efter Debbie när hon gick omkring i sitt blonderade hår.
Fotogenisk
Tack vare sitt fotogeniska utseende blev Debbie Harry snabbt någon av en ikon för punken i New York i mitten av 1970-talet. Hon spelade själv gärna på sin sensuella sexualitet och tuffa look.
Men det hela gick kanske litet för långt eftersom väldigt många trodde att det var Debbie som var Blondie. Därför lät de år 1979 trycka upp rockmärken med texten ”Blondie is a group”.
År 1981 gav Debbie Harry ut ett pressmeddelande där hon klargjorde att hon hette varken Debbie Blondie eller Debbie Harry utan Deborah Harry (även om hon var döpt till Angela Tremble). Samtidigt inledde hon sin solokarriär. Hon har även varit med i flera filmer som Videodrome (1982), Hairspray (1988) och Six Ways to Sunday (1997).
Kvinnliga punkband
Med punkens genombrott under 1970-talets andra hälft började även kvinnorna synas alltmer inom musiken. Det här gällde i synnerhet Storbritannien där det dök upp helt eller nästan helt kvinnliga punkband som The Slits, The Raincoats, Mo-dettes, Dolly Mixture och The Innocents.
Kurt Cobain från Nirvana och Kim Gordon från Sonic Youth var två stora fans av The Raincoats. I sin konvoluttext till Nirvanas samlingsplatta Incesticide (1993) hyllar Cobain The Raincoats.
KLICKA HÄR för att höra "Fairytale in the Supermarket" med The Raincoats.
Den nya uppmärksamheten tack vare Nirvana var en av orsakerna till att The Raincoats kom samman igen år 1993 trots att medlemmarna gått skilda vägar redan nio år tidigare. The Raincoats håller på än idag.
Kvinnlig drivkraft
Men det fanns även band där de flesta av medlemmarna var män, men där den största skapande och drivande kraften var en kvinna (eller två). Sådana band var till exempel X-Ray Spex, Siouxsie and the Banshees och Heart.
1977 gav X-Ray Spex ut debutsingeln Oh Bondage Up Yours!. Den var skriven av bandets sångerska och frontkvinna Poly Styrene. Låten räknas än idag som en punkklassiker.
KLICKA HÄR för att höra "Oh Bondage Up Yours!" med X-Ray Spex.
Siouxsie and the Banshees bildades under den stora punkvågen år 1976 av sångerskan Siouxsie Sioux och basisten Steven Severin. De blev kända som ett post-punkband med egna ljudbilder och speciella rytmer. De hade en egen stil som fick publiken att haja till. Inte minst tack vare Siouxsie Sioux:s personliga sångröst och vilda utseende med hårt sminkat ansikte och fluffiga svarta hår.
Första gothrockaren
Siouxsie Sioux har ibland pekats ut som den första gothrockaren.
KLICKA HÄR för att höra "Hong Kong Garden" med Siouxsie and the Banshees.
Siouxsie and the Banshees har influerat flera band och artister som Shirley Manson i Garbage, PJ Harvey, Courtney Love, Ana Matronic i Scissor Sisters, The Smiths, U2, Robert Smith i The Cure och Gossip.
En artist som lyckades få nytt liv i sin karriär genom att litet rida på punk/new wave-vågen var Marianne Faithfull. I mitten av 1960-talet hade hon gett ut ett par rosade skivor, men efter det gick det snabbt utför för såväl hennes karriär som liv.
Från hemlös till comeback
Marianne Faithfull gick på heroin, var hemlös i två år och led av anorexi. Hon drabbades även av svår inflammation i struphuvudet som tillika med hennes osunda leverne ledde till att hennes tidiga väna sångstämma radikalt förändrades, sprack och blev både lägre och raspigare.
Tack vare några vänners ingripanden började Marianne småningom göra sig fri från sitt beroende och hitta tillbaka till livet igen. År 1979 skulle hon göra stor comeback med den rosade skivan Broken English.
Musikaliskt är Broken English en elektronisk new wave-platta med element av punk, blues och reggae. Tack vare singlarna The Ballad of Lucy Jordan och titelspåret blev albumet en topp-5-hit i flera länder.
KLICKA HÄR för att höra "The Ballad Of Lucy Jordan" med Marianne Faithfull.
Broken English räknas idag som en klassiker och även om Marianne Faithfull skulle kämpa med drogerna ännu några år till innebar den ändå början på hennes comeback och fortsatta karriär som gjorde att hon idag ofta räknas till en av de viktigaste kvinnorna inom rocken.
Allt inte punk
Men all musik under slutet var 70-talet var inte punk, post-punk eller new wave.
År 1978 slog en ung brittisk dam vid namn Kate Bush igenom stort med sin debutsingel Wuthering Heights.
KLICKA HÄR för att höra "Wuthering Heights" med Kate Bush.
Trots att hon var endast 19 år gammal och det var hennes första singel, så visade Kate Bush från första början vem som bestämde.
Skivbolaget ville att låten James and the Cold Gun skulle bli första singeln från hennes debutalbum The Kick Inside. Men Kate Bush insisterade på att Wuthering Heights skulle bli första singeln.
Till sist gav skivbolaget efter och Wuthering Heights blev inte bara en listetta, utan även den största singelframgången någonsin för Kate Bush. Det var dessutom första gången som en kvinna fick en brittisk listetta med en egenhändigt skriven sång.
Kate Bush är även den första kvinnliga soloartisten som toppat den brittiska albumlistan och den första kvinnan vars skiva debuterat på albumlistans första plats. Dessutom är Kate Bush den enda kvinnliga artist vars samtliga skivor placerat sig bland topp-10 under fem decennier (1978-2011).
