Vi har inte brist på svart, blänkande slaskigt decembermörker. Nej, snarare är det gott om den mörkervaran. Det vi däremot har brist på är det genuina mörker som är avsaknad av ljus.
När såg du stjärnhimlen senast? När betraktade du Karlavagnen eller polstjärnan? När sträckte du på nacken, vände dig bort från din blåa skärm och riktade blicken mot någonting större än dig själv? När upplevde du dig omsluten av det mörka men med alla myriader av stjärnor som sällskap högt uppe i rymden?
Det sägs att det finns tre saker som människan aldrig tröttnar på att betrakta: lekande barn, rinnande vatten och en levande låga. När lät du senast blicken vila på en levande låga mitt i ett kompakt mörker?
Det finns knappast något så rogivande som att sitta utomhus i mörker och betrakta en sprakande och värmande brasa.
Det är mil efter mil till lador och hus
där frosten går tjurig vid grind.
Här är lustigt i stockeldens gula ljus,
som darrar i nattens vind.
(ur "Helgdagskväll i timmerkojan" av Dan Andersson)
Ljusföroreningar
Vår så kallade civiliserade värld lider av ljusföroreningar. Överflödig belysning används ineffektivt och orsakar enorma utgifter. Djur och natur påverkas negativt. Produktionen av det viktiga hormonet melatonin hämmas hos människor som inte får tillräckligt med mörker under natten. Många av oss sover sämre på vintern än på sommaren fast det borde vara tvärtom. Prioriterar vi fel?
Vi närmar oss vintersolståndet och årets mörkaste dag. I december lyser vi febrilt och konstgjort upp vår omgivning. Hjälper det? Är det kanske motsatsen vi skulle vara i behov av. Kanske vi oftare borde vistas i kompakt mörker för att efteråt fullt ut kunna njuta av det ljusa.
Det är bättre att tända ett ljus än att förbanna mörkret
Konfucius
Bejakar vi mörkret känns det befriande. Det är bara i mörkret som vi kan se ljuset. Efter vintersolståndet kan det bara bli ljusare. ”Det är bättre att tända ett ljus än att förbanna mörkret” är ett citat som har tillskrivits Konfucius.
Var inte rädd för mörkret
ty ljuset vilar där.
Vi ser ju inga stjärnor
där intet mörker är.
(ur "Var inte rädd för mörkret" av Erik Blomberg)
Karin Rehnqvist har satt musik till dikten och skapat en rofylld körsång.
Snön är vit
Tänk också vilken lycka att snön är vit. Om den hade varit någon annan färg hade den inte lyst upp vår mörka nordiska vinter. Det är från mörker och köld vi härstammar, Finland är mörkt och kallt i december. Det är ett faktum som inte ens vi nutidsmänniskor kan rå på med all vår teknik. Bäst är att acceptera och inte streta emot.
En bristvara
Det blinkande, bländande, flerfärgade ljuset i våra städer och urbana miljöer tröttar ut oss och oroar oss. Det ger oss inget lugn. Det stressar och stjäl vår uppmärksamhet. Det får oss att snabbt stänga ytterdörren och tända ännu fler lampor. Det får oss att vistas ännu mindre utomhus.
Naturligtvis ska vi ha gatubelysning på vissa platser av säkerhetsskäl. Det ska vara tryggt att färdas. Men varför belysa allt och alla?
Äkta mörker är en bristvara i vår ”upplysta” tid.
Zacharias Topelius skrev:
Det mörknar ute och vindens sus
far över de dunkla dalar;
Natt faller över den armes hus
och rikemans stolta salar.
Var är det ljus, var är det ljus
som oss hugsvalar?
Jean Sibelius satte ett malande, enformigt men suggestivt pianokomp till den här dikten. Melodin gör små rörelser men surrar oftast på kring en och samma ton. Omfånget är aldrig större än en sext. Sången går i dur men känns märkligt nog som moll. Den börjar trevande men slutar hoppfullt, precis som texten i den sista versen.