Ringen, älvor, orcher och hobbitar - varifrån fick författaren J. R. R. Tolkien alla sina idéer? I Dome Karukoskis regi blir filmen om Tolkiens unga år en traditionell och ganska söt berättelse. Med en stark hyllning till fantasin, tron på konsten och ordens kraft.
John Ronald Reuel Tolkien (Nicholas Hoult) och hans lillebror växer upp i Birmingham under knappa förhållanden, pappan är död och mamman fattig. Men hon är mån om att ge sina söner en god utbildning. Och framför allt visar hon fantasins oändliga möjligheter.
När sedan mamman också dör är det kyrkan som tar hand om Tolkien och hans bror. De inackorderas hos en rik, gammal tant och där träffar Tolkien den likaså föräldralösa Edith (Lily Collins) och blir förälskad. En kärlekshistoria som först inte får stöd av omvärlden, för utbildning i Oxford anses viktigare.
Tolkien är en begåvad student och knyter starka vänskapsband med sina skolkamrater. Och under studierna upptäcker han också ordens betydelse och språkets fantastiska värld. Men när sedan första världskriget bryter ut, rycker Tolkien in och deltar bland annat i det blodiga slaget i Somme.
Det är från det brutala slagfältet där Tolkien febrig och utmattad irrar omkring som filmen berättas i återblickar till det som en gång var.
Kamratskap, kärlek och konsten
Det är framför allt tre teman som filmen speciellt lyfter fram.
Den gemenskap som Tolkien upplever tillsammans med sina klasskamrater visar sig bli viktigt på många plan. Likt ynglingarna i Dead Poets Society (1989) låter de sig berusas av konsten och entusiasmeras av livet de har framför sig. Och det är inte svårt att föreställa sig att det här eventuellt är förebilden för de fyra lojala hobbitarna.
Kärleken möter Tolkien i den unga Edith (Lily Collins). Hon är ljuv som en älva och deras kärlek oskuldsfull och romantisk, trots det motstånd omvärlden bjuder.
Edith är också den första som ser Tolkiens talang för det konstnärliga och utmanar honom att berätta en saga. Hon är den som får honom att inse att det inte räcker med fina ord och lingvistisk briljans det behövs också känsla bakom orden.
Språket blir efterhand allt viktigare för Tolkien. Och ja, visst nämns här även det finska språkets betydelse för Tolkien. Och lyssnar man noga kan man höra honom ropa ut namnen på några av hjältarna i Kalevala.
Som en röd tråd genom filmen löper sedan fantasin, hur den föds och vilken styrka den innebär.
Hollywoodsocker och konstens betydelse
Tolkien är uppbyggd med en mängd hänvisningar till de böcker han senare skrev. Och har man inte läst Tolkien utan istället sett Peter Jacksons Sagan om ringen-trilogi är det heller inget problem.
Referenserna till filmerna är många och ibland understrukna på ett irriterande sätt. Det hade räckt med lite färre drakar och krigare med svärd som upplöses i dimman.
Dome Karukoski är däremot bra på personregi. Nicholas Hoult växlar mellan blyg och målmedveten i rollen som Tolkien och Lily Collins i rollen som Edith skildrar frustrationen över att vara fångad i rollen som sällskapsdam.
Ändå är det männens värld som man fokuserar på.
Filmen är doppad i Hollywoodsocker vilket betyder vackra människor, starka känslor och söt stråkmusik. Det är nästan snudd på för mycket men räddas av att filmen trots allt fokuserar på den genuina tro som Tolkien och hans vänner har på att det viktigaste som finns är konsten.
Det verkligt berörande blir till sist skildringen av kriget. Hur första världskriget skördar en generation unga, talangfulla män som drömde om konst och kärlek men sedan dog på ett blodigt lerfält.
Tolkien klarade sig och skrev efteråt om kamratskap och betydelsen av att slåss mot mörkret och ondskan.
