I december i fjol intog den finlandssvenska poeten Tua Forsström stol nummer 18 i Svenska akademien. Det gjorde henne till det självständiga Finlands första akademiledamot.
I sitt sommarprat i Yle Vega berättar hon om hur det gick till.
Att hon skulle tacka ja till en plats bland de 18, var långt ifrån självklart, då hon tillfrågades för ett och halvt år sedan.
– Min omedelbara reaktion var att jag helt enkelt inte skulle orka, säger Tua.
Hon var fortfarande förlamad av sorg efter att hennes 9-åriga barnbarn Vanessa insjuknat i leukemi och dött hösten 2015.
– Under långa tider gjorde jag ingenting alls, eftersom jag inte kunde och inte förstod. Man förstår inte att 9-åringar dör, hur många bilder från krigshärjade områden man än har sett.
– Man förstår inte vad någon säger, man kan inte läsa och inte tala, och det spelar heller ingen roll, för man har ingenting att säga.
Och dagarna bara fortsätter att gå.
– Och allt är precis likadant hela tiden; vinter, vår, sommar, höst, man är inte där och det intresserar en inte.
Rädd för att låta Vanessa blekna bort
Mitt i allt detta kom den oväntade frågan från Svenska Akademien.
– Jag tänkte irrationellt att ett ”ja” skulle betyda att jag svek Vanessa, att jag skulle lämna henne efter. Jag tänkte att jag skulle gå med på att låta henne blekna bort, förklarar Tua.
Men det fanns också andra saker som väckte tvivel.
– Jag föreställde mig att det skulle innebära ett mycket annorlunda liv, med inslag som jag kände mig främmande för: formalia, fester, glitter och offentlighet.
Sorgen släckte lusten till litteraturen
Att Tua slutligen tackade ja till stol nummer 18 var en del av hennes sorgprocess.
– Jag var samtidigt så innerligt trött på att vara trött. Och håglös, och ointresserad av allt, förklarar hon.
Den djupa sorgen hade dessutom nästan helt släckt hennes intresse för litteratur.
– Jag var inte längre hemma i litteraturen på det självklara sätt som jag hade varit ända sen jag var liten och lärde mig läsa, det fick räcka med dagstidningarna. Och nu stod jag plötsligt där med anbudet om Akademien.
”Vill du fortsätta vara trött resten av ditt liv?”
Tua insåg att frågan var mångbottnad.
– Den löd ju egentligen: Hur ska du ha det – vill du tillbaka till språket och böckerna eller inte? Till ett sammanhang som kommer att kräva ansträngning och intresse av dig – och där du i bästa fall kan göra en insats?
Eller ville hon fortsätta vara trött resten av sitt liv?
– Jag tackade ja, nästan som på trots! Och det har jag inte ångrat, säger Tua. Vid det här laget vet jag dessutom att Akademien innebär vardag och arbete snarare än fest – och att där råder en vänlig och uppmuntrande kamratskap.
Tua Forsström sommarpratar om den förlamning som kan följa i sorgens spår och berättar hur hon sakta med säkert hittade tillbaka till språk och mening.
Vegas sommarpratare sänds varje vardag kl. 10:03 och 22:15. Du kan lyssna när som helst på Arenan.
Den musikfria podcasten kan du ladda ner och lyssna på också utomlands.
MUSIK
Jan Johansson: Entonigt klingar den ryska klockan
Maria Callas: Puccini/Si mi chiamano Mimi
Nina Simone: Stars
Jan Garbarek: Red Wind
Claes Andersson Trio: Pannonica
Soile Isokoski: Strauss/4 Letzte Lieder Philip Glass & Lisa More: Metamorphosis II
Zoltán Kodály: Esti dal