Lågkonjunktur och söndrig och dov musik, så minns kanske många 90-talet. Feminismen tog olika musikaliska uttryck; riot grrrl-rörelsen utmanade rockens heterosexuella normer och Spice girls peppade miljontals flickor och unga kvinnor.
Del 4 i Svenska Yles serie om kvinnor i musiken handlar om 90-talet.
1990-talet började dystert
Decenniets mest omvälvande händelse inträffade redan år 1991 då Sovjetunionen rasade samman och Warszawapakten upplöstes. Det innebar samtidigt slutet på det kalla kriget mellan öst och väst.
Det här ledde till att USA blev den enda supermakten och tog sig rollen som något av världspolis.
Finland drabbades av lågkonjunktur, företag gick i konkurs och arbetslösheten spred sig. Stämningen i landet var nedslagen och den dominerande, dystra musikstilen grunge var som ett soundtrack till den allmäna stämningen i landet.
Efter det kalla kriget kom den så kallade digitala revolutionen tack vare att först datorer och sedan även internet blev allt vanligare i hemmen.
En mer extrem form av nationalism växte sig allt intensivare och det ledde till etniska konflikter och direkta krigshandlingar på bland annat Balkan och i Rwanda.
Några andra av 90-talets mer uppmärksammade händelser var Estoniakatastrofen 1994, prinsessan Dianas död år 1997, skolmassakern på Columbine High School i USA år 1999 och den globala Y2K-rädslan som kom när millennieskiftet närmade sig.
På den mer positiva fronten kan ändå Finlands första VM-guld i ishockey år 1995 nämnas. Liksom att man nu för första gången upptäckte planeter även på annat håll i universum än bara i vårt eget solsystem.
Video- och datorspelskulturen började blomstra och på musikfronten kom bland annat grunge, techno, house och Eurodance. Den alternativa rocken blev mer mainstream liksom hiphop och gangstarap.
Olika pojkband var mycket populära över hela världen, ravescenen blev allt större och här i Norden upplevde black metal-musiken något av en renässans.
Riot Grrrl
Redan i början av decenniet föddes den feministiska underground-hardcore-punkrörelsen Riot Grrrl i den amerikanska nordvästra delstaten Washington. Det vill säga samma delstat där grungen föddes. Men grungen kom främst från Seattle, medan riot grrrl kom från delstatens huvudstad Olympia.
Riot Grrrl hade samma gör-det-själv-mentalitet som grungen och punken, men startade som en motreaktion till de mansdominerade rockbanden som då var populära.
Bikini Kill, Bratmobile och Sleater-Kinney blev populära band inom riot grrrl-rörelsen och Kathleen Hanna i Bikini Kill blev något av rörelsens ledare.
De tog sin inspiration av 70- och 80-talens tuffa kvinnomusiker som Siouxsie Sioux, The Slits, Au Pairs med Lesley Woods i spetsen, The Raincoats, Patti Smith, Chrissie Hynde, Lydia Lunch, The Runaways, Joan Jett och Poly Styrene i X-Ray Spex.
Låttexterna inom riot grrrl-musiken handlade ofta om sexualitet, våldtäkt, rasism, patriarkat, homofobi, kvinnomisshandel i hemmet, kvinnornas frigörelse och rätt att få uttrycka sig i samhället.
Rörelsen lockade även queercore-band som Team Dresch och The Third Sex.
Girl power
Riot grrrl började avta i mitten av 1990-talet då många inom rörelsen kände att deras ursprungligen rätt radikala budskap hade förtunnats av dels massmedia som missförstod det hela och dels av girl power-grejen som kom i samband med Spice Girls.
Men girl power var inget som Spice Girls hade skapat. Ett av de tidigaste ursprungen kan hittas i tjejgruppen Mint Juleps låt Girl to the Power of 6 från år 1987.
Klicka här för att höra "Girl to the Power of 6" med Mint Juleps.
Girl Power var även ett namn som Kathleen Hanna i riot grrrl-rörelsen använde som titel på en feministisk undergroundtidskrift. Hon sade att det var en term som inspirerats av black power-rörelsen och dess namn.
Ibland skrevs även girl power som grrrl power, det vill säga på motsvarande sätt som riot grrrl.
Flera av musikerna från riot grrrl-rörelsen är fortfarande aktiva, till exempel bandet Sleater-Kinney. Efter Bikini Kill fortsatte Kathleen Hanna med banden Le Tigre och The Julie Ruin.
