Pontus Kyander är lektor vid Bildkonstakademin som idag är en del av Konstuniversitetet. På universitetet undervisar han inom det så kallade Praxis-magisterprogrammet.
Praxis-magisterprogrammet riktar sig till bildkonstnärer som är intresserade av kuratering samt till teoristuderande som är intresserade av presentation av nutidskonst. Programmet undersöker olika kontexter där kuratorer inom fältet för nutidskonst arbetar. Målet är att erbjuda de studerande en ny typ av möjlighet att verka professionellt.
Enligt Kyander är det ingalunda en ny typ att verka. Enligt honom finns allt det där redan. Det är snarare så att Finland släper 10 till 15 år efter.
Men innan vi går vidare skall vi först reda ut begreppet.
Vad är en kurator?
Nu är vi alla mycket klokare. Det är alltså ingalunda stjärnkuratorerna som kritiseras av de finska konstnärerna utan frilanskuratorer som är verksamma här i landet men som, enligt Kyander, nästan inte alls finns. Det leder osökt till nästa fråga.
Vem organiserar utställningar i Finland?
"Kan själv" är alltså devisen som långt gäller i Finland. Kyander tycker att det är dåligt både för konstnärerna och, inte minst, för publiken. Samtidigt utvecklas varken gallerierna eller museerna. Inte konsten heller.
Vad är följderna av diy-mentaliteten?
Det är tydligen inte bra för någon. De finländska konstnärerna håller sig hemma och utländska konstnärer har små möjligheter att kunna komma hit. Stagnation är resultatet.
Vad kan man göra?
Om man inte kan ändra på konstnärernas sett att se på situationen kunde man åtminstone rumstera runt i utställningssituationerna, tycker Kyander. Okej?! Vi ställer samma fråga en gång till:
Vad måste man göra, helt konkret?
Det anade vi. Finland är ganska bakom takana. Kyander hävdar dock att Finland inte längre får betraktas som en ö. Nu gäller det att resa sig och titta ut över tallrikens rand. Internationaliseringen är det enda rätta. Men det kommer att ta tid. Och det krävs att man börjar på rätt ställe.
Var skall man börja?
Uppifrån, menar Kyander. När det inte finns en enda museichef eller annan i ansvarig position i konstlivet som kommer utifrån är det svårt att få till stånd förändringar. Vill man ha en förändring måste man ändra på villkoren. Den största proppen i systemet är språkkraven.
Kravet på att ha fullständiga kunskaper i finska gör det i praktiken omöjligt att få hit kvalificerat folk från andra länder. Så länge man låser om sitt hus på det viset är det kört för konsten.
P.S. Du kan sluta läsa och titta här. Nästa klipp är en hidden track. Det sista resonemanget ledde Pontus Kyander vidare till en mera allmän betraktelse om problemen inom museivärlden i Finland i största allmänhet och i Helsingfors i synnerhet.
Han fjärmar sig från kuratorsproblematiken men sätter fingret på ganska många strukturella problem som den finländska konstvärlden brottas med. Det största är ett slags strukturell inavel som är illa för alla: konstnärerna, kuratorerna, museerna och gallerierna.