Kate Bush har varit oerhört inflytelserik för många senare artister som Tori Amos, Charli XCX, k.d. lang, Paula Cole, Bat For Lashes och Alison Goldfrapp i Goldfrapp.
En av de främsta låtskrivarna
En speciellt uppskattad kvinnlig artist på i synnerhet 1970-talet var Joni Mitchell. Visserligen är Joni Mitchell ingen rockartist per se, men hon är ändå värd att nämnas i detta sammanhang. Till exempel musiktidningen Rolling Stone har hyllat henne som en av de främsta låtskrivarna någonsin – överlag och inte enbart som kvinnlig låtskrivare.
Joni Mitchell slog igenom redan mot slutet av 1960-talet med till exempel låten Both Sides, Now, men det var i början av 1970-talet som hon skulle bli riktigt känd. Det var tack vare låtar som Big Yellow Taxi, Carey, Woodstock, Free Man in Paris och Help Me.
KLICKA HÄR för att höra "Big Yellow Taxi" med Joni Mitchell.
Joni Mitchell var en av de allra första kvinnliga artisterna som lyckades hålla fast vid publiceringsrättigheterna till sin egen musik. Det var väldigt ovanligt på 1970-talet då musikvärlden ännu var kraftigt mansdominerad och där de kvinnliga artisterna främst sjöng andras låtar och lanserades med hjälp av sexuell utstrålning.
Vågade gå emot
Mitchell vågade ändå gå emot allt det för att istället vara en artist på sina egna villkor så långt det var möjligt. Hon har ändå aldrig varit någon uttalad feminist.
Ellie Goulding, Corinne Bailey Rae, Haim, Taylor Swift och Madonna är bara några artister som nämnt Joni Mitchell som en stor influens. Madonna har sagt att Mitchell var den första kvinnliga artist som verkligen talade till henne som tonåring och det var i synnerhet tack vare låttexterna.
Särskilt omnämnade
Ett särskilt omnämnade är även Stevie Nicks och Christine McVie i Fleetwood Mac värda. De må bägge vara medlemmar i ett band som annars består av män, men bägge har de ändå ända sedan 1970-talet befäst sina positioner som inte enbart betydande bandmedlemmar i Fleetwood Mac, utan även som framgångsrika låtskrivare, musiker och soloartister.
Stevie Nicks och Christine McVie skrev (var för sig) singlarna och topp-10-hittarna Dreams, Don't Stop och You Make Loving Fun från Fleetwood Macs mest hyllade skiva Rumours (1977). Dessutom kom Stevie Nicks första soloalbum Bella Donna (1981) etta på den amerikanska albumlistan.
Progg- och kvinnorörelser
Under 1970-talet växte både progg- och kvinnorörelserna sig allt starkare i Sverige och det återspeglades även i musiken. Där bildades då kvinnoband som Andra bullar, Husmoderns bröst, Häxfeber, Mixed media, Tintomara och Röda bönor.
Samtliga medlemmar i Röda bönor var kvinnor förutom Mats G Bengtsson från Blå Tåget. Några av Röda bönors mest kända låtar är Diskoteksjakt, Sången om sexualmyterna, Det ska bli slut på rumban, Nu har vi tröttnat och Oh, Carol.
KLICKA HÄR för att höra "Diskoteksjakt" med Röda Bönor.
År 1971 gavs det ut en litet speciell skiva i Sverige betitlad Sånger om kvinnor. Det var den feministiska organisationen Grupp 8 som ville ge ut en platta med låtar som handlade om kvinnors villkor och vardag i 70-talets Sverige. Texterna är både personliga och politiska.
Tanken var att hela skivan skulle göras med enbart kvinnokrafter, men de lyckades inte hitta tillräckligt många kvinnliga tonsättare och musiker. Därför skrevs musiken (inte texterna) av män och det var även män som spelade på skivan.
Musikerna kom från band som Blå tåget och Gläns över sjö & strand. Det här var något som Sånger om kvinnor fick en del kritik för.
Trots det är skivan idag något av en klassiker med kända låtar som Vi är många och Vi måste höja våra röster.
KLICKA HÄR för att höra "Vi är många" från "Sånger om kvinnor".
Få finska rocktjejer
I Finland hördes det ännu på 1970-talet endast få kvinnor inom rockmusiken. I schlagervärlden och discon fanns det nog gott om dem (till exempel Vicky Rosti, Taiska, Ami och Monica Aspelund), men inte i rocken.
Ett av undantagen var sångerskan Muska Babitzin. Hon kom från en musikalisk familj och även hennes bröder Kirka och Sammy Babitzin blev kända sångare. Redan på debutsingeln Kirjoita postikorttiin (1971) visade Muska att hon besatt en rockröst av rang.
KLICKA HÄR för att höra "Kirjoita postikorttiin" med Muska.
Muska fick sin största hit år 1973 med Krokotiili rock, det vill säga en finsk version av Elton Johns Crocodile Rock. Muska fortsatte att ge ut skivor under hela 70-talet, men sedan dalade hon i popularitet.
En annan kvinnlig inhemsk rocksångerska som startade på 1970-talet var Anne Taskinen. Hon är bättre känd under sitt artistnamn Heinäsirkka och hon slog först igenom år 1977 som sångerska i bandet Sleepy Sleepers. Två år senare kom hennes första solosingel. Även om det skulle dröja ända till år 1985 för debutplattan att komma.
KLICKA HÄR för att höra "Nykyhetken nainen" med Heinäsirkka.
Heinäsirkka lär vara den första kvinnan i Finland som själv skrev både text och musik till sina låtar och dessutom framförde dem själv. På så sätt banade hon väg för fler och framtida finländska singer-songwriter-kvinnor.