Utdragen, långtråkig, ytlig. Kritikerna rasar över It: Chapter Two, men det hindrar inte publiken från att rusa till biograferna. Vad är det egentligen som händer på duken?
När författaren Stephen King var tre år gammal gick hans pappa ut för att köpa cigaretter.
Han kom aldrig tillbaka.
Kvar blev en mamma med två små barn som hon ofta tvingades lämna ensamma hemma.
Är det möjligt att det här utgångsläget bidragit till Kings förmåga att beskriva utsatta barn som kämpar med en ibland odefinierbar känsla av otrygghet?
Det ligger nära till hands att leka med den tanken när man ställs inför It - en berättelse om hur barndomen sätter sin prägel på vuxenlivet.
Här är ytterligare tre tankegångar man kan följa innan man avfärdar It: Chapter Two som nonsens.
Vad är det som skrämmer?
En del av den kritik som riktats mot den andra It-filmen handlar om att den inte är skrämmande nog.
Men har inte det att göra med ur vilket perspektiv man väljer att se den?
Den primära skräcken är kanske inte något som åskådaren förväntas känna, utan något som rollkaraktärerna genomlider.
Vi kan se att monstret är överdrivet, vi kan ana oss till jump scare-effekterna – eftersom vi betraktar händelseförloppet på avstånd.
Det riktigt skrämmande blir istället hatet, våldet, skuldkänslorna. Det vi människor utsätter varandra för – pappan som antastar sin dotter, barnet som mobbas, den homosexuella som sparkas ihjäl.
Den symboliska clownen
I alla tider har clownen fungerat som en symbol eller metafor för människan. I gränsmarken mellan skratt och tårar – med ett leende som stelnat.
Ingen vet vad som rör sig bakom masken. Vill hen ge upphov till skratt eller är hen i behov av en kram?
Pennywise vill allt detta och lite till. Han är en clown som föder fasa, men som själv är beroende av andras rädslor.
Är det inte då lite platt att tala om att han ”syns för mycket”? Eller att avfärda honom som ett monster bland andra?
Den kuvade skräcken
Det irriterande med många filmer som ingår i thriller/horror/slasher-genren är att det aldrig ges någon förklaring till vad ondskan beror på – lika lite som det erbjuds någon ljusning.
Men varken King eller regissören Andrés Muschietti gör det så lätt för sig. De erbjuder en mer existentiell tongång.
Här finns ondskan överallt och det är först när den lilla gruppen står enad som den krymper ihop.
Det är när de enskilda personerna vågar stirra sina egna rädslor i vitögat som Pennywise blir så tydlig att han blir övertydlig. En karikatyr.
Hur ens egen clown ser ut kan man med fördel fundera på efter filmen. Annars finns risken att den växer sig större.
Dag för dag.
Uppdaterad 12:46 en bild från serien Stranger Things byttes ut mot en bild från filmen It.