Typ den roligaste filmidén på hela festivalen och jag var så ledsen att de inte var en långfilm.
Den var frisk, snygg, kul och hade fattat egna stilbeslut. Saker som jag ofta saknar i svensk film. Visst kunde de ha satsat på en skådis som inte så uppenbart pratade Stockholmska för huvudrollen från en småstad men de gjorde inte så mycket när rullen var så kort.
Kollar någon som betyder något här tycker jag du ska se till att detta blir en långfilm!
En film som först kändes lite töntig men som blev bättre och bättre när den gjorde en sak jag älskar, vägrade backa, växlade 6:an och körde på sitt koncept. Absolut en sevärd liten kortfilm!
En rätt kass film som mest kändes pretentiös och gymnasieintelektuell. Det osade filmskola, tyvärr på de sämsta sättet.
Det fanns en gullig kortfilm om en syskonrelation som reparerades med en härlig uppmärksamhet för detaljer. Den fick dock bara ca 15 min utrymme. Resten var töntiga takes på livet och försök att vara smart. De kändes som
att en stor del av filmens långa klipp var ihopdrömds på en fest med ett gäng filmbros. De flesta hade ingen poäng för storyn.
Huvudrollsinnehavaren är bra dock.
Anna odel har fått konkurrens i konsten att fånga komplexiteten i sorg, ilska, ångest och inte minst relationer.
En hipp författare återvänder hem till Jylland där hennes bror ska gifta sig med hennes värsta plågoande från barndomen.
Filmen är jobbig att se, det är inget förfredagsmys med polarna men fy fan vad den är värd att ta sig igenom. Det som sticker ut är den otroliga mänsklighet som finns karaktärerna som fast de nästan är skruvade till karikatyrer ärotroligt verkliga…
