En konventionell biopic, speciellt i jämförelse med andra Dylanfilmer som I’m Not There som tar till vara på artistens ombytlighet och banbrytande stil, vägs upp av starka skådisinsatser (gedigen – om än retlig och uttjatad – research av Chalamet), vackra nyckelscener som får även en luttrad Dylanman att bli gråtmild och levande kulisser av 60-talets The Village och folkmusikscen.
En skildring som jag tror de flesta Dylanfans kan ställa sig bakom.
