Det första steget är att prata om det. Ifall du inte vet vem du ska prata med kanske du hittar någon här.
Att ta det stora steget och berätta för någon att ens vän eller man själv mår dåligt kan vara väldigt svårt. Till en början kanske det känns lättare att hålla det för sig själv men det fungerar oftast inte i längden.
Ett sätt att våga prata är att göra det anonymt. Det kan du till exempel göra genom att ringa en krislinje. Du kanske också kan få möjlighet att göra det i skolan.
Snack med hjälp av fjärrkontroller
Katarina Rehnström jobbar som svenskspråkig utbildningsplanerare på ehyt.fi (föreningen för förebyggande rusmedelsarbete) och hon berättar om en metod de använder i skolorna.
- Vi jobbar i grupper och diskuterar rusmedel. Unga har många frågor kring det och det är viktigt att vi vuxna talar om det tillsammans med dem, säger hon.
Metoden gör att de flesta vågar prata om droger – man får nämligen vara anonym.
- På en lektion får alla i gruppen en fjärrkontroll och med hjälp av den röstar man på olika slags frågor som har med rusmedelsanvändning att göra. Det handlar om nikotin, alkohol och droger – främst cannabis. Då är alla delaktiga fastän man själv kanske inte skulle berätta om sin erfarenhet.
Eftersom man får vara anonym tror Katarina att de flesta svarar ärligt.
- Då blir det mer distanserat också, att vi talar om unga och rusmedelsanvändning och hur det känns i gruppen. Finns det socialt tryck och så vidare? Vissa är kanske intresserade att testa och andra inte. På det sättet väcker vi diskussion i gruppen.
I videon här under berättar Tarre Ahlfors som är verksamhetsledare på Sveps att minderåriga ibland kanske inte vågar berätta om droganvändning för honom, eftersom han har en skyldighet att göra en barnskyddsanmälan.
Många unga vill kanske alltså prata om droger men vågar inte på grund av den här anmälningsskyldigheten. Med hjälp av anonymitet kommer man undan den biten.
- På lektionerna går vi också igenom vem man kan prata med om man har problem. Vi pratar mycket om förtroende – att man ska kunna prata med någon vuxen och att skolans uppgift är att bära det ansvaret, säger Katarina.
Steg 1: Prata om det
Vad kan du då göra om din kompis har problem? Diskussion är steg ett. Alltså att prata om det.
- Det är viktigt att man sätter ord på det man är orolig för och att man för fram oron konkret, med exempel. På det sättet behöver man inte fundera över om oron är fel, utan kan ta det till diskussion direkt, säger Katarina.
Beroende på vad kompisen sedan säger, om det kanske är så att det är något annat som ligger bakom, så kan man försöka prata ut om situationen.
- Om man är minderårig är det viktigt att komma ihåg att man inte måste bära det där ansvaret helt själv. Alla minderåriga har ansvar att diskutera med vuxna om saker om man är orolig, och sedan kan en vuxen ta tag i det.
Steg 2: Berätta det för någon som kan hjälpa
Även om det kanske känns dumt att skvallra, kan nästa steg vara att gå och prata med någon annan om kompisens beteende. Ifall kompisen själv inte vill göra något åt det.
- Och även göra det klart för kompisen att man är orolig och vill ta tag i det, och att man tänker föra det vidare. Det är bra att berätta varför man gör på ett visst sätt och varför man är orolig.
Vem kan man då ta kontakt med?
- I skolan kan det gå via skolkuratorn, rektorn eller den egna klassläraren. Alla vuxna har ett ansvar att ta det vidare.
En sådan är Mirjam Malik, som jobbar som skolkurator på Mattlidens skola i Esbo. Mirjam berättar att det oftast är elever som inte använder rusmedel som tar kontakt med henne.
De kan till exempel vara rädda för att grupptrycket ska tvinga dem att göra saker de inte vill. Ibland kan också någon vara oroad för sin klasskamrat.
Skolkuratorn har tystnadsplikt
Mirjam har tystnadsplikt, vilket innebär att hon inte kan ringa någons föräldrar eller berätta om problemen för någon annan utan att eleven ger samtycke.
- Jag kan inte heller tvinga en elev att nämna namnet på den som den oroar sig för. Ifall man bara vill ventilera och prata så får man göra det, eller så kan vi tillsammans fundera på ifall vi kan söka hjälp för eleven på något sätt.
Mirjams jobb är att finnas där och att lyssna och sedan komma med förslag på vad som kan göras.
- Det kan bli en jobbig situation men jag brukar uppmana eleven att ta med sig kompisen till mig, eller berätta hur den kan stödja kompisen så den vågar komma och prata med mig. Oftast vill man nog prata om det, och kanske ha någon slags hjälp.
Kan tvingas anmäla om barnet är i fara
Det finns ändå vissa tillfällen när Mirjam kan tvingas sätta tystnadsplikten åt sidan.
- Enligt barnskyddslagen har jag en skyldighet att anmäla om jag känner att barnet är i stor fara – vare sig det är psykiskt eller fysiskt. Det beror lite på situationen, det är svårt att ge exempel.