År 2013 kom dokumentärfilmen The Punk Singer som handlar om Kathleen Hanna, hennes oroliga uppväxt, via det musikaliska och feministiska engagemanget till hur hon idag kämpar mot den svåra borrelia som hon lider av.
Kvinnofestivaler
Riot grrrl gav även upphov till minst två musikfestivaler som betonade kvinnliga band och artister – Lilith Fair och Ladyfest.
Lilith Fair fanns egentligen bara åren 1997-99 samt 2010, men Ladyfest har vuxit från den första som hölls år 2000 i Olympia, Washington, till att bli ett globalt fenomen. Idag ordnas det årligen flera Ladyfest-festivaler jorden runt.
Trots den relativa framgången blev riot grrrl-rörelsen ändå en mindre företeelse jämfört med girl powern som blev ett enormt globalt fenomen. Det var inte minst tack vare Spice Girls som slog igenom stort år 1996 med deras debutsingel Wannabe. Den blev listetta i hela 37 länder.
Klicka här för att höra "Wannabe" med Spice Girls.
Spice Girls är den kommersiellt sett mest framgångsrika tjejgruppen någonsin. Tack vare girl power-fenomenet blev de en av de största popikonerna under hela 1990-talet. Ett tag var Scary, Baby, Ginger, Posh och Sporty ungefär lika kända individer som John, Paul, George och Ringo. Alltså The Beatles.
Spice Girls startade
Idén till Spice Girls föddes år 1994 när ett managerbolag ville skapa en kvinnlig motsvarighet till den tidens oerhört populära pojkband som Take That och East 17.
Efter flera veckors provsjungningar och tester fastnade de till sist för Melanie ”Scary Spice” Brown, Melanie ”Sporty Spice” Chisholm, Emma ”Baby Spice” Bunton, Geri ”Ginger Spice” Halliwell och Victoria ”Posh Spice” Adams (nu Beckham).
Målgruppen för Spice Girls var från första början unga flickor. Genom att ge de fem medlemmarna olika identiteter ungefär som seriefigurer kunde de flesta i målgruppen hitta någon att känna igen sig i.
Spice Girls blev långt kända för den girl power de visade prov på. Det vill säga att tjejer är starka och tjejer kan.
För många var Spice Girls den första kontakten med termen girl power, men det var inte de som hittade på den – de bara gjorde den mer känd.
Förutom Mint Juleps år 1987 och riot grrrl-rörelsen i början av 1990-talet hade uttrycket girl power även använts av bland annat det walesiska indiebandet Helen Love och popduon Shampoo som år 1996 gav ut en skiva och en singel betitlade just Girl Power.
Klicka här för att höra "Girl Power" med Shampoo.
Kritiska röster
Även om tanken med girl power var god – att förhöja tjejers självkänsla – så höjdes det även kritiska röster mot fenomenet.
Vissa menade att termen alltför starkt förknippades med kommersialism och sexualitet och att unga flickor kunde få en snedvriden bild av hur man skulle se ut. Något som långt berodde på Spice Girls och deras image.
Vissa kritiker gick till och med så pass långt som att anklaga Spice Girls för att använda girl power-grejen enbart som ett billigt marknadsföringsknep utan något djupare budskap där bakom.
Girl powern blev ändå ett globalt fenomen och miljontals unga tjejer tog den till sig. Det hela lever fortfarande vidare och termen girl power finns idag i Oxford English Dictionary vilket säger mycket om dess kulturella inverkan och betydelse.
Tuff och stolt
Den här tuffa och stolta hållningen fanns även hos litet råare kvinnliga rockband som L7 och Courtney Loves Hole. Bägge hade startat redan på 1980-talet, men skulle nå toppen under 90-talet. L7 med skivorna Bricks Are Heavy (1992) och Hungry For Stink (1994) samt Hole med Live Through This (1994) och Celebrity Skin (1998).
Klicka här för att höra "Celebrity Skin" med Hole.
Både L7 och Hole (främst Courtney Love) visade upp både på scenen och i intervjuer en självsäker och tuff attityd som alla inte på den tiden ännu var vana vid att se hos kvinnliga rockartister.
De ville helt enkelt utmana den stereotypa bilden av hur kvinnorockare skulle vara och bete sig. Att även de kunde – och ville – agera (minst) lika vilt som deras manliga kollegor. Och att det var helt okej.
När L7 uppträdde på Readingfestivalen år 1992 fick de tekniska problem med ljudet som ledde till att publiken blev rastlös och började kasta lera upp på scenen.
Då drog sångaren och gitarristen Donita Sparks ut sin tampong och slängde den på publiken med orden ”Eat my used tampon, fuckers!”. Den tampongen är fortfarande känd som en av de mest ohygieniska rocksouvenirerna någonsin.
