Det känns rätt att 15-åriga Nora som lyssnade på Lana Del Rey varje vaken minut inte fick för sig att se denna då, utan att jag istället fick uppleva den nu, snart ett decennium senare.
Jag vill inte analysera denna film så rakt på, utan låta den ligga kvar lite i tankarna medan jag lyssnar på Playground Love som jag märker att Coppola också är särskilt förtjust i - jag menar det är en vacker låt.
Känns bra att kunna ta en paus från att gråta över plugget… genom att gråta över denna klassiker istället!
Var väldigt fint att få se om denna en novemberkväll som denna. Den ger känslan av det där vardagliga, både det jobbiga och det vackra. Väldigt fina färger och scener.
Till en början såg jag mest filmen i bakgrunden men fastnade snabbt för hur bra den faktiskt är. Väldigt fin vänskap mellan dessa gamla vänner, vilket också är vad som gör filmen så vacker i detta annars tunga ämne. Mads Mikkelsens La La Land moment i slutet är något jag inte alls var beredd på men som jag absolut behövde. För vem fan klagar på att se Mads dansa?
