Den nya norska serien Kvinnor och cava, nylanseringen av Sex and the City och färska Golden Globe-vinnaren Nomadland visar att det våras för fiktiva kvinnor som är över femtio.
När jag var barn var Medelålderskvinnan i tv-tappning synonymt med Archie Bunkers hemmafru Edith i All in the Family. Och den goda modern i Lilla huset på Prärien. Typ.
I min tonårsvärld hade hon blivit lite fränare, flyttat in med sina singelväninnor och dragit på sig leopardmönstrade tights. Då hette serien The Golden Girls.
Ett decennium senare bytte hon namn till Samantha, var ruskigt framgångsrik och snuskigt självsäker där hon trippade fram i ett sexigt New York.
I dag är jag glad över att vara medelålders i en tid då fiktionen erbjuder även många andra medelåldersporträtt. Av olika sorters kvinnor.
Nu senast har jag mött norska Merethe som är den trygga medelklasstillvaron personifierad - med hygglig man, välartade barn, snyggt hem.
Men jag har också följt hemlösa Fern som rattar sin rostiga paketbil mellan olika snuttjobb i ett USA som inte platsar i någon resebroschyr.
Och jag har känt att jag behöver dem båda. För att få syn på mina egna konturer.
Kvinnor och cava - skamligt bra?
Efter succén med ungdomsserien SKAM satsar NRK på en äldre målgrupp - men med ett snarlikt utgångsläge.
Serieskaparna bakom Kvinnor och cava har nämligen intervjuat vanliga norrmän om hur de ser på sin medelålderstillvaro.
Vad är man rädd för, nöjd med, glad över?
Svaren har kokats ner till paret Merethe (Ingunn Beate Øyen) och Sigurd (Egil Bjørøen) och deras vänner. Ett gäng vanliga människor som har fullt upp med jobb, fredagsmys och de utflyttade barnens kärleksliv.
Förvånansvärt mycket blir förvånansvärt pinsamt. För att det är så plågsamt vardagligt.
Merethe oroar sig över att maken kanske drömmer om sin tonårskärlek, är svartsjuk på bästa väninnans nya väninna och försöker plugga in feminismens ABC när sonen förälskat sig i en tjej med koll på jämställdhet.
Mycket handlar om att vara osäker. På sig själv och sin roll - i äktenskapet, som förälder, kollega och vän. När barnen flyttat hemifrån är man liksom tillbaka i ruta ett. Bara betydligt tröttare.
Efter att ha tittat igenom Kvinnor och cava (med den underbara originaltiteln Stolthet og forfall) är det lätt att hålla med Aftonbladets recensents sammanfattning: “ospektakulärt, men sympatiskt”.
Jag skulle bara vilja tillägga att det är det ospektakulära som är själva poängen.
Nomadland – en hyllning till livet
Om Merethe lever i en trygg bubbla där knoppar inte brister utan snarare tyngs av mognad, så är Ferns (Frances McDormand) situation den motsatta i filmen Nomadland.
Hon har förlorat allt. Maken, jobbet, hemmet. Allt som återstår är paketbilen som blivit hennes kök, sovrum och toalett. Hennes livlina.
“Jag är inte hemlös, bara huslös” säger hon med ett leende för att lugna en tonåring som undrar hur hon har det.
Som åskådare är det lätt att gråta. Och ändå är detta ingen tröstlös film - nej, tvärtom! Med porträttet av en slitstark kvinnas vägran att ge upp har regissören Chloé Zhao skapat en sanslöst vacker hyllning till livet.
Fern är varken en superhjälte eller ett ömkansvärt offer. Hon är bara en människa som fortsätter framåt i brist på andra alternativ.
Medelålderns fårade ansikte
Personligen är jag glad över att ha lärt känna Merethe och Fern. Även om jag gillar både Sex and the City-glamouren och Irina Björklunds proffsiga rollkaraktär i Fredsmäklaren inser jag nu att jag behövde något mer.
Jag behövde dessa ovanligt vanliga kvinnor för att påminnas om allt det som finns mellan den traditionella tanten, sexgudinnan och karriärkvinnan.
Jag behövde fler klassperspektiv, fler yrkesroller, fler miljöer. Jag behövde kvinnor som inte primärt är en spegling av en specifik roll; singelkvinnan, hustrun, mamman.
Merethe och Fern lever i olika världar och med helt olika förutsättningar – men deras sökan efter sin plats är densamma.
Det handlar om att orka bejaka livet, förlåta sig själv och tänka som den uppgivna medelåldersmannen i Roy Anderssons Sånger från andra våningen:
”Det är en dag imorgon också”.
Så på frågan i rubriken svarar jag med eftertryck: medelålderskvinnan behövs på alla tänkbara sätt i fiktionen! Som identifikationsobjekt, som katalysator, som bekräftelse.
Jag behöver henne. Hur är det med dig?
Serien Kvinnor och cava finns på Yle Arenan. Filmen Nomadland har Finlandspremiär den 26 mars. Och medelålderstemat kan du höra mera om i Kulturpodden.