Tränare som skriker, eller som man inte vågar prata med. Eller tränare som är krävande, men uppmuntrande och skapar en bra laganda. Hurdana erfarenheter har du?
Tränarens roll är högaktuell inom många grenar. Den bryska, auktoritära tränaren som endast fokuserar på den grenspecifika träningen har fått konkurrens. Nu talar man allt oftare om hur man ska bemöta barn och unga.
Formuläret har stängts.
Diskussionen om träningskulturen och -klimatet inom gymnastiken tog fart på allvar efter att Urheilulehti i november i fjol publicerade den mycket omdiskuterade artikeln om Minetits tränare Titta Heikkilä. Heikkilä friades senare av Gymnastikförbundets disciplinära utskott.
Utredningen visade på brister – nu skrider man till åtgärder
Gymnastikförbundet beslöt att utreda hur det egentligen stod till i föreningarna runt om i landet. På enkäten svarade 1651 personer; 758 gymnaster samt 892 föräldrar eller vårdnadshavare.
Svaren i enkäten gav en del saker att tänka på. Det mesta fungerar alldeles utmärkt i föreningarna, och tränarna upplevs som vänliga och uppmuntrande och att de är lätta att kommunicera med. Men inte alla.
– Det kan handla om att man inte vågar tala med tränaren eller ifrågasätta, då man är rädd för att tränaren ska bli arg, berättar Liisa Lappalainen, kompetensutvecklare på Gymnastikförbundet.
Barnet hör bara att tränaren skriker, inte vad hen säger
Liisa Lappalainen
En sak som Lappalainen vill lyfta fram är att det skriks mycket på träningarna. För mycket. Sammanlagt 24 procent av de svarande uppgav att tränaren skrikit.
Oftast handlar det helt enkelt om att tränaren måste höja rösten för att bli hörd, då det finns en massa gymnaster i salen och musiken står på.
– Men barn reagerar olika. Vi har nu försökt få tränarna att förstå att en del barn upplever en skrikande tränare som skrämmande och hämmande, oavsett vad budskapet är. Barnet hör bara att tränaren skriker, inte vad hen säger.
– Att skrika är aldrig positivt, slår Lappalainen fast.
Bland annat lyfter Lappalainen fram frågan i en artikelserie riktad till tränare (på finska).
Artikelserien är ett konkret exempel på fortbildning i en lätt tillgänglig form för att nå också dem som inte deltar i kurser eller har avklarat hela kurspaketetet.
– Tanken är att hitta olika sätt att nå ut till våra tränare och ge dem verktyg i vardagen.
Inte bara träning på sommarens läger
När tränarutbildningen gjordes om för ett par år sedan betonades vikten av att man möter barnet på rätt sätt. En enda vuxen kan göra skillnad.
Man betonade att barnet har rätt till sina känslor och att man som tränare inte kan bli irriterad om barnet till exempel inte vågar ta sig an en svårare rörelse.
Man får inte bli irriterad om barnet visar rädsla, barnet har rätt till sina känslor
Liisa Lappalainen
Inför sommarens läger har många föreningar också hört sig för om olika program eller moduler där man kunde jobba med frågor som berör självkänsla och rädslor.
Ett program som har väckt stort intresse bland tränarkåren är det internationellt högt uppskattade och av världshälsoorganisationen WHO rekommenderade friends-programmet där förbundet samarbetar med Aseman Lapset.
Etiska riktlinjer ses över
På förbundsnivå utarbetar styrelsen som bäst nya etiska riktlinjer för verksamheten.
– Det är i sig ingen ny sak, men nu ses de över ordentligt och ansvarsområden görs tydligare.
De etiska riktlinerna tas fram i samarbete med de andra grenförbunden och olympiska kommittén.
En annan konkret fråga gäller vad som i framtiden krävs för att få tränarlicens. De flesta tränare har själva varit aktiva idrottare inom grenen, så det grenspecifika kunnandet ligger på en hög nivå.
– När det gäller gymnastiken så är det inte så att man samlar en grupp barn och så frågar man föräldrarna vem som kan ställa upp som tränare, säger Lappalainen.
– Däremot ska vi fundera på vad som krävs på de olika nivåerna. Vad man ska kunna för att träna barn i en viss ålder eller på en viss nivå och hur man ska kunna bevisa sin kompetens.
Arbetet med de förnyade licenskraven väntas komma igång nästa år.
Också tränaren behöver stöd – många känner sig utmattade
I en annan enkät, riktad till tränarna förra våren, kom det fram att många tränare känner sig både utmattade och ensamma med sina bekymmer. Den bilden förstärktes nu.
– I de öppna svaren kunde det till exempel komma fram så att det var en gymnast eller en förälder till en gymnast som lyfte fram frågan om tränaren möjligen är utarbetad, berättar Lappalainen.
Enligt Lappalainen är det viktigt att ingen lämnas ensam, trots att vi finländare helst klarar oss själva.
Efter uppståndelsen kring Titta Heikkilä har ändå en sak förändrats. Tröskeln att ta kontakt med förbundet när det uppstår problem, eller redan innan det uppstår problem, har enligt Lappalainen blivit lägre.
– Vi har märkt att många tränare börjat fundera på de här sakerna, ställa frågor samt be om hjälp och råd.