Édouard Bénédictus var en fransk kemist som år 1903 uppfann laminerat glas, alltså glas som fastän det har gått sönder ändå hålls ihop och inte splittras över hela golvet. Han hade klättrat upp på en stege och sträckte sig efter någonting högt uppe då han i misstag tappade en flaska i golvet. Flaskan föll och gick sönder, men glasbitarna hölls ihop. Förundrad undersökte Bénédictus vad som funnits i flaskan, och det visade sig vara cellulosanitrat, som hade avdunstat.
Resultatet blev en osynlig beläggning på insidan av flaskan. Han insåg att det kunde vara lösningen på ett problem som började bli allt vanligare i Paris – att folk skadade sig allvarligt vid bilolyckor. Bénédictus hade märkt att skadorna ofta uppstod på grund av glassplittret och inte av kraschen. Han försökte därför övertyga bilindustrin att börja använda laminerat glas för vindrutor, men med dålig framgång.
Det var under första världskriget som laminerat glas slutligen fick sitt genombrott, eftersom gasmasker måste användas i skyttegravarna. Gasmasker med vanligt glas var mycket farliga för ögat om glaset gick sönder, medan laminerat glas sprack utan att skada ögat. Militären började använda laminerat glas, och efter det blev också bilindustrin övertygad. Bland annat Henry Ford krävde att varje bil som han tillverkade skulle ha vindrutor av laminerat glas.
Källor:
Inventor Of The Week: Edouard Benedictus (hämtat 5.3.2013).
The History of Laminated Glass (hämtat 5.3.2013).