Förra veckan började jag gråta mitt i en intervju. Det har aldrig hänt mig förr.
När jag kom till Uganda och började intervjua flyktingar var det till en början svårt. När du hör historier om tortyr, våldtäkt, mord, förluster och hopplöshet varje dag tär det på dig. Eller så trodde jag.
Men mest var jag lite rädd för mig själv. Varför kände jag inte mer? Hur kunde jag bara gå hem och se på film eller gå ut på öl med kompisarna när andra satt i slummen i Kampala utan mat och utan hjälp med sina trauman?
Nu och då kom också tårarna, men bara ensam och för mig själv.
Men förra veckan kom tårarna i ett kontor hos Refugee Law Project i Kampala, framför en våldtagen man och en före detta barnsoldat.
Jag har alltid varit mer empatisk än vad som är hälsosamt. Det gör det ibland tungt att göra det här jobbet, samtidigt som empati är vitalt för att man ska kunna göra det här jobbet.
Inom krigsjournalistik diskuteras det mycket om vad en journalist får och inte får känna. En del anser att man är en bättre journalist om man inte känner någonting, utan bara ”objektivt” rapporterar det man ser. Att vara känslig har i historien stämplats som kvinnligt, alltså synonymt med svagt och dåligt.
Forskning inom konfliktjournalistik visar att kvinnliga krigskorrespondenter i sina reportage oftare beskriver känslor medan män oftare beskriver krigsmateriel. Kvinnan beskriver den förtvivlade fadern medan mannen beskriver vapnet med vilket hans barn mördades. För att karikera och generalisera.
I förrgår intervjuade jag en kvinna som berättade att rebeller i Kongo hade skurit loss bitar av hennes lår och tvingat henne att äta sitt eget kött. Just då bara orkade jag inte känna någonting. Jag stängde helt enkelt av. Sedan blev jag rädd igen, kan jag stänga av sådär bara, eller kommer det att göra mitt hjärta till sten i slutändan?
Efter att jag gråtit på kontoret förra veckan skämdes jag över att jag gråtit som om jag tyckt synd om mig själv som lyssnat till deras hemska historier. Men det var inte frågan om det, utan om att jag bara kände så starkt med den unga mannen som satt framför mig och delade med sig av sin historia.
Jag tänker fortsätta att vara empatisk och känna med dem jag intervjuar, men självklart inte till den grad att det påverkar mitt omdöme.
Min uppgift är att förmedla flyktingarnas verklighet, och det kan jag bara göra om jag känner med dem och på så sätt får publiken att känna med dem. Men man måste kunna stänga av ibland också, det betyder inte att ens hjärta har blivit till sten, det är bara en skyddsmekanism.
Men man får inte alltid vara avstängd och bara ”objektivt rapportera”.
När det kommer till kritan handlar det inte om vad som, ursäkta att jag går rakt på sak, trycktes upp därbak på mannen jag intervjuade, utan hur det påverkade honom. För att kunna beskriva det måste man känna.
Att känna är också modigt. Att känna är starkt. Att känna är att tro att det man gör kan förändra saker.