I mitt gymnasie har det varit en man som har berättat om hans kompis som blev beroende av droger och hans erfarenhet. Det påverkade mig nog mycket mera än att nån ”vanlig” person bara säger att droger är farligt
Meddelande från lyssnare
Oftast stöter Mirjam på fall som går att ta tag i utan att göra en barnskyddsanmälan. Då kan hon tillsammans med skolan och den allmänna elevvården kanske hitta en lösning, som till exempel att bjuda in någon till skolan som kan prata om rusmedel.
- Då pekar man heller inte ut en person utan tar det på en mer förebyggande nivå.
Vad händer efter att man berättat?
Vad som händer efter att en person berättat om sina eller sin kompis problem varierar.
- Jag brukar ofta fråga hur jag kan stödja i den här situationen, och vissa säger att de bara vill prata. I andra fall kanske vi funderar på hur vi kan lösa problemet, eller funderar om det finns något annat i bakgrunden som framkallat problemet. Jag är ju inte en rusmedelsexpert, så då försöker jag hitta någon passande organisation eller liknande som man kan kontakta för att få rätt stöd.
I högstadiet hade vi utbildning i ANT (alkohol-narkotika-tobak). Vi åkte en per klass på läger och fick lära oss en massa ihop med alla andra högstadier på Åland. Sen var tanken att vi skulle lära det vidare till våra klasskompisar. Men tyvärr fanns aldrig tiden till det.
Meddelande från lyssnare
Är det ett så pass stort problem att eleven kan vara i fara försöker Mirjam alltid få eleven att berätta för sina föräldrar eller själv få lov att berätta för dem, så att eleven också kan få stöd hemifrån.
- Alla går inte med på det, men de flesta ger tillåtelse efter en tid. Då brukar vi också fundera ut vad jag ska säga eftersom jag ju inte behöver berätta allt som eleven och jag pratat om. Vi kan också bestämma hur vi berättar för föräldrarna – om jag ska vara med eller om eleven själv vill berätta. Ofta känner eleven en ganska stor lättnad när föräldrarna väl vet om situationen.
Mirjam skulle aldrig berätta om ett problem för elevens föräldrar utan att ha pratat med eleven först.
- Jag har tystnadsplikt och eleven har rätt att välja om den vill berätta för sina föräldrar eller inte. Är det jätteallvarligt kanske jag är tvungen att berätta för föräldrarna. Men då förklarar jag alltid för eleven varför jag måste göra så, och att det är för elevens egen säkerhet.
Kan hitta stöd utanför skolan
Sedan kan Mirjam hjälpa till att hitta stöd också utanför skolan.
- Söker vi hjälp utanför skolan skuffar jag inte bara iväg eleven dit utan jag ställer alltid upp och kan till exempel åka dit tillsammans med eleven. Man behöver aldrig göra det ensam, om man känner att man behöver stöd.
Mirjam vill också påminna alla om att det svåra inte är att prata, utan att våga ta det första steget och boka en tid eller ta kontakt med någon som kan hjälpa.
- Det är bra att vara medveten om det så man inte bygger upp själva samtalet till något jättehemskt. Vi har tystnadsplikt och det är jättefå fall där vi måste bryta den. I många fall förstår också den unga allvaret i situationen och då kanske vi kan lösa det utan att blanda in någon annan.
Som myndig ansvarar du för dig själv
De som Mirjam träffar är minderåriga, men det är rätt stor skillnad på hur man handskas med drogproblem som drabbar en myndig och en minderårig. Direkt du blir myndig så ansvarar du nämligen för dig själv.
- Problematiken är lite annorlunda, och stödfunktionerna förändras. Det lönar sig ändå att diskutera den här saken med personen och försöka hjälpa till. Men det är ändå så att när man är myndig ligger ansvaret på en själv, säger Katarina på Ehyt.
En person som tycker droger är kul och inte ser det negativa kan man inte hjälpa. Personen behöver själv inse att man har problem eller uppleva det negativa med droger. Pressar man drar personen bara sig undan och börjar se den pressande personen som ett rent gift.
Meddelande från lyssnare
Om man som förälder är orolig för en minderårig kan man ta kontakt med ungdomsstationerna, och handlar det om en äldre person är det A-kliniken som gäller.
På A-kliniken uppmanar man också till diskussion och säger att det är viktigt att man som kompis eller anhörig visar sitt stöd och till exempel erbjuder sig att åka med till hälsostationen eller A-kliniken.
- Ansvaret förändras när man är myndig men det som förhoppningsvis aldrig förändras är hur mycket vi bryr oss om varandra. Fastän lagstiftningen förändras hoppas jag att vi ändå vågar och tar ansvar om varandra – oberoende av ålder, säger Katarina.
I kväll (26.4) klockan 18 ordnar Ehyt en föräldrakväll på nätet som är öppen och gratis för alla. Temat är unga och rusmedel. Här kan du läsa mer om det.