Allt var som det skulle. Vi förälskade oss, gifte oss, fick barn och var snabbt inne i den där klassiska vardagsrumban. Hörde överallt ifrån att man ska sköta om sitt parförhållande, men vi bara skrattade åt det.
Vi älskade ju varandra, kärleken skulle bära. Jag var hemma i tre år med två barn, vakade på nätterna med kolikbarn och nattskräck, spysjukor etc. Blev allt tröttare. Mannen jobbade för att försörja oss. Han tog över barnen när han kom hem. Då gick jag på promenad eller tränade.
Men någonstans där i småbarnsåren försvann gnistan mellan oss.
Ibland ville jag bara sova. Vi hade väldigt lite tid för varandra. När han ville ha sex orkade jag inte. Han blev frustererad över att jag var så trött och jag blev frustrerad för att han inte tog större ansvar och vakade med barnen.
Så här pågick det i flera år och vi tänkte att det går över. Visst ska vi hinna med varann när barnen är lite äldre.
Min man blev allt mer avslägsen och så en dag berättade han att han förälskat sig i en annan. De hade träffats på jobbet, hon var fem år yngre och hade inga barn.
Min man ville ha passion sade han. Vårt förhållande kändes inte som något mera. Jag ville gå i terapi, men han menade att han emotionellt redan lämnat mig för länge sedan. Vi skilde oss och han var med den nya tjejen.
Jag var totalt förkrossad men fick mycket stöd av vänner. Kunde inte förstå att min man, utan att ens försöka förbättra vårt förhållande, plötsligt gick med en annan.
Deras förhållande varade i ett år. När förälskelseruset var över såg han plötsligt vad han förlorat. Idag vill han ha mig tillbaka, men jag vet inte vad jag ska göra. Antagligen älskar jag honom ännu, men jag är för sårad för att kunna ta honom tillbaka.
Han är en bra pappa och barnen vill att han ska komma hem. Vet inte om jag borde för deras skull?
anonym kvinna
Berätta din egen historia här.