Ozzy Osbourne spände ögonen i mig. Han hade svart kajal och vild blick och det kändes som att han stirrade rakt in i min själ. Trängseln var ofattbar. Lasse Grönroos ser en gammal hjälte hålla pensioneringskaffe.
Jag kände hur bröstkorgen nästan trycktes in av folkmassan. Jag spände armbågarna utåt för att kunna andas.
Det var trettio grader hett. Det enda jag hade att svalka mig med var en röd fickplunta av plast med varm rå Cranberry vodka. I luften flög halvtomma plastflaskor. Alla ville närmare, närmare, närmare Ozzy.
En tjej föll från sin pojkväns axlar ner på marken och skadade sig (nacken tror jag) så hon inte kunde stiga upp själv. Folk gjorde med våld en liten cirkel så att hon kunde lyftas upp på benen och föras bort.
Två människor trampades ihjäl här på samma ställe under Guns n’ Roses gig 1988.
Men nu var det 1996 och jag fick uppleva The madman live för första gången, på den sista Monsters of rock-festivalen i Donington i England.
Under Bark at the moon blev det så hett att jag måste lämna min plats och gå bort för att duscha med kläderna på med en vattenslang bredvid scenen.
Cashlös i Hyvinge
Tjugotvå år senare uppträdde 69-åriga Ozzy Osbourne i Hyvinge på Rockfest-festivalen.
“Här är förbannat kallt” skrattade Ozzy i början av giget som inleddes men Bark at the moon och fortsatte med Mr. Crowley, två av Ozzys mest klassiska och bästa låtar någonsin.
Men vägen hit var lång och kantad av arrangemangsgnäll. Jag försöker fatta mig kort. Ifjol ordnades Rockfest i Vanda på ett mardrömslikt grus- och lerfält med usla arrangemang.
Rammstein var det stora dragplåstret.
I år ordnas Rockfest i dagarna fyra på ett flygfält i Hyvinge.
Området är betydligt bättre än fjolåret och det finns allehanda karuseller, bungyjump, krockbilar, barer, krääsäförsäljning och framförallt finns det kaffe!
Men jag köade i en och en halv timme för att komma in och få aktiverat mitt “Cashless”-vristband. Dessutom tappade jag min tobakssask när jag gick genom säkerhetskontrollen.
För att undvika köer tas det inte emot pengar eller kort överhuvudtaget på området, utan man ska registrera ett konto på förhand och sedan vid laddningspunkter ladda pengar till armbandet med t.ex. kreditkort.
När man köper en öl eller en T-skjorta eller mat så avläser en apparat armbandet och drar av summan från kontot.
Systemet fungerade inte och ingen visste någonting vid någon av de olika luckorna och stånden där jag stod i kö.
I övrigt var Rockfests arrangemang bra så bara de får Cashless-saken att fungera så är allt rock and roll igen.
Jag var omringad av irriterade, irriterande och skrikande arga rock-puligubbar och överförfriskade gamla hårdrockstanter som ville ha öl.
Jag grät och skrek inombords.
45 minuter av Stone Sours gig gick till det här, men till sist fick jag se den sista kvarten av Corey Taylors “andra band” och fick mitt kaffe.
Men i övrigt var Rockfests arrangemang bra så bara de får Cashless-saken att fungera så är allt rock and roll igen.
Zakk Wylde styrde takten
Ozzy Osbournes avskedsturné och sista gig i Finland kom igång och gamla trotjänaren Zakk Wylde hanterade gitarren igen.
Personligen har jag alltid föredragit Jake E. Lees, Randy Rhoads och Gus G:s gitarrspel framom Wyldes boogiewoogie-bikerstoner-spel, men visst är han ju underhållande att se på.
Sedan den där första Ozzy-konserten 1996 som gjorde enormt intryck på mig har jag sett honom otaliga gånger både med och utan Black Sabbath. Vi kan snällt säga att det har varit “varierande kvalitet”, beroende på vilken sorts medicinering han gått på och hur bra doseringen fungerat.
I Rockfest var det en glad och pigg Ozzy som verkade vara i riktigt gott skick för en rockpensionär som fyller 70 den 3 december och som levt ett hårt liv sedan slutet av sextiotalet.
I don´t know fortsatte festen och Ozzy sjöng bra. Några gånger sprack rösten litet i No more tears, men det var faktiskt kallt.
De senaste åren har han sjungit riktigt bra jämfört med tidiga 2000-talets lågvattenmärken när han lunkade omkring med pipon över ögonen i mysbyxor på scenen.
Den där gamla känslan av farlighet och att the madman är i huset blåste förstås bort någon gång kring tiderna när realityserien The Osbournes fick hela världen att skratta åt och inte med Ozzy och hans fjärrkontroll till teven.
En pessimist blir aldrig besviken så jag fick vad jag ville.
Men låtarna är stenhårda klassiker och mina förväntningar var inte så höga visavi setlistan.
I bästa och värsta fall väntade jag mig en överraskningslös hitpotpurri där Zakk Wylde fått välja att spela War Pigs som vanligt utav Black Sabbaths material.
En pessimist blir aldrig besviken så jag fick vad jag ville.
En glad överraskning
Men väntas nu, före avslutande Crazy babies kom det ju en glad överraskning! Min första Ozzy-skiva var The Ultimate Sin (1986) på c-kassett och dunderhiten Shot in the dark var nanna för öronen att höra i den kalla sommarnatten i Hyvinge.
Även om det låter boogiewoogiestoner när Wylde spelar de här gamla låtarna med nedstämd gitarr. Den låten tror jag inte fått höra live på år och dar. Total extas.
I övrigt fick vi höra bland annat Suicide solution. I don’t wanna change the world och Road to nowhere, men ingenting från Ozzy senare skivor efter No more tears, som kom ut 1992.
Tommy Clufetos, mannen som ser ut som om han stigit rakt ut ur Black Sabbaths bandfoto 1971
Vi fick däremot avnjuta ett låååångt gitarrsolo av Zakk Wylde där han spelade en potpurri nere i fotodiket med gitarren bakom halsen och skägget vibrerande i fansens bleka fejs.
Sedan blev det trummsolo av Tommy Clufetos, mannen som ser ut som om han stigit rakt ut ur Black Sabbaths bandfoto 1971.
Jag skulle vilja stiga tillbaka till den där sommareftermiddagen i Donington 1996.
Men varför fick vi inte höra Dreamer, Diary of a madman, Perry Mason, I just want you, Flying high again, I don´t wanna stop, eller som ordinarie Sabbath-nummer Sabbath bloody sabbath, N.I.B. eller Dirty women istället för den evinnerliga War pigs?
Encorena kom alltför snabbt med den tråkiga Mama I´m coming home och utan vidare krusiduller avslutades spelningen med Paranoid.
Jag skulle vilja stiga tillbaka till den där sommareftermiddagen i Donington 1996 när vad som helst kunde hända på scen och i publiken medan den varma cranberryvodkan gav mig pissbrått och rock ännu var farligt.
Men Ozzy; njut av pensionsdagarna. Tack för alla de gig jag fått se och försök hålla dig borta från flaskan.
Se nu till att gå till studion ibland och banda in en ny skiva eller så. Klä dig varmt om fötterna om du är hemma i England.
Vi kommer att sakna dig på rockscenerna.