Samma år väckte Donita Sparks en del uppståndelse när L7 uppträdde i det direktsända brittiska tv-programmet The Word där hon mitt i allt drog ner sina byxor och spelade resten av låten med bar underkropp.
Det var ändå ingenting jämfört med det mestadels kvinnliga rockbandet Rockbitch (1989 – 2002). De uppträdde ofta mer eller mindre nakna och inkorporerade ibland direkt sexuella element som cunnilingus i scenshowen.
I något skede av en Rockbitch-spelning kunde det även hända att publiken fick bli mer delaktig via något som kallades för ”The Golden Condom”.
Det gick ut på att bandet slängde ut en kondom till publiken och den som lyckades fånga den – man eller kvinna – fick komma backstage där en eller flera av bandmedlemmarna sedan hade en intim stund med vinnaren.
Sexuella element
Men Rockbitch var inte de första kvinnliga musikerna att inkorporera sexuella element i scenshowen.
Wendy O. Williams var sångerska i det amerikanska 80-tals punkbandet The Plasmatics. Hon var en före detta strippa och uppträdde för det mesta nästan helt naken. Ibland hade hon enbart raklödder eller svart tejp som dolde hennes mer privata delar.
Förutom Wendys lättklädda scenutstyrsel var The Plasmatics även kända för att på scenen förstöra gitarrer med motorsåg, krossa tv-apparater med slägga och spränga sönder bilar.
Så man kunde kanske se det som att Rockbitch endast fortsatte på den linje som The Plasmatics hade stakat ut redan under det föregående decenniet. De tog det bara ett steg vidare.
Alla kvinnliga 90-tals rockare var förstås inte lika extrema som Rockbitch eller L7. Men det betydde inte att de för den skull saknade attityd.
Iögonfallande artist
En av de mest iögonfallande kvinnliga artisterna som slog igenom på 1990-talet var isländska Björk. Hon blev först känd på 1980-talet med bandet The Sugarcubes och låtar som Birthday, Deus och Hit.
Klicka här för att höra "Birthday" med The Sugarcubes.
Det var ändå som soloartist Björk skulle bli mest känd. Redan hennes första soloskiva efter The Sugarcubes – Debut (1993) – blev en topp-10-säljare i flera länder.
En stor orsak till Björks framgångar var hennes speciella blandning av det drömskt visuella i såväl videon som utstyrsel samt hennes experimentellt stilblandande musik som lät som ingen annans. Och förstås hennes alldeles personliga sångröst.
Björks musik är ungefär lika bred som hennes musikaliska bakgrund. Bland hennes influenser finns till exempel Karlheinz Stockhausen, Kraftwerk och Brian Eno. Men även en hel del kvinnliga artister som Abida Parveen, Chaka Khan och Kate Bush.
Klicka här för att höra "Human Behaviour" med Björk.
Det var ändå främst singer-songwritern Joni Mitchell som inspirerade Björk att börja skriva egen musik. I Jonis musik hörde Björk kvinnliga känslor, energi, vishet, mod och fantasi. Allt detta fann Björk synnerligen befriande.
Fler singer-songwriters
Men Björk var inte ensam – det fanns många fler kvinnliga artister på 90-talet som fortsatte på singer-songwriter-traditionen.
Alanis Morissette slog igenom stort år 1995 med hennes tredje album Jagged Little Pill och hitsinglarna You Oughta Know, Hand in My Pocket, Ironic, Head over Feet och You Learn.
Ett par år innan hade även Tori Amos blivit berömd tack vare singlar som Crucify, Cornflake Girl och Pretty Good Year. 1996 fick hon även en listetta med Professional Widow.
Andra nämnvärda kvinnliga singer-songwriters som kom på 1990-talet är Sheryl Crow, Shania Twain, Fiona Apple, Liz Phair, Juliana Hatfield, Jewel och Natalie Merchant.
Liksom Melissa Etheridge som i och för sig debuterade redan i slutet av 1980-talet, men det var på 90-talet som hon skulle få sina största framgångar. Det samma gäller för Bonnie Raitt vars debutplatta kom redan år 1977, men det var ändå 1990-talet som skulle bli hennes största decennium.
Större uppskattning
1990-talet var även årtiondet då allt fler kvinnliga musiker alltmer började uppskattas som just musiker och inte enbart för att vara kvinnliga musiker. Förutom ett par tidigare undantag hade det varit litet tunnsått på den fronten.
Ett sådant undantag var percussionisten Sheila E. som på 1980-talet blev allmänt känd tack vare hennes samarbete med Prince.
Sheila E. var ändå inget okänt namn inom musikvärlden. Redan före Prince hade hon spelat med stora namn som George Duke, Lionel Richie, Marvin Gaye, Herbie Hancock och Diana Ross.
Basen gemensamt instrument
Andra kvinnliga musiker som nu lyftes fram var till exempel Tina Weymouth i banden Talking Heads och Tom Tom Club, Kim Deal i The Pixies och The Breeders samt Kim Gordon i Sonic Youth. Intressant nog hade alla dessa tre basen som gemensamt instrument.
Liksom Gail Ann Dorsey som spelat bas med Tears For Fears, Lenny Kravitz, Bryan Ferry, Boy George, Indigo Girls, Khaled, Jane Siberry, The The, Skin, Gwen Stefani, Charlie Watts, Seal, Gang of Four, Susan Werner, Ani DiFranco och Dar Williams. Plus att hon var David Bowies basist från 1995 och fram till hans död år 2016.
En annan mycket erkänd kvinnlig basist är Meshell Ndegeocello.
Meshell Ndegeocello föddes som Michelle Johnson, men som 17-åring tog hon sig efternamnet Ndegeocello vilket lär betyda ”fri som en fågel” på swahili. År 1993 kom hennes debutalbum Plantation Lullabies. Det gavs ut på Madonnas skivbolag Maverick Records.
Ndegeocello har rosats under hela sin karriär och det har sagts att hon var något av upphovet till musikstilen neosoul som blev känd med artister som D'Angelo, Erykah Badu, Lauryn Hill och Alicia Keys.
En annan kvinnlig musiker som fått massvis med erkänsla, men vars kommersiella genombrott aldrig riktigt kommit är Ani DiFranco från New York. Hon skivdebuterade år 1990 och har sedan dess i stadig takt gett ut nya skivor.
Ani DiFrancos texter baserar sig långt på självupplevda saker och är även ofta politiska. Hon tar upp ämnen som rasism, sexism, homofobi, fattigdom, krig och aborträtten i USA.
Men om man pratar om rätt okända kvinnliga musiker som förtjänar att bli mer kända finns det ett namn som sticker ut och det är Carol Kaye.
Även om namnet Carol Kaye är obekant för de flesta, så gäller det motsatta för de låtar hon trakterat bas på.
Där finns The Beach Boys-hittarna Help Me, Rhonda, Sloop John B och California Girls liksom Nancy Sinatras These Boots Are Made For Walkin’, Ike & Tina Turners River Deep – Mountain High, Simon & Garfunkels Homeward Bound, I'm a Believer med The Monkees och Glen Campbells största hit Wichita Lineman.
Klicka här för att se trailern till dokumentären om Carol Kaye.
Sammanlagt har Carol Kaye medverkat på över 10.000 inspelningar sedan 1960-talet. Det är mycket tack vare att hon på 60- och 70-talen var en del av The Wrecking Crew.
Det var en sammansättning mycket anlitade studiomusiker i Los Angeles som spelade med till exempel Jan & Dean, Sonny & Cher, Barry McGuire, The Mamas & the Papas och Frank Sinatra. Musikproducenten Phil Spector blev så pass tänd på dem att han gjorde The Wrecking Crew till något av sitt husband.
En annan berömd musikproducent och artist – Quincy Jones – blev så pass imponerad av att jobba med Carol Kaye att han i sin självbiografi skrev att kvinnor som basisten Carol Kaye kunde spela vad som helst och lämna männen i dammet bakom sig.
Svenska artister utomlands
På 1990-talet började flera svenska kvinnliga artister att röna en hel del uppskattning även utomlands. Det var dels namn som Nina Persson i The Cardigans, systrarna Malin och Jenny Berggren i Ace of Base och Marie Fredriksson i Roxette. Men även popartisten Robyn och i viss mån även Sahara Hotnights som startades då medlemmarna fortfarande var i tonåren.
Robyn slog igenom år 1995 med singlarna You’ve Got That Somethin’ och Do You Really Want Me (Show Respect).
Efter diverse meningsskiljaktigheter med tidigare skivbolag startade Robyn år 2004 det egna skivbolaget Konichiwa Records som nästan uteslutande ger ut endast hennes egen musik. På så sätt har hon lyckats behålla makten över den egna kreativa processen.
Stina Nordenstam är en artist som aldrig nått några stora kommersiella framgångar, men som är det som brukar kallas för en musikernas musiker. Det vill säga en artist som verkligen uppskattas av andra artister.
År 2013 utsåg den svenska musiktidningen Sonic albumet And She Closed Her Eyes till den bästa svenska skivan någonsin. Plattan hade kommit ut år 1994 och artisten var just Stina Nordenstam.
Förutom den egna soloproduktionen har Stina Nordenstam samarbetat med så skilda artister som Freddie Wadling, Yello och Brett Anderson från Suede. Hennes låt Little Star finns med i soundtracket till filmen Romeo & Julia med bland andra Leonardo DiCaprio.
Klicka här för att höra "Little Star" med Stina Nordenstam.
Eva Dahlgren hade haft rätt stora framgångar redan på 1980-talet med bland annat skivorna Ung och stolt (1987) och Fria världen 1.989 (1989) som hade singeln Ängeln i rummet. Den fick år 1989 en Grammis som årets låt. Men hennes mest sålda skiva kom år 1991 – En blekt blondins hjärta.
En blekt blondins hjärta toppade den svenska albumlistan och gav henne fem Grammispriser, bland annat årets album och årets artist. Skivan innehöll sådana blivande Eva Dahlgren-klassiker som Gunga mej, Kom och håll om mej och dunderhitten Vem tänder stjärnorna som fick en Grammis som årets låt.
Eva Dahlgren är även en av de mest populära svenska artisterna i Finland. Här har hela fem av hennes album sålt guld.
Fler finska popband
I Finland började det på 90-talet dyka upp alltfler kvinnliga pop- och rockband som Taikapeili, Hunajamelonit och Tarharyhmä.
Tarharyhmä gav ut två plattor åren 1993-94 och gjorde sedan även några demoinspelningar på engelska med tanke på den eventuella japanska marknaden. I Japan rådde just då en boom för både kvinnorockare och för sådant som kom från Skandinavien och Norden.
Klicka här för att höra "Jääyö" med Tarharyhmä.
Med tanke på en möjlig internationell karriär fick gruppen namnet Kindergarten. De väckte nog visst intresse i Japan, men inte tillräckligt för något skivkontrakt. Varefter bandet splittrades.
Idag är Tarharyhmä kanske mest känt för att skådepelerskan Minna Haapkylä spelade bas och Maija Vilkkumaa sjöng och spelade gitarr där. Maija Vilkkumaa inledde sin solokarriär mot slutet av 90-talet, men den skulle ta verklig fart först efter millennieskiftet.
Jonna Tervomaa blev känd år 1983 när hon som blott 10-åring vann Syksyn sävel-tävlingen med låten Minttu sekä Ville. I ett par-tre år var Jonna en känd barnstjärna i Finland, men sedan tog det slut och hon satsade på basket istället. Hon blev både finsk mästare och fick spela i landslaget.
När Jonna sedan fortsatte med att studera litteratur i Helsingfors brukade hon emellanåt uppträda för skojs skull med låtar av till exempel Sheryl Crow och The Police. För dessa små gigs spelade Jonna in ett demoband som till sist hamnade hos ett skivbolag.
Jonna ville ändå inte skynda med någon skivinspelning, utan ville först utvecklas som musiker och hitta sin stil. Och efter en skivpaus på 12 år kom hennes vuxendebut Jonna Tervomaa år 1998.
Klicka här för att höra "Suljettu sydän" med Jonna Tervomaa.
Det var dock vissa kritiker som först reagerade skeptiskt mot det hela och litet fnyste åt att en före detta barnstjärna flera år senare skulle försöka igen. Men det var ändå ännu fler kritiker som rosade plattan och hennes comeback. Skivan belönades sedan med tre stycken Emma-priser. Samtliga Jonna Tervomaa-skivor har efter det blivit topp-5-hittar i Finland.
Man kan ändå inte prata om musiklivet i Finland under 1990-talet utan att ta upp fenomenet Nylon Beat.
Teflon love, Rakastuin mä looseriin, Viimeinen, Seksi vie ja taksi tuo och Viha ja rakkaus var bara några av deras många hitsinglar.
Klicka här för att höra "Viimeinen" med Nylon Beat.
Duon Jonna Kosonen och Erin Koivisto hade Nylon Beat åren 1995-2003 och under den tiden fick de 8 guldskivor och 7 platinaplattor. År 1999 fick de även en Emma som årets bästa grupp.
Visserligen var det andra som skrev all deras musik och de själva skrev endast vissa av låttexterna, men Nylon Beat blev ändå ett av Finlands mest populära band. Idag är bägge medlemmar soloartister och uppträder under namnet Jonna Geagea och Erin Anttila.