”En gråtande, ömhetstörstande kvinna förvandlas till samlad farmor. Vi spelar våra roller, somliga spelar slarvigt andra spelar med omsorg.”
Ja som Bergman berättar så spelar vi alla olika roller i livets film och Bergman spelade minst sagt en precis regissör utan utrymme för något fel vilket han visar i denna film, hans Magnum opus.
Jag må ha varit blind som inte kunde se detta som ett av hans största mästerverk men efter ha sett den längre versionen så kan jag nu se.
Winston Churchill hade vänt sig i graven om han såg sin porträttering i den här filmen.
I Akira Kurosawas och Harakiris skugga gömmer sig denna pärla. Denna film lyckas beröra många olika ämnen och lyckas likaså ro dem alla in till land. Primärt är det en vacker adaption av sann kärlek, människans heder, en familjs band och att det kan vara värt att dö för få leva lite.
Filmen är så vackert gjord att varje scen skulle kunna vara en tavla och den försiktiga uppbyggnaden tillsammans med det vackra men episka slutet gör denna film till en underskattad klassiker samt en urfader till alla världens actionfilmer.
