En av de intressantare frågorna som ställs i Benny Booms nya Tupac-film, All Eyez on Me, handlar om huruvida Tupac Shakur var en svart ledare, en ”black leader”? Tyvärr sjabblar filmen lite grann bort det här ämnet i och med att den förenklar på fel sätt gällande motsättningarna kring rapparen.
Att Tupac var en i grunden kontroversiell karaktär står utom tvivel; han var en miljonsäljande hiphop-artist och en rappare som inte tvekade att skildra svåra ämnen från Amerikas skuggsidor där fattigdom och våld leder till elände, och där ofta just det ena leder till det andra, eller det ena beror på det andra och vice versa.
Det fanns av allt att döma också en tendens till våldsamhet i hans personlighet; en kort stubin och en dragning till vissa mindre hälsosamma eller hedersamma aspekter av hiphop-kulturen. Han bar till exempel skjutvapen och avstod inte från det goda livets lockelser när framgångarna kom.
Döden i Las Vegas
Att han också hade en mer ömsint sida och att han i sina texter alltid ställde sig på den svagares sida, är dock skäl at påpeka och till det här ska jag återkomma.
Men det var den här så kallade gangsta-attityden som han tidvis bejakade, som ådrog sig den mesta uppmärksamheten och som var orsaken till att också hans privatliv kantades av diverse våldsincidenter och fängelsedomar.
Hur det slutligen gick för honom är förstås lika välbekant som det är tragiskt. Händelserna som ledde till attacken på Tupac då han sköts till döds i skivbolagsbossen Suge Knights BMW i september 1996 i Las Vegas efter en Mike Tyson- match, hör till de mörkare kapitlen inom 1990-talets hiphop-historia.
Och det här innebar ännu inte ens slutet på historien.Ett halvt år senare hade också New York-rapparen Notorious B.I.G. aka Biggie Smalls fallit offer för våldet då han i Los Angeles den 9 mars 1997 gick samma öde till mötes som Tupac.
Orsakerna till dödsskjutningarna har sökts i en fejd mellan de rivaliserande öst- och västkustklickarna på USA:s hiphop-scen som hade blossat upp ett par år tidigare. Tupac representerade västkustbolaget Death Row, som alltså drevs av den beryktade Suge Knight, medan Notorious B.I.G. på Puff Daddys Bad Boy Records, brukar lyftas fram som motparten.
Ett tidigare skottdrama i New York
Men senare rön har gjort gällande att det här delvis är en förenkling och endast en del av sanningen. Jag kan exempelvis inflika att Tupac Shakur faktiskt föddes i New York och i början av 1990-talet ännu var på god fot med Biggie Smalls.
Hur som helst har mordgåtan om vem som sköt Tupac förblivit olöst till denna dag och desto vidare spekulationer kring snåriga konspirationsteorier drar jag mig för att här gå in på.
De vi vet är att han redan tidigare varit inblandad i ett skottintermezzo då han besköts på väg till en inspelningsstudio under ett besök i New York i november 1994. Den gången överlevde han och rapporterande kommentarer kring händelsen finns dokumenterade som inledande ljudklipp på hans tredje album, Me Aagainst the World.
Också i låtarnas texter hittar man på skivan en räcka referenser till skottintermezzot. If I Die Tonight, direkt efter introt hör till de mer uppenbara exemplen.
Nummer ett på albumlistan i fängelse
Skivan gavs ut i mars 1995 och steg direkt upp i toppen på Billboards albumlista. En merit i sig, men det anmärkningsvärda är att Tupac själv vid dessa tider satt i fängelse för en våldtäktsdom.
Det här var med andra ord första gången det hände att en fängslad artist debuterade som nummer ett.
Vad gäller våldtäkten i sig bedyrade Tupac sin oskuld och hävdade att han blivit ett offer i ett fult spel. Åt en journalist på tidningen Vibe medgav han senare om incidenten, som utspelade sig på hans hotellsvit på Meridian-hotellet i New York, att han borde ha hindrat de andra som var på plats, att göra kvinnan illa.
Men på skivförsäljningen hade fängelsedomen alltså inte någon hämmande effekt då Me Against the World snabbt gick åt i miljontals exemplar. Så det är ingen överdrift att påstå att Tupac kring mitten av 1990-talet hörde till de mest framgångsrika artisterna inom hiphop och musikvärlden över huvud taget.
En förebild och därför en svart ledare?
Vilket leder oss tillbaka till frågan jag inledningsvis var inne på, om huruvida Tupac var en svart ledare. I den aktuella fiktiva filmbiografin är det Tupacs mamma som i en scen oroar sig för Tupac just när han först börjar få berömmelse. Eller när han börjar bli beryktad, beroende på hur man ser på saken.
Det är USA:s dåvarande vicepresident Dan Quayle, som på TV uttalar sig om hiphopens fördärvlighet och lyfter fram låten Soulja’s Story från Tupacs debutplatta 2Pacalypse Now (1991), som ett exempel på våldsförhärligande texter. För modern, Afeni Shakur är det här ett tecken på att hennes son är under luppen: som känd hiphop-artist vars musik spelas i TV är Tupac nu en förebild för unga afro-amerikaner och därmed en svart ledare.
Militant revolutionär bakgrund
Till saken hör att hon själv tillhörde den militanta Black Panther-rörelsen i början av 1970-talet vid tiderna för Tupacs födelse. Också hennes sambo, Mutulu Shakur, Tupacs styvfar av vilken Tupac fick sitt efternamn, var en svart panter.
Så modern hade en viss insikt i ämnet svarta ledare och menade, att den som har makten att påverka folket med sina tankar och texter, han får ta sig i akt. För han kommer inte endast att få anhängare utan också fiender, mäktiga fiender, i synnerhet om han är en svart man, en afro-amerikan.
Redan från början av sin solokarriär i och med debutalbumet 2Pacalypse Now, var Tupac på det klara med att han inte tänkte skygga för att skildra de svåra och mörkare aspekterna av ghetto-livet. ”Allting i livet är inte vackert, det förekommer mycket våld och droger och ond död”, har han sagt i intervjuer.
För honom måste det perfekta albumet skildra både de hårda, karga sidorna så väl som de ömma och glada stunderna i livet.
2Pacalypse Now är inte ett perfekt album, det är knappast heller Me Against The World, som har ansetts vara hans magnum opus och som produktionsmässigt kommer rätt nära.
Revolutionära ambitioner
Men redan på 2Pacalypse Now visar han att han hade ambitionen att bli en revolutionär rappare, som ville lyfta fram orättvisor i samhället och på det sättet öppna upp för nya sätt att se på den afro-amerikanska situationen i USA.
En låt som i sammanhanget har lyfts fram är Brenda’s Got a Baby. En gruvlig historia om en 12-årig flicka som blir våldtagen (av en närstående släkting), försöker göra sig av med babyn, blir drogmissbrukare och prostituerar sig för att slutligen bli mördad av sin hallick.
Socialrealism eller dito pornografi? Ursprungligen krävde skivbolaget att Tupac måste skippa Brenda för att få ett skivkontrakt:
den låten är för deppig, sånt vill ingen höra på.
Skivbolaget Interscope om Brenda's Got a Baby
Men Tupac stod på sig och hävdade att texten baserar sig på ett verkligt fall, som han hade snappat upp i en liten notis i tidningen. Sådana här saker pågår dagligen i städernas ghetton i Amerika och det handlar om missförhållanden som måste påtalas, menade Tupac.
Chuck D från Public Enemy, en annan revolutionär rappare, har á propos det här sagt att sådana här ämnen hade ingen annan rappare dittills tänkt på eller vågat ta upp; "sånt här är gangsta på riktigt, mer gangsta än gangsta". Därför hör Tupac till de största.
En ständig inombords konflikt
Sedan fanns det ju också en annan sida hos honom, som jag har varit inne på, och med sådana oerhörda framgångar han snabbt nådde, kommer förstås allehanda lockelser in i bilden. Som lite på 20 år gammal, med en inte helt lätt bakgrund i livet, är det nog svårt att låta bli att frestas ta den breda vägen.
Att det ständigt pågick en inombords kamp mellan de olika sidorna hos Tupac och att han tidvis var sin egen strängaste kritiker, är också ett återkommande tema i hans hiphop-lyrik. Det här kan man höra i synnerhet på Me Against